vandring och lemna honom åt sitt öde, hvilket de ock-
så gjorde, men upptäckte under vägen, icke långt der-
ifrån, en källa, till hvilken de buro Wolff. Han åter-
hemtade sig såvida, att han var i stånd uppnå dalen
på andra sidan berget, hvarest han med godhet mot-
togs af några herdar. WoMNF hade under denna vandring
så stuckit sina fötter på törne, att han lång tid deref-
ter var lam. Sedan han besökt Smyrna och Konstan-
tinopel,. genomvandrade .han det gamla Phrygien, Bok-
hara och andra ställen, der evangelium aldrig förr va-
rit predikadt. I Armenien rönte han mycken. godhet
af Sir C. Campbell, D:r MNoel och andra Europåer;
men han fann de dervarande, så kallade Kristna, råa
och sedeslösa som hedningar. I Meschea och Balkh
rådde man honom att aflägsna sig, emedan det var fa-
ra för hans lif. Han bad en af de infödde furstarne i
Khorasan om ett pass, och då denne hörde att han var
från England, visade han sig benägen att tjena honom,
men fordrade dock på förhand för denna tjenst en an-
visning på Konungen i England af 1000 pund Sterling
om året. Då Wolff förklarade, att han omöjligen kun-
de ingå härpå, fick han tillsägelse att han kunde gå
hvart han behagade. Han fortsatte vandringen åt Ile-
sat, men hade ännu icke hunnit 30 engelska mil, förr-
än han upphanns af tvenne ryttare, som, under före-
gifvande att han stulit 10,000 guldstycken, togo fast ho-
nom, och förde honom till en stad, som ännu aldrig varit
besökt af någon Europ. Derefter togo de honom till Ter-
schis, der han såg g. torne betäckta med lik, emedan Tur-
komanerne nyss gjort ett infall, nedbrännt de nästgrän-
sande byarne , och mördat allt lefvande de öfverkommit,
med undantag af 1500 af de dugtigaste männen, hvilka
de släpat med sig som fångar. :Araberne ropade på gatorne:
Våra ben äro förkrossade? — ett uttryck, som de
begagna för att gifva tillkänna den djupaste bedröfvel-
se. Sedan Wolff utdelat några biblar, lät Fursten af
Terschis honom i fred draga sin kos emedan han
kommit underfund med att han icke hade några pen-
ningar. Straxt derefter blef han öfverfallen och fastta-
gen af 20 Araber, hvilka plundrade honom inpå bara
kroppen , bundo honom vid svansen af en af deras hä-
star , och trafvade sin kos med honom , under utdelan-
det mellanåt af hugg och slag. Några ändra resande
blefvo af dem på samma sätt behandlade. Då de gjor-
de halt, höllo de mönstring med sina fångar, och upp-
skattade deras värde, hvilket dock ej gick högre än 3
L. för Wolff, emedan han förlorat flere tänder. Men
då de bland hans böcker och papper funno flera firma-
ner af Abbas Mirza, sade de sins emellan: Denne
är ingen vanlig man; låtom oss döda honom,
eller ock blifva vi mnödsakade att utlemna alla
de andre fångarne. - Wolff bad dem att icke taga
lifvet af honom, och lofvade att han skulle skaffa dem
en god lösepenning. Han skref nu på de hvita bladen
i ett par exemplar af nya Testamentet, som han ännu
hade qvar: Till Judarne i Tersbad Hydarea. Jag Jo-
seph Wolff af judiska nationen, som reser omkring för
att förkunna Jesus Christus, har blifvit gjord till slaf.
Köpen mig lös, och jag skall återställa eder penningar-
ne. Dessa böcker blefvo straxt kringspridda; men Abel
Hassan anförare för Araberne, kände sig orolig, och
rådslog med sitt folk om fångens dödande. Wolff för-
stod hvad de sade, och försäkrade dem att, såvida de
stodo fast vid sitt beslut, skulle de förlora sina lif jem-
te honom. Detta afskräckte dem; men de satte honom
på en vild häst, och drefvo djuret uppför en brant
bergstig, i förhoppning att hästen skulle stupa och Wolff
bryta halsen af sig, men han undgick faran. Slutligen
fördes han, jemte flere andra fångar, till en slafmarknad.
Hans följeslagare, som voro musselmänner, förbannade
honom, och utropade: ?denne hunds närvaro ohelgar oss!
under det Araberna prisade Allah, som gifvit dem så
många slafvar. Slutligen blef Wolff lösköpt af n Jude,
som var honom behjelplig vid återresan till Bokhara.
Derifrån gick han med en Persisk karavan till Calcutta.
Under vistandet i Ostindien bemöttes han med utmärkt
godhet af Lord W. Bentinck, den aflidne Dr. Morisson
och andra Engelska herrar. — Wolff slutade sin på
interressanta detaljer rika berättelse med den förklaring,
att hans beslut var att lefva och dö såsom Kristlig mis-
sionär för Judiska folket, och att han ville, efter mön-
stret af Engelska kyrkan, grundlägga en kyrka i Jeru-
salem, der Kristi ord skulle förkunnas på Hebräiska
språket.
