vandring och lemna honom åt sitt öde, hvilket de också gjorde, men upptäckte under vägen, icke långt derifrån, en källa, till hvilken de buro Wolff. Han återhemtade sig såvida, att han var i stånd uppnå dalen på andra sidan berget, hvarest han med godhet mottogs af några herdar. WoMNF hade under denna vandring så stuckit sina fötter på törne, att han lång tid derefter var lam. Sedan han besökt Smyrna och Konstantinopel,. genomvandrade .han det gamla Phrygien, Bokhara och andra ställen, der evangelium aldrig förr varit predikadt. I Armenien rönte han mycken. godhet af Sir C. Campbell, D:r MNoel och andra Europåer; men han fann de dervarande, så kallade Kristna, råa och sedeslösa som hedningar. I Meschea och Balkh rådde man honom att aflägsna sig, emedan det var fara för hans lif. Han bad en af de infödde furstarne i Khorasan om ett pass, och då denne hörde att han var från England, visade han sig benägen att tjena honom, men fordrade dock på förhand för denna tjenst en anvisning på Konungen i England af 1000 pund Sterling om året. Då Wolff förklarade, att han omöjligen kunde ingå härpå, fick han tillsägelse att han kunde gå hvart han behagade. Han fortsatte vandringen åt Ilesat, men hade ännu icke hunnit 30 engelska mil, förrän han upphanns af tvenne ryttare, som, under föregifvande att han stulit 10,000 guldstycken, togo fast honom, och förde honom till en stad, som ännu aldrig varit besökt af någon Europ. Derefter togo de honom till Terschis, der han såg g. torne betäckta med lik, emedan Turkomanerne nyss gjort ett infall, nedbrännt de nästgränsande byarne , och mördat allt lefvande de öfverkommit, med undantag af 1500 af de dugtigaste männen, hvilka de släpat med sig som fångar. :Araberne ropade på gatorne: Våra ben äro förkrossade? — ett uttryck, som de begagna för att gifva tillkänna den djupaste bedröfvelse. Sedan Wolff utdelat några biblar, lät Fursten af Terschis honom i fred draga sin kos emedan han kommit underfund med att han icke hade några penningar. Straxt derefter blef han öfverfallen och fasttagen af 20 Araber, hvilka plundrade honom inpå bara kroppen , bundo honom vid svansen af en af deras hästar , och trafvade sin kos med honom , under utdelandet mellanåt af hugg och slag. Några ändra resande blefvo af dem på samma sätt behandlade. Då de gjorde halt, höllo de mönstring med sina fångar, och uppskattade deras värde, hvilket dock ej gick högre än 3 L. för Wolff, emedan han förlorat flere tänder. Men då de bland hans böcker och papper funno flera firmaner af Abbas Mirza, sade de sins emellan: Denne är ingen vanlig man; låtom oss döda honom, eller ock blifva vi mnödsakade att utlemna alla de andre fångarne. Wolff bad dem att icke taga lifvet af honom, och lofvade att han skulle skaffa dem en god lösepenning. Han skref nu på de hvita bladen i ett par exemplar af nya Testamentet, som han ännu hade qvar: Till Judarne i Tersbad Hydarea. Jag Joseph Wolff af judiska nationen, som reser omkring för att förkunna Jesus Christus, har blifvit gjord till slaf. Köpen mig lös, och jag skall återställa eder penningarne. Dessa böcker blefvo straxt kringspridda; men Abel Hassan anförare för Araberne, kände sig orolig, och rådslog med sitt folk om fångens dödande. Wolff förstod hvad de sade, och försäkrade dem att, såvida de stodo fast vid sitt beslut, skulle de förlora sina lif jemte honom. Detta afskräckte dem; men de satte honom på en vild häst, och drefvo djuret uppför en brant bergstig, i förhoppning att hästen skulle stupa och Wolff bryta halsen af sig, men han undgick faran. Slutligen fördes han, jemte flere andra fångar, till en slafmarknad. Hans följeslagare, som voro musselmänner, förbannade honom, och utropade: ?denne hunds närvaro ohelgar oss! under det Araberna prisade Allah, som gifvit dem så många slafvar. Slutligen blef Wolff lösköpt af n Jude, som var honom behjelplig vid återresan till Bokhara. Derifrån gick han med en Persisk karavan till Calcutta. Under vistandet i Ostindien bemöttes han med utmärkt godhet af Lord W. Bentinck, den aflidne Dr. Morisson och andra Engelska herrar. — Wolff slutade sin på interressanta detaljer rika berättelse med den förklaring, att hans beslut var att lefva och dö såsom Kristlig missionär för Judiska folket, och att han ville, efter mönstret af Engelska kyrkan, grundlägga en kyrka i Jerusalem, der Kristi ord skulle förkunnas på Hebräiska språket.