fri allmoge kan, hvad dag som häldst, befallas att
spänna sina hästar från sädeslasset eller plogen för att
skjutsa en djäkne, eller vid Kuugsskjutsar få stå och
vänta hela dagen med en nummer kritad på hatten af
länsmannen, och han skall skratta Er upp i ansigtet.
Berätta honom, att en hans medbroder i folksfriheten
kan utkommenderas att bärja vissa kronans ängar, att
grusa allmänna vågarna, att skjutsa postväskor och ar-
restanter; och han skall tro, att ni berättar sagor.
Han är hårdt beskattad, svarar man; taxorna till
det allmänna, till fattigvård, till församlingarnas :be-
hof äro ett förfärligt ouns. — Ja, visserligen ; men
kanske skulle en opartisk undersökning visa, att En-
gelska allmogen, om den ock skattar mera än den
Svenska, likväl förtjenar i ännu större proportion och
i allmänhet kan bestå sig bättre föda och andra be-
qvämligheter än en Svensk man af samma klass. Detta
gäller dock isynnerhet om den öfriga arbetande klas-
sen, eller fabriks-arbetaren, som visserligen icke skulle
nöja sig med den kost, de fleste sådane personer lefva
af i Sverige. Den mat, hvaraf den Engelske arbeta-
ren lefver, då han talar om elände, skulle framstå för:
den Svenske såsom lyx; och hvad denne ofta nog får åt-
) njuta, skulle förekomma Engelsmannen såsom onjut-
bart, äfven i hungersnöd. Härom kan vår stats-insän-
dare öfvertyga sig, hvad dag han behagar.
Härtill svarar man måhända, att det är godt,
att den arbetande klassen ej vänjer sig vid
några ovanor, utan hålles till tarflighet. Till svar der-
på, vilja vi blott bedja de stränga moralisterne, vid deras
goda biffstek, att på ett par månader försöka byta be-
lägenhet med någon af den fria allmogen i medelmåttigt
goda vilkor.
Men det är icke denna jemförelse, som egentligen
hörer hit; vi hafva icke att göra med någon annan än
den, som år grundad i författningarna. Vi hafva i
detta afseende redan anfört flera ofriheter, som vidlåda
folket här, och icke finnas i England. Vi vilja icke
ens uppehålla oss vid den valrätt, som äfven den icke
sjelfägande bonden 1 England har, i fråga om repre-
-sentationen:; utan. vi wilja tvertom erkänna ett par af
de ofriheter, som vidlåda den Engelska allmogen, men
icke den Svenska. Deribland framlysa främst de blo-
diga jagt-lagarne och matros-pressningen ; men båda
dessa orimligheter äro nu mera afbjelpta. Hvad den
förra angår, låg dock deruti ingen orättvisa, mer mot
det lägre folket, än mot andra; hvar och en, som äg-
de jord, ägde äfven jagträtten derpå, han måtte vara
lord eller bonde: Den egentliga folkfriheten ligger uti
jemnlikheten inför lagen; och denna har Engelska fol-
ket i alla tider åtnjutit, i lika mått, som det Svenska,
ja, i högre. I båda länderna hafva förhållanden i lif-
vet och anseende till personen, ofta orenat lagens me-
ning; men den har dock varit jemlikhet, och om på
någotdera stället någon inskränkning deruti kunnat upp-
täckas, är det visst icke företrädesvis i England. Der
gör t: ex. ingen lag en sådan distinktion, som vår lag
i 5 Kap. 5 Ä Straff-Balken.
Det egenthga måttet på folkets frihet i ett land,
igenlinnes i dess förhållande till styrelsens lägsta och
på folket närmast verkande organer. I detta afseende
företer sig den betydligaste skilnaden mellan Svenska
och Engelska folken. Hos oss anser sig och anses den
lägste funktionären såsom en emanation af konunga-
makten ; länsmännen, pohsgevaldigern, ja, fjerdings-
mannen och rättens betjente, betrakta sig blott som si-
sta länken i den hierarki, hvars spets slutar i stats-
rådet. Det är högst kuriöst att se, hvad -begrepp all-
mogen och den arbetande klassen i allmänhet göra sig
om dessa kungliga ombuds makt och om sina för-
hållanden till dem. Isynnerhet i de äflägsnaste pro-
vinserna njuter länsmannens makt ett anseende, hvar-
om en Engelsman aldrig skulle kunna göra sig ett be-
grepp. Det faller ingen in, att resonnera, så snart
Konungens höga befallningshafvande, Länsmannen S...
(såsom en danneman i Småland skref) befallt, att nå-
got skall ske. Ett tvifvel, en anmärkning deröfver,
anses, snart sagdt, icke kunna försonas med mindre
än Missgernings-Balkens 5 Kap. 1 t. Knappt mera än
ett decennium tillbaka, tilldrog sig i ett visst landskap
i mellersta Sverige, att en landtmätare, som icke afslu-
tat en förrättning, företog sig att af den allmoge, för
hvars . räkning förrättningen blifvit begynt, kräfva en
stor del af arfvodet. Allmogen insåg ganska riktigt,
att den icke : borde betala förr, än förrättningen var
slutad. - Landtmätaren insinuerade då sin räkning —
hos domstol? nej — hos Landshöfdingen? nej — hos
Länsmannen. Och denne skickade helt enkelt ut sin
skrifvare, för att indrifva pengarna. Hvad sorts doku-
ment medförde då denne, för att styrka sin rätt till
uppbörden? Intet. Hvarföre betalte då allmogen? Jo,
man kände Länsmannens häst, på hvilken sändebudet
an oo fy Å 1 DR ERE ån Alan msn oc AA 2E mannmKnAR TAP I