EN FOLKPOESI I ENGLAND.
Det företer sig uti England i detta ögonblick ett fe-
nomen, som som icke är mindre aumärkningsvärdt eller
mindre vigtigt än de stora politiska reformerna, nemli-
gen bildandet af en folkpoesi, det vill säga, icke en
poesi, som företrädesvis finner byllning och symphatier
bland de lägre folklasserna, utan som utgår från dessa
klasser sjeltva, från handtverkaren, från arbetaren.
Historien visar oss visserligen från de flesta nationers
barndom en poesi, bildad i skötet af folket och för det-
samma, men förhallandet dermed liknar ingalunda det
som för närvarande eger rum i den Engelska litteratu-
ren. Vid de exempel man kan auföra af en sådan folk-
poesi alltifrån sagans dunklaste dar, måste man bemärka
at den intellekiue la bildningen vid den tiden var i det
närmaste uniform bland hela folket från den högsa till
den ringaste, och att vid dylikt förhållande det icke bör
förund:a någon, att en poesi, utgången från en högre
eller lägre puukt af den sociala skalan, kunde förstås,
senteras och njutas af hela nationen; i våra moderna
samhällen åter, der rikedom och fattigdom grundlägger
en så bestämd åtskilinad i bildning, är uppkomsten af
en poesi midt ibland armodets barn ett faktum, måhän-
da utan exempeli mensklighetens annaler, och förutsätter
en märkvärdig förändring i de arbetande klassernas od-
ling, smak, böjelser och syften.
Hufvudmannen for denna populära skola är en smed
vid namn Ebenezer Elliott. Man må icke tro, att hans
skapelser äro några al dessa oformliga försök, som af
en ovan penna kastas på papperet, och sem icke för-
tjena uppmärksamhet i annat afseende, an att de här-
flutit ur en källa, hvarifrån man ej väntat sig något dy-
likt. Ebenezer Elliot skulle, äfven om han icke vore
smed, räknas till sitt fäderneslands märkvärdigaste skal-
der, och Englands litteraturhistoria har redan upptagit
honom bland sina illustrationer.
Vi vilja till profoit lemna en, så vidt vi kunnat det,
ordagrann ofversältning af ett kort fragment ur en bland
hans under de sista åren i trenne delar utgifna sånger
kallad The death-feast, deri han, såsom representant
för alla sina olyckliga bröder och en sakförare för alla
deras olyckor, med farger al den innerligaste och mest
rörande melankoli målar en ung fader- och moderlös
flickas lidande vid sina syskons död, den ena efter den
andra dukande under för eländet.
Sin bröllopsdag eller födelsedag,
En sörjande fire, mer lycklig ån jag!
Jag döden min festliga andakt hembär, -
Men tårarnas tröst jag förgälves begär.
Sorg ges det, att skaka den starkaste själ.
En sådan känner jag allttör väl.
Det bränner så hett i min hjerna här,
Dock ovätt man menar det vansinne är.
Min fader dog bort, min moder också,
Qvar voro vi fyra eländiga små.
Bror John sit arbete dref för tre,
Mot Jane och mig han tvang sig att le.
Men brödet blef dyrt, som i möda man bröt,
Och lönen blef mindre, och arbetet tröt;
Ty Irland sände sitt folk öfver sjön,
Att arbetet göra för halfva vår lön.
I andtruten flit ingen ro han sig gaf,
Fast blek om sin kind, att från förtidig graf
Den tynande Jane än bevara en stund;
Snart följde han henne till gifiernas blund.
Hans fuktiga hand jag tryckte mot min,
Och kysste hans mun, då han slumrade in;
O, ännu hans döende bild för mig står,
Han sökte att le, i ögat en tär!
För kista åt honom min säng jag gaf,
Och sålde min klädning för böner och graf.
Jag pantsatt moder mins ring, i min nod.
Och fader mins stol, för mitt ringa bröd,
Nu öfrig att sälja blott bibeln jag har,
Och den skall också bh osäld qvar. . . . .)
Originalet lyder så:
NN mmm oo Ts 1 1 FR