MISSIONÄREN WOLFF. Den bekante Judiske missionären Josef Wolff står, enligt hvad Engelska blad berätta, just nu i begrepp att företaga en ny, med många faror förenad, vandring till Timbuctu, sedan han i April månad innevarande år hemkommit till England efter åtta års resor. Den 14 Sept. höll Sällskapet för Kristendomens utbredande bland Judarne en sammankomst i London, för att åhöra Wolffs afskedstal. Han yttrade sin gladje öfver att se sig omgifven af så: många kristliga vänner, och förklarade att hans enda ändamål var, att omvända sina Judiska bröder (Wolff var ursprungligen sjelf Jude) till Kristendomen. Derefter meddelade han följande berättelse om sina förra missioner. Sin bana såsom missionär började han år 1818, då han, efter att hafva i Cambridge studerat de Österländska språken, begaf sig till Rom, men af Påfven blef förvist staden. Sedermera predikade han efterhand för Judarne i Gibraltar, Malta, Egypten, på bergen Horeb och Sinai, i Joppe, Antiochia, Aleppo, Bassorah, Ispahan och flere andra städer i inre Asien och Afrika. Ar 1826 återvände han till England. Följande året afreste han ånyo med hustru och barn från England, och ankom till Malta just vid samma tid som sjöslaget stod vid Navarino, hvarigenom något uppehåll förorsakades i hans resa. Kort derefter dog hans barn, och han besökte ön Cypern. Derifrån reste han, väl inalles 21,000 engelska mil, genom åtskilliga trakter af verlden, och hade derunder att utstå faror och besvärligheter af alla slag. I Jerusalem och Alexandria, der han qvarlemnade sin hustru, samt sedermera i Salonichi, predikade han för Judarne om Messias. Han utdelade exemplar af nya testamentet på Tenedos, Lemnos och berget Aihos. Då han lemnade detta berg, förföljdes farkosten, hvarpå han befann sig, af en korsar; för att undgå at blifva gjorda till slafvar, satte manskapet fartyget på land, och klättrade uppför de stela klipporne ,. hvarvid de illa sårade sig på fötter och knän. Trettio limmar tuillbragtes utan vatten och föda, i den hetaste årstiden, innan de uppnådde spetsen; Wolff var så utmattad af törst, att han trodde han skulle dö, och bad sina följeslagare fortsätta sin