TOPPEN.
(Insändt )
De ringas tjenst vi mest behöfva,
Är sagdt och tål att höras än
Bergfast rotad drog ur gruset
Sig en Ek med möda opp.
Inbilsk sväng e sig i ljuset
Snart dess unga granna topp
Toppen växte — straxt han trodde,
Att han var ett träd för sig.
Arma rot! Den stolte bodde
Nu för högt att varsna dig:
Dåran ville icke märka,
Att pen nere bjelp han fick:
Mcute sjelf sig kuuna verka,
Värmd och lyst af sonens blick
Snart dock, alltför yfvig vorden,
Toppen blef från roten skild,
Torkad låg han sån på jorden! —
Känner nvågon här sin bild?
— nh
Gyllenborg.