sista andedrag, är till och med i Skoetland (som af särskilda anledningar blef dess sista bålverk) redan mycket svagare, än man vid första påseende skulle tro, mycket svagare än det var för ett halft år sedan. Konungens ministrars förbrödrande med radikaler och papister har öfver allt frambragt en moralisk fällning, som skilde folket i två bestämda klasser: konservativa och revolutionärer. De förras magt blef dö enom oändligt mycket större, än man tror, och til: och med de sednares numeriska betydlighet utan jemnförelse mindre, än tusendetals menniskor inbilla sig. Såsom vi redan nämnt, är det en vanlig taktik hos det parti, som hedrar sig med titel af konservativa, att i samma stund, då det står på branten och är färdigt att gå under, just skryta om sin växande styrka och antalet af sina proselyter. Man behöfver blott se på Litteraturföreningen och Minerva. Dagligen tycker man sig 1 dem igenkänna just denna nu citerade uppsatsen ur 5 andard. — Att denne Daniel OConnell, som han affecterar att förakta, är en för honom och hans parti ganska formidabel figur, visar sig emedlertid allt mer och mer; och den pöbel, som skall ensam hafva mottagit OConnell i Edinburgh, visar sig slutligen såsom bestående af stadens respectablaste innevånare af medelklassen. Man såg väl icke där någon aristokrati från det kringliggande landet; och det lärer väl vara allt utom denna, som Standard och hans trosförvanter här anse för en utskummad pöbel. För fullständighetens skul: vilja vi meddela de reflexioner, en tidning al motsatta sidan gör öfver OConnells triumfriåg och tal. Det är The Courier, ett ministerielt blad, som yttrar sig sålunda: OConnells-festen 1 Edinburgh var en miniaturbild af den Greyska festen, men ingen föraktlig miniaturbild. -OConnell är en förvånande menniska. Han är en starkt byggd, storväxt man; men hans röst är mild, klar och underbart omväxlande. Uttrycket i hans ansigte är högst behagligt; och han liknar ingalunda Shakspeares beskrifning på en farlig man, ty han har icke det magra yttre, utur hvilket bekymmer, grubbel och onda nattliga stämplingar tala. Han är en fulländad mästare i talarekonsten och visar alltid en djup kännedom af sin åhörarekrets. Talar han till folket, så vänder han sig till folkets nationalåsigter och dess historia, utan att märkbart smickra nationalfåfångan. Samlingen i Edinburgh hörde honom under djupaste tystnad, under det han talade så tydligt och högljudt, att hans ord trängde med klarhet till hela massan, som icke förlorade en bokstaf. Knappast hördes bifallsrop så spånnt var intresset, OConnell såg och anmärkte det; men det gjorde blott hans tal så mycket svårare. — Aldrig vann hann genom pauserna, som annars framlocka bifallsropen, några minuter att hemta andan, utan oupphörligt såg man spända ögon och öron, som slukade hvarje ord, så länge han talade. Tories borde noga besinna dessa facta, som visa, att OConnell icke talade till någon okunnig pöbel, utan till ett Zänkande folk; och då folket tänker, skulle Päårerne göra klokt uti att också tänka och akta på tidens tecken. Sällskapet vid bordet bestod af en något högre klass än den, som deltog i tåget. Det var de utmärktaste handtverkare, krämare, grösshandlare och skrifvare , äfven några Whigs, tillhörande juristkorpserna i Edinburgh, men inga af de förnäma Whigs, inga af de utmårktaste advukaterne, inga af egendomsherrarna ifrån landet. Anstalterna voro förträffliga och sällskapets uppförande högst anständigt, icke det ringaste tecken till öfverlastning syntes. OConnells tal var återigen en glänsande utveckling af vältalighet. Det var som om John Kemble deklamerat något af Shakspeares skönaste ställen. Innehållet var så klassiskt och poetiskt, rösten så mångfaldig och melodisk, blick och rörelse så träffande, att den store tragikerns bild ovilkorligt trängde sig på en. Med ett ord — hela festen var lika intressant som lärorik: Tories och Päårerne kunna icke vara blinda för den ofantliga massa af fysisk styrka, som samlat sig under OConnels fana. Whigs måste i hvarje frisinnadt hänseende känna sig stärkta af det öppna och hjertliga understöd, som denna del af folket bjuder dem i deras kamp mot den gemensamma fienden ; och att alla tänkande menniskor, till hvad parti de ock höra, måste öppna sina ögon för den stora sanning, att ett parti, som visar en sådan insigt, sådan laglydnad , sådan styrka genom sammanhållning, och framför allt sådan moderation, som radikalerne, i detta ögonblick icke ostraffadt kan föraktas eller hånas. Måte Pärerne betänka detta allt; det är grymingen till kommande händelser. ERT BLODIGT UPPTRÄDE I SKÅNE.