den klass, som mest är interesserad i att dölja sauningen. En vettgirig och forskande resande är ingalunda välkommen i Osterrike. En rik främling tåles i hufvudstaden, där en trup af spioner ouphörligt bevakar honom och hindrar honom att göra indiscreta frågor; men om han har lust att besöka det inre af landet, där färre spioner finnas, måste han skaffa sig pass; och det är polisen, som medelar, eller rättare vägrar det. Vi påminne oss händelsen med en af våra vanner, en läkare, som föga arydde sig om politik, men som önskade genomresa Steyermark. Hvad vill Ni i Steyermark? så blef han ullirågad af polis-kommissarien. Jag har lagt mig på botaniken och önskar undersöka växterna i provinsen. För all del, blef svaret, kasta icke bort edra pengar så i fafängan; alla de örter, som växa i Steyermark, och en mängd andra till, kan Ni få se i herbarium i vårt naturalhistoriska Museum, ja i några de förnämsta apotek i Wien. En annan af våra bekanta, en adelsman, hvars afsigt endast var att roa sig, önskade göra en utflygt till Ungern. Men hvad vill Ni i Ungern ? — Blott göra en lustresa; jag har hört, att landet är ganska vackert, isynnerhet raot slutet af våren. — M. H. Ni har fått högst oriktiga underrättelse; det är ett högst fult land. BlLif qvar här i Wien, där Ni icke skall finna brist på nöjen. — De ende, dem man visar någon consideration, äro Franska resande, som fara till Ungern, för att upphandla blodiglar, och som förtjena denna eftergifvenhet genom resans fulländande med vida större skyndsamhet än de Kejserliga Österrikiska deligencerna, Ar 1821 utgaf regeringen en förordning, hvarigenom alla utländingar afskedades från sina lävarebestallningar i de offentliga skolorna och till och med enskilda familjer förbjödes att använda dem såsom privata informatorer. ) : Vi hafva kommit öfver några interessanta underrättelser om Österrike, till största delen samlade på stället; och dessa vilja vi lägga till grund för följande artikel. Då staternas magt nu för tiden nästan helt och hållet beror på deras inkomster, vilja vi begynna med Osterrikes financer. Regeringen är ingen människa råkenskap skyldig för huru den använder statens medel, och aldrig göres sjelfmant någon redogörelse. — Allt, hvad till dylika saker hörer, insvepes i ett ogenomtränghgt mörker för deras ögon, som betala pengarna. Men då en oinskränkt frihet att göra af med pengar icke är det enda, som erfordras, miste man först skaffa pengar att göra af med. Österrikiska statskassan har, enligt Lichtenstein, en årlig ordinarie och oföränderliginkomst af 150 millioner Floriner, eller 15 millioner P. St. Häruti inberäkvas icke de tillfälliga och obestämda inkomstposterna, som, tillsamman med ofvannämnde, utgör en totalinkomst af 203 millioner Fl. Mcn Osterrikes hufvudsakBgaste ressonrcer äro pappersmynt och lån. Regeringen kan utgifva sedlar efter behag; och hon utger dem i parti, ty papper är icke dyrt. Dessa ymniga inkomstkällor förslå imedlertid icke för Regeringens behof; hon nödgas uptaga lån, hvarå räntorna betalas med nyalin. Slutet af allt sammans är — bankrutt; och bankrutt är icke något nytt i Österrike. Det genomgick en år 1811 och en till år 1813; och omståndigheterne därvid äro så lärorika, att vi icke kunna motstå frestelsen att för läsaren framlägga några af dem. Ar 1811 befann sig Osterrike i ett tillstånd af något värre än förlågerhet. Det utgifna sedelmyntet (Banko Zettel) hade stigit till ett belopp af 1,660,009,000 Floriner. Statsskulden, som åsamkats genom lån, steg nära samma summa. Utvägarne, som vidtogos, för att bjelpa detta tillstånd, voro sådane, som man kan vänta sig af en styrelse, hvilken kan göra precist som hon vill. Ena dagen fann hon för gudt att taga under sin vård allt silfver tillhörigt kyrkorna; andra dagen affordrade hon sina trogna undersåter ett tvångslån af 72 millioner Floriner. En zaxa af 30 till 30 procent lades på alla colonialvaror; postporto och andra afgifter af kommunikationer tredubblades; kopparmynt slogs af en halfpennys storlek och vigt, men utgafs vil 30 kreutzer eller 10 pence; med ett ord, styrelsen gick så långt, att inom femton års tid fullt ut en tiondedel af all lös och fast egendom i Osterrike kom i styrelsens händer. Då imedlertid alla dessa utvägar icke förslogo att upphjelpa financerna, flydde regeringen till den slutliga ätgärd, somj påbjöds genom öppen kungörelse den 15 Mars 1811. Denna kungörelse nedsale först och främst pappersmyntet till femtedelen af dess nominella värde. Hela utelöpande sedelstocken uppgafs till 1,060,798,753 Floriner; och detta blef genomet penndrag nedsatt till 212,159,750 FL Banko-Zeueln skulle icke gälla längre än till den sista Januari 1812, inom hvilken tid alla sedlarne skulle invexlas och realiseras; men realiseras till hvad? till ett nytt slags pappersmynt, som . : : . oe AA LÄ Aa gas Is FH IA sen? TR SR SN I