förordning, hvilken txerade det nya pappermyntets
(Einlösungsscheinernas) värde till 40 procent af nomi-
nella valören i specie; d. v. s. 250 FI. i papper för-
klarades vara hka med 100 FIl. i silfver; och efter det
värdet gå de i närvarande stund.
Regeringen sjelf förlorade ingenting genom denna
operation; ty i och med detsamma hon nedsatte det
utelöpande myntets värde till en femtedel, höjdes taxor-
na till femdubbelt. Från förordningens kungöringsdag
måste taxornuas fordna belopp erläggas i de nya sedlar-
na, eller om de betaltes med Banko-Zettel, skulle dessa
emottagas till det genom förordningen bestamda lägre
värde.
Samma förordning (af 1811) gjorde en lika billig
jemkning af statsskulden. Räntan på skulden nedsat-
tes till hälften; och från den 13 Mars 1811 betaltes
räntan i Einlösungsscheine. Dessa sedlar föllo, såsom vi
redan nämnt, slutligen till en tredjedel af sitt nominella
värde; och på detta sätt nedsattes snart räntan å stats-
skulden till en sjettedel. Regeringen minskade väl icke
skuldens nommella värde; men då pnrset på statspap-
per beror af räntan, som erlägges, kunde statens cre-
ditor, som afyttrade sina statspapper, följaktligen icke
på pappersmarknaden få mera än den summa, som sva-
rade mot den nedsatta ränta, hvilken han erhöll. Den-
na åtgärd bragte förlust och olycka öfver alla pubhka
inrättningar och välgörenhetsanstalter, äfvensom omyn-
diga, emedan regeringen förmått alla dylika att insätta
sina kapitaler i nationalfonderna.
Detta var dock icke allt. Den Kejserliga förordnin-
gen jemkade likaledes alla enskilda kontrakter, : ända
ifrån år 1799. Beloppet af betalnings-skyldigheter, be-
roende på testaments-legater, köpslut, kontrakter, pen-
ningelån och alla dylika transaktioner, bestämdes å nyo
af regeringen, enligt en tariff, som varierade 1 belopp
för hvarje år, ifrån 1799 till 1811. Sålunda bewvija-
des alla gäldenärer i Österrikiska staterna ett privilegi-
um att härma regeringens exempel i att göra bankerutt
och bedraga sina borgenärer. Man måste tillägga, att
det fans mycket mera ärlighet hos undersåterna än hos
regeringen; många föraktade att betjena sig af denna
skamliga rättighet och betalte sina skulder fullt ut,
efter sina foörbindelsers bokstaf och rätta mening.
Det sätt, hvarpå författningen kungjordes, var icke
mindre märkvärdigt än dess innehåll. Beslutet under-
tecknades d. 20 Febr. 1811 och afsändes i största hem-
lighet, omsorgsfullt försegladt, till alla Stwåthållare, Pre-
sidenter m. m. i alla de riken och provinser, hvaraf
Kejsaredömet består, med befallning att öppna depecher-
na d. 15 Mars kl. 4 på morgonen. Beslutet skulle
kungöras en timme derefter; och kl. 7 skulle alla men-
niskor, stora och små, genast ställa sig den nya fi-
nanciella författningen till efterrättelse, utan ringaste in-
vändning. På detta sätt blef förordningen kungjord i
samma ögonblick i alla delar af Österrike, trumman
gick, och folket lydde och teg. Man kan döma, om
ett land är svårt att styra. der dylika åtgärder vidtagas
och folket lyder utan ringaste invändning. Det får
medgifvas, att Metternich icke behöfver vara ett ovanligt
snille, för att med temlig heder komma ut med sitt
kall.
Författaren tillägger i en mnot foljande: Hjelpte då
regeringen sin financiella beligenhet genom denna rykt-
bara bankerutt? Två år sednare (i April 1813) ökade
regeringen de 210 millionerna Einlösungsscheine med
453 millioner af ett nytt slags papper, kalladt Anticipa-
tronsscheine. Under de två sista åren af kriget med
Napoleon, ökades denna summa till 467 millioner. Så-
lunda utgjorde den utelopande pappersmyntstocken om-
kring 700 millioner, eller nära lika mycket som före
utfärdandet af 1811 års författtning.
Frankrike besegrades, freden återställdes, Österrike
återfick de områden, det fö:lorat, och törvärfvade dess-
utom nya och vidsträckta besittningar; — Frankrike
tvangs att betala betydligt skadestånd, Hvad verkan
hade då dessa lyckliga händelser på Österrikes finan-
cer? Några få år derefter, 1816, afslutade Öster-
rike tre lan, ett på 20 och et på 36 millioner
med RBoihschild, och ändtligen ett tll på 26 millioner
med andra bankierer. Alla dessa lån upptogos under
förevändning att inlösa peppersmynt. Huru var då
denna mlösning beskaffad? Operationen uppdrogs åt
nationalbanken, som från år 1816 tull 1824 inlöste in
alles 416 ,113,623 Floriner pappersmynt; men för
fem sjundedelar al detta pappersmynt betaltes icke spe-
cie, utan sedlar, som lupo med en procents ränta, hvil-
ken utbekoms kontant. Detta var ingenting annat än
att utbyta ett pappersmy ni mot elit annat, ett icke
räntebärande mot ett räntebärande. För de återstående
vi sjundedelarna galfvos B: savkosedlar, som altid kun-
de utbytas mot sillver i Växelkassan. Man tror nu
4 - ee 4 1 1 sr
