TOPPEN. (Insändt ) De ringas tjenst vi mest behöfva, Är sagdt och tål att höras än Bergfast rotad drog ur gruset Sig en Ek med möda opp. Inbilsk sväng e sig i ljuset Snart dess unga granna topp Toppen växte — straxt han trodde, Att han var ett träd för sig. Arma rot! Den stolte bodde Nu för högt att varsna dig: Dåran ville icke märka, Att pen nere bjelp han fick: Mcute sjelf sig kuuna verka, Värmd och lyst af sonens blick Snart dock, alltför yfvig vorden, Toppen blef från roten skild, Torkad låg han sån på jorden! — Känner nvågon här sin bild? — nh Gyllenborg.