EN FOLKPOESI I ENGLAND. Det företer sig uti England i detta ögonblick ett fenomen, som som icke är mindre aumärkningsvärdt eller mindre vigtigt än de stora politiska reformerna, nemligen bildandet af en folkpoesi, det vill säga, icke en poesi, som företrädesvis finner byllning och symphatier bland de lägre folklasserna, utan som utgår från dessa klasser sjeltva, från handtverkaren, från arbetaren. Historien visar oss visserligen från de flesta nationers barndom en poesi, bildad i skötet af folket och för detsamma, men förhallandet dermed liknar ingalunda det som för närvarande eger rum i den Engelska litteraturen. Vid de exempel man kan auföra af en sådan folkpoesi alltifrån sagans dunklaste dar, måste man bemärka at den intellekiue la bildningen vid den tiden var i det närmaste uniform bland hela folket från den högsa till den ringaste, och att vid dylikt förhållande det icke bör förund:a någon, att en poesi, utgången från en högre eller lägre puukt af den sociala skalan, kunde förstås, senteras och njutas af hela nationen; i våra moderna samhällen åter, der rikedom och fattigdom grundlägger en så bestämd åtskilinad i bildning, är uppkomsten af en poesi midt ibland armodets barn ett faktum, måhända utan exempeli mensklighetens annaler, och förutsätter en märkvärdig förändring i de arbetande klassernas odling, smak, böjelser och syften. Hufvudmannen for denna populära skola är en smed vid namn Ebenezer Elliott. Man må icke tro, att hans skapelser äro några al dessa oformliga försök, som af en ovan penna kastas på papperet, och sem icke förtjena uppmärksamhet i annat afseende, an att de härflutit ur en källa, hvarifrån man ej väntat sig något dylikt. Ebenezer Elliot skulle, äfven om han icke vore smed, räknas till sitt fäderneslands märkvärdigaste skalder, och Englands litteraturhistoria har redan upptagit honom bland sina illustrationer. Vi vilja till profoit lemna en, så vidt vi kunnat det, ordagrann ofversältning af ett kort fragment ur en bland hans under de sista åren i trenne delar utgifna sånger kallad The death-feast, deri han, såsom representant för alla sina olyckliga bröder och en sakförare för alla deras olyckor, med farger al den innerligaste och mest rörande melankoli målar en ung faderoch moderlös flickas lidande vid sina syskons död, den ena efter den andra dukande under för eländet. Sin bröllopsdag eller födelsedag, En sörjande fire, mer lycklig ån jag! Jag döden min festliga andakt hembär, Men tårarnas tröst jag förgälves begär. Sorg ges det, att skaka den starkaste själ. En sådan känner jag allttör väl. Det bränner så hett i min hjerna här, Dock ovätt man menar det vansinne är. Min fader dog bort, min moder också, Qvar voro vi fyra eländiga små. Bror John sit arbete dref för tre, Mot Jane och mig han tvang sig att le. Men brödet blef dyrt, som i möda man bröt, Och lönen blef mindre, och arbetet tröt; Ty Irland sände sitt folk öfver sjön, Att arbetet göra för halfva vår lön. I andtruten flit ingen ro han sig gaf, Fast blek om sin kind, att från förtidig graf Den tynande Jane än bevara en stund; Snart följde han henne till gifiernas blund. Hans fuktiga hand jag tryckte mot min, Och kysste hans mun, då han slumrade in; O, ännu hans döende bild för mig står, Han sökte att le, i ögat en tär! För kista åt honom min säng jag gaf, Och sålde min klädning för böner och graf. Jag pantsatt moder mins ring, i min nod. Och fader mins stol, för mitt ringa bröd, Nu öfrig att sälja blott bibeln jag har, Och den skall också bh osäld qvar. . . . .) Originalet lyder så: NN mmm oo Ts 1 1 FR