BELLINI. Bellini. Vi hafva redan förut berättat om den så mycket omtyckte kompositören Bellinis död, Rossinis rival om publikens ynnest. Ett utländskt blad innehåller om honom en intressant nekrolog, hvaraf vi meddela följande: Bellini var född i Catanea på Sicilien. Både hans Far och farfar voro tonkonstnärer. Sonen hade gjort sina studier i konservatorium 1 Neapel under Zingarelli. Hans konstnärsanlag yttrade sig tidigt. Annu ej 20 år gammal skref han för San Carlo :heatern: Brianea i Fernando, ett så lyckligt försök, att det än i dag bibehåller sig på scenen i Jtalien. Ett år derefter börjades dock hans sedan ständigt växande reputation genom Zl Pirata, upförd på della Scala i Milano. Från denna tid Mnidade sig Bellini sin egen still Rossmis efterföljare öfverdrefvo dennes maner och föllo in i ständiga missb uk af fioriturerna. — Beilini sökte gå en motsatt väg. Han förenklade den musikaliska frasen, befriade den från hvarje onyttigt broderi och gjorde den till en, så att säga, bokstaflig öfversättning al den skrifna tanka, som utgjorde dess ihema. Genom denna önskan att skapa en enkel uttrycksfull sång, förföll han dock i det felet att anvisa orchestern en allt för underordnad plats. I detua afseende var hans system en återgång; men på en tid då harmoniläran och instumenteringen blifvit af så stor vigt i partiturerna, kunde ideen om en ur egen kraft utgående sjelfståndighet i sången endast rättfärdigas genom melodier, som andas djup känsla och crigiualitet. Det var på deua område Bellini kände styrkan af sit skapande snille; och i sjelf va verket uttrycka alla hans arbeten svärmeriets, meijankoliens och passionernas språk. Denna karakter hade först hans Pirata. Detta verk gjorde furore, och Bellini blef från denna stund Mailands afgud. Då han för samma theater skref La SAtraniera (Främlingen) gick han än längre i samma system. Dess recitatil är ett mönster af praktfulla och patetiska deklamationer. Han komponerade Piraten enkom för den berömde sångaren BRubini; och det utgör en stor del af hans rykte att härigenom hafva upväckt den utirycksfulla kraften i denne oförliknelige sångares dramatiska föredrag. Sedan lät han upföra sin Zaira, de enda af hans arbeten, som ej bibehållit sig på scenen. Omedelbart hårefter skref han sin Sonnambula för Neapel, Capuletti tör Venedig, Norma för Mailand, Beatrice Tenda för Venedig, och äudteligen I Puritani för Italienska theatern i Paris. Alla dessa verk hafva i Italien, liksom i Paris, skördat det största bifall; det mest smickrande dock Puritanerne, som ater skulle öppna den nya terminen för Italienska operan i Paiis. Bellini hade ett angenämt utseende; melankolien i hans musik afspeglade sig i hans anletsdrag; han var en man af verldsoch menniskokännedom och ett elegant sätt att vara. Han dog i Puteaux på samma landigods, der han hade komponerat Puritanerna. Hans sjukdom var en dyzenteri härledd af en vanvårdad opasslighet. Da den person, som skrifver deua, besökte TItalienska operan i London denna sommar i början af Auvusti, gafs MH Puritani der för Öl:sta gången, och ännu alltid för lika fullt hus. — Engelsmännen kunde ej höra sig mätta på den. Också har väl aldrig någonting skönare i sång funnits. än en duett i andra akten, mellan Tamburini och La Blache, tvenne verkliga jettar i röst och samt tvänne arier I första akten, sjungna af Julia 1 1 ihodens fullkomlighet, Grisi, som med sin förtjusande stämma jemväl förenar en sällsynt skönhet. ifven Rubini och ivan oli hade de skönaste parue r i denna pjes. Också hade nästan ingenting annat blifvit gifvet på nämnde has taa CR oo KA ed