OM FRANSKA TRYCKPRESSENS ÖDE EFTER
RESTAURATIONEN.
(Slut från gårdagsbladet.)
Vid Hertigens af Berry död, började likväl ater Re-
takionen, och uttalade sig öfverljudt. Den Ultra roja-
listiska faktionen ropade : Denna dolk hafva edra lä-
ror slipat. Louvel är eti uttryck af edra tidningar!
Härefter utkommo ånyo uurantagslagar. Man fordra-
de inskränkningsåtgärder; kotterierna påtvingade dem
och snart hopkallades kamrarne, att votera en lag,
som upphäfde tidningarnes frihet. Denna lag ar Herr
Decazes verk, och antogs till en del af Hertigens af
Richelieu minister, som efterträdde honom. :Censur-
lagen var likväl icke af lång varaktighet. Hertigens af
Richelieu andra minister, som gynnat reaktionen, hlef
i sin ordning dess offer. — Det rojalistiska partiet kom
till styret med Herr Villsle. Denne sistnämnde, jemte
hans vänner, hade sedan 1818 genom oppositionen,
Iifligt kämpat för tryckfriheten, för att störta minist
ren... Konservatören hade ouph örligt utvecklat detta
tema. Herr Villsle måste sålunda som Minister Orga-
nisera något, som ej var censur. — Derifrån härledde
sig Herr Peyronets första lagar, der mera repressiva
lagstiftningen al 1821, men h:ilken, jemförd med de
närvarande, är ett slags moderation. Lagen af 1821 s körp-
le straffsystemet, I il förmån för Katholicismen och Ko-
nungamakten; dock utgjorde böterna icke mer än
10.000 frans, och fängelsetiden var icke öfver fem år