fri allmoge kan, hvad dag som häldst, befallas att spänna sina hästar från sädeslasset eller plogen för att skjutsa en djäkne, eller vid Kuugsskjutsar få stå och vänta hela dagen med en nummer kritad på hatten af länsmannen, och han skall skratta Er upp i ansigtet. Berätta honom, att en hans medbroder i folksfriheten kan utkommenderas att bärja vissa kronans ängar, att grusa allmänna vågarna, att skjutsa postväskor och arrestanter; och han skall tro, att ni berättar sagor. Han är hårdt beskattad, svarar man; taxorna till det allmänna, till fattigvård, till församlingarnas :behof äro ett förfärligt ouns. — Ja, visserligen ; men kanske skulle en opartisk undersökning visa, att Engelska allmogen, om den ock skattar mera än den Svenska, likväl förtjenar i ännu större proportion och i allmänhet kan bestå sig bättre föda och andra beqvämligheter än en Svensk man af samma klass. Detta gäller dock isynnerhet om den öfriga arbetande klassen, eller fabriks-arbetaren, som visserligen icke skulle nöja sig med den kost, de fleste sådane personer lefva af i Sverige. Den mat, hvaraf den Engelske arbetaren lefver, då han talar om elände, skulle framstå för: den Svenske såsom lyx; och hvad denne ofta nog får åt) njuta, skulle förekomma Engelsmannen såsom onjutbart, äfven i hungersnöd. Härom kan vår stats-insändare öfvertyga sig, hvad dag han behagar. Härtill svarar man måhända, att det är godt, att den arbetande klassen ej vänjer sig vid några ovanor, utan hålles till tarflighet. Till svar derpå, vilja vi blott bedja de stränga moralisterne, vid deras goda biffstek, att på ett par månader försöka byta belägenhet med någon af den fria allmogen i medelmåttigt goda vilkor. Men det är icke denna jemförelse, som egentligen hörer hit; vi hafva icke att göra med någon annan än den, som år grundad i författningarna. Vi hafva i detta afseende redan anfört flera ofriheter, som vidlåda folket här, och icke finnas i England. Vi vilja icke ens uppehålla oss vid den valrätt, som äfven den icke sjelfägande bonden 1 England har, i fråga om repre-sentationen:; utan. vi wilja tvertom erkänna ett par af de ofriheter, som vidlåda den Engelska allmogen, men icke den Svenska. Deribland framlysa främst de blodiga jagt-lagarne och matros-pressningen ; men båda dessa orimligheter äro nu mera afbjelpta. Hvad den förra angår, låg dock deruti ingen orättvisa, mer mot det lägre folket, än mot andra; hvar och en, som ägde jord, ägde äfven jagträtten derpå, han måtte vara lord eller bonde: Den egentliga folkfriheten ligger uti jemnlikheten inför lagen; och denna har Engelska folket i alla tider åtnjutit, i lika mått, som det Svenska, ja, i högre. I båda länderna hafva förhållanden i lifvet och anseende till personen, ofta orenat lagens mening; men den har dock varit jemlikhet, och om på någotdera stället någon inskränkning deruti kunnat upptäckas, är det visst icke företrädesvis i England. Der gör t: ex. ingen lag en sådan distinktion, som vår lag i 5 Kap. 5 Ä Straff-Balken. Det egenthga måttet på folkets frihet i ett land, igenlinnes i dess förhållande till styrelsens lägsta och på folket närmast verkande organer. I detta afseende företer sig den betydligaste skilnaden mellan Svenska och Engelska folken. Hos oss anser sig och anses den lägste funktionären såsom en emanation af konungamakten ; länsmännen, pohsgevaldigern, ja, fjerdingsmannen och rättens betjente, betrakta sig blott som sista länken i den hierarki, hvars spets slutar i statsrådet. Det är högst kuriöst att se, hvad -begrepp allmogen och den arbetande klassen i allmänhet göra sig om dessa kungliga ombuds makt och om sina förhållanden till dem. Isynnerhet i de äflägsnaste provinserna njuter länsmannens makt ett anseende, hvarom en Engelsman aldrig skulle kunna göra sig ett begrepp. Det faller ingen in, att resonnera, så snart Konungens höga befallningshafvande, Länsmannen S... (såsom en danneman i Småland skref) befallt, att något skall ske. Ett tvifvel, en anmärkning deröfver, anses, snart sagdt, icke kunna försonas med mindre än Missgernings-Balkens 5 Kap. 1 t. Knappt mera än ett decennium tillbaka, tilldrog sig i ett visst landskap i mellersta Sverige, att en landtmätare, som icke afslutat en förrättning, företog sig att af den allmoge, för hvars . räkning förrättningen blifvit begynt, kräfva en stor del af arfvodet. Allmogen insåg ganska riktigt, att den icke : borde betala förr, än förrättningen var slutad. Landtmätaren insinuerade då sin räkning — hos domstol? nej — hos Landshöfdingen? nej — hos Länsmannen. Och denne skickade helt enkelt ut sin skrifvare, för att indrifva pengarna. Hvad sorts dokument medförde då denne, för att styrka sin rätt till uppbörden? Intet. Hvarföre betalte då allmogen? Jo, man kände Länsmannens häst, på hvilken sändebudet an oo fy Å 1 DR ERE ån Alan msn oc AA 2E mannmKnAR TAP I