sista andedrag, är till och med i Skoetland (som af sär-
skilda anledningar blef dess sista bålverk) redan mycket
svagare, än man vid första påseende skulle tro, mycket
svagare än det var för ett halft år sedan. Konungens
ministrars förbrödrande med radikaler och papister har
öfver allt frambragt en moralisk fällning, som skilde folket i
två bestämda klasser: konservativa och revolutionärer.
De förras magt blef dö enom oändligt mycket större,
än man tror, och til: och med de sednares numeriska
betydlighet utan jemnförelse mindre, än tusendetals men-
niskor inbilla sig.
Såsom vi redan nämnt, är det en vanlig taktik hos
det parti, som hedrar sig med titel af konservativa,
att i samma stund, då det står på branten och är fär-
digt att gå under, just skryta om sin växande styrka
och antalet af sina proselyter. Man behöfver blott se
på Litteraturföreningen och Minerva. Dagligen tycker
man sig 1 dem igenkänna just denna nu citerade upp-
satsen ur 5 andard. — Att denne Daniel OConnell, som
han affecterar att förakta, är en för honom och hans
parti ganska formidabel figur, visar sig emedlertid allt
mer och mer; och den pöbel, som skall ensam hafva
mottagit OConnell i Edinburgh, visar sig slutligen så-
som bestående af stadens respectablaste innevånare af
medelklassen. Man såg väl icke där någon aristokrati
från det kringliggande landet; och det lärer väl vara allt
utom denna, som Standard och hans trosförvanter här
anse för en utskummad pöbel.
För fullständighetens skul: vilja vi meddela de reflexio-
ner, en tidning al motsatta sidan gör öfver OConnells tri-
umfriåg och tal. Det är The Courier, ett ministerielt blad,
som yttrar sig sålunda: OConnells-festen 1 Edinburgh var
en miniaturbild af den Greyska festen, men ingen föraktlig
miniaturbild. -OConnell är en förvånande menniska.
Han är en starkt byggd, storväxt man; men hans röst
är mild, klar och underbart omväxlande. Uttrycket i hans
ansigte är högst behagligt; och han liknar ingalunda
Shakspeares beskrifning på en farlig man, ty han har icke
det magra yttre, utur hvilket bekymmer, grubbel och
onda nattliga stämplingar tala. Han är en fulländad
mästare i talarekonsten och visar alltid en djup känne-
dom af sin åhörarekrets. Talar han till folket, så vän-
der han sig till folkets nationalåsigter och dess historia,
utan att märkbart smickra nationalfåfångan. Samlingen
i Edinburgh hörde honom under djupaste tystnad, un-
der det han talade så tydligt och högljudt, att hans ord
trängde med klarhet till hela massan, som icke förlora-
de en bokstaf. Knappast hördes bifallsrop så spånnt
var intresset, OConnell såg och anmärkte det; men det
gjorde blott hans tal så mycket svårare. — Aldrig vann
hann genom pauserna, som annars framlocka bifallsro-
pen, några minuter att hemta andan, utan oupphörligt
såg man spända ögon och öron, som slukade hvarje
ord, så länge han talade. Tories borde noga be-
sinna dessa facta, som visa, att OConnell ic-
ke talade till någon okunnig pöbel, utan till
ett Zänkande folk; och då folket tänker, skulle Päå-
rerne göra klokt uti att också tänka och akta på tidens
tecken. Sällskapet vid bordet bestod af en något hög-
re klass än den, som deltog i tåget. Det var de ut-
- märktaste handtverkare, krämare, grösshandlare och
skrifvare , äfven några Whigs, tillhörande juristkorpser-
na i Edinburgh, men inga af de förnäma Whigs, in-
ga af de utmårktaste advukaterne, inga af egendoms-
herrarna ifrån landet. Anstalterna voro förträffliga och
sällskapets uppförande högst anständigt, icke det rin-
gaste tecken till öfverlastning syntes. - OConnells tal
var återigen en glänsande utveckling af vältalighet. Det
var som om John Kemble deklamerat något af Shak-
speares skönaste ställen. Innehållet var så klassiskt
och poetiskt, rösten så mångfaldig och melodisk,
blick och rörelse så träffande, att den store tragikerns
bild ovilkorligt trängde sig på en. Med ett ord — hela
festen var lika intressant som lärorik: Tories och Päå-
rerne kunna icke vara blinda för den ofantliga massa
af fysisk styrka, som samlat sig under OConnels fana.
Whigs måste i hvarje frisinnadt hänseende känna sig
stärkta af det öppna och hjertliga understöd, som den-
na del af folket bjuder dem i deras kamp mot den ge-
mensamma fienden ; och att alla tänkande menniskor,
till hvad parti de ock höra, måste öppna sina ögon
för den stora sanning, att ett parti, som visar en så-
dan insigt, sådan laglydnad , sådan styrka genom sam-
manhållning, och framför allt sådan moderation, som
radikalerne, i detta ögonblick icke ostraffadt kan förak-
tas eller hånas. Måte Pärerne betänka detta allt; det
är grymingen till kommande händelser.
ERT
BLODIGT UPPTRÄDE I SKÅNE.