BELLINI.
Bellini. Vi hafva redan förut berättat om den så
mycket omtyckte kompositören Bellinis död, Rossinis
rival om publikens ynnest. Ett utländskt blad inne-
håller om honom en intressant nekrolog, hvaraf vi med-
dela följande:
Bellini var född i Catanea på Sicilien. Både hans Far
och farfar voro tonkonstnärer. Sonen hade gjort sina
studier i konservatorium 1 Neapel under Zingarelli. Hans
konstnärsanlag yttrade sig tidigt. Annu ej 20 år gam-
mal skref han för San Carlo :heatern: Brianea i Fernan-
do, ett så lyckligt försök, att det än i dag bibehåller
sig på scenen i Jtalien. Ett år derefter börjades dock
hans sedan ständigt växande reputation genom Zl Pi-
rata, upförd på della Scala i Milano. Från denna tid
Mnidade sig Bellini sin egen still Rossmis efterföljare
öfverdrefvo dennes maner och föllo in i ständiga miss-
b uk af fioriturerna. — Beilini sökte gå en motsatt väg.
Han förenklade den musikaliska frasen, befriade den
från hvarje onyttigt broderi och gjorde den till en, så
att säga, bokstaflig öfversättning al den skrifna tanka,
som utgjorde dess ihema. Genom denna önskan att
skapa en enkel uttrycksfull sång, förföll han dock i det
felet att anvisa orchestern en allt för underordnad
plats. I detua afseende var hans system en återgång;
men på en tid då harmoniläran och instumenteringen
blifvit af så stor vigt i partiturerna, kunde ideen om
en ur egen kraft utgående sjelfståndighet i sången en-
dast rättfärdigas genom melodier, som andas djup kän-
sla och crigiualitet. Det var på deua område Bellini
kände styrkan af sit skapande snille; och i sjelf
va verket uttrycka alla hans arbeten svärmeriets,
meijankoliens och passionernas språk. Denna karakter
hade först hans Pirata. Detta verk gjorde furore, och
Bellini blef från denna stund Mailands afgud. Då han
för samma theater skref La SAtraniera (Främlingen) gick
han än längre i samma system. Dess recitatil är ett
mönster af praktfulla och patetiska deklamationer. Han
komponerade Piraten enkom för den berömde sångaren
BRubini; och det utgör en stor del af hans rykte att
härigenom hafva upväckt den utirycksfulla kraften i
denne oförliknelige sångares dramatiska föredrag. Sedan
lät han upföra sin Zaira, de enda af hans arbeten, som
ej bibehållit sig på scenen. Omedelbart hårefter skref
han sin Sonnambula för Neapel, Capuletti tör Venedig,
Norma för Mailand, Beatrice Tenda för Venedig, och
äudteligen I Puritani för Italienska theatern i Paris. Alla
dessa verk hafva i Italien, liksom i Paris, skördat det
största bifall; det mest smickrande dock Puritanerne, som
ater skulle öppna den nya terminen för Italienska ope-
ran i Paiis.
Bellini hade ett angenämt utseende; melankolien
i hans musik afspeglade sig i hans anletsdrag; han
var en man af verlds- och menniskokännedom och
ett elegant sätt att vara. Han dog i Puteaux på
samma landigods, der han hade komponerat Purita-
nerna. Hans sjukdom var en dyzenteri härledd af
en vanvårdad opasslighet.
Da den person, som skrifver deua, besökte TItalien-
ska operan i London denna sommar i början af Au-
vusti, gafs MH Puritani der för Öl:sta gången, och
ännu alltid för lika fullt hus. — Engelsmännen kunde
ej höra sig mätta på den. Också har väl aldrig nå-
gonting skönare i sång funnits. än en duett i andra
akten, mellan Tamburini och La Blache, tvenne
verkliga jettar i röst och
samt tvänne arier I första akten, sjungna af Julia
1 1
ihodens fullkomlighet,
Grisi, som med sin förtjusande stämma jemväl för-
enar en sällsynt skönhet. ifven Rubini och iva-
n oli hade de skönaste parue r i denna pjes. Också
hade nästan ingenting annat blifvit gifvet på nämnde
has taa CR oo KA ed