På Gud och mig jag, så att tåren blänkte,
Tänkte.
Då flög en mygga från det gröna land
Till mig på hand;
Och oskuldsren, nu hviskade den lilla,
Stilla:
Du, mille — — —! jag svultit så!
Förgät du då
Den grymma plåga, när min gadd tar fäste,
Bäste!
Hon åt — och modigt suckar jag dervid:
O smärta, svid!
Blott prisa Gud nu detta fromma snille
Ville!
Af sköna tankar eldades min håg:
Hans vink jag såg!
Jag fann mig rörd, Hans godhet att förklara,
Vara.
Härunder glömde jag till myggan se —
O ve! o vel
Som ljuter af mitt blod — o mensko-öden! —
Döden!
O sköna kräk, tänk på din lilla Kropp,
Hör opp, hör opp!
Med fingret henne jag, när ej hon hörde,
Rörde
Hu! hvilken syn, hvaråt den onde log —
Hon sprack och dog! — —
Och hviskar, redan halfvägs salig vorden,
Orden:
Jag dör, o yngling! ifrån sol och hopp — —
Du Blomsterknopp!
Ditt samvets liljehvita hy du fläckat!
Gäckat.
Den tro, att under dina lockars krans
Ett helgon fans! — —
Ack! nu ett mord din själ, hur fromt hon tänker,
Kränuker!
Sjelf jag med dig — det jag heligt svär —
Försonad är;
Vill dock ett råd, som skall dig nyttigt blifva,
Gifva
Uti ett land, min Son, der evig vår
Med sommar rår,
Ett tempeltorn sig höjer, som St. Peter
Heter.
Till templet vandra! — Hvad dess döme är skön!
Gör der din bön!
Försonad kom, när sjelf du dig förlåter,
Åter!
Om ock du ingen blodig gerning gjort
Du resa bort:
Du är för innerlig, för söt för norden
Vorden!
Mot kalla vänner; de dig plåga nu,
Byt södern du!
Bjott en fullkomligt skattar dig bland bröder:
— Tr.
Hon dog. Jag gråter, gör en bår af kort —
Till grafven fort! — —
Och i ett nötskal jag din vän, jag hyllar,
Myllar
Och än en gång det föll på graf och bår
En kinslig tår,
Och nästa vår jag skall till Rom, som andra,
Vandra!
MISSIONÄREN WOLFF.