genom själens verkningskrets, att utvidga sina kunska-
per, att inkräkta på konsternas, vettenskapernas och
vetandets område, huru-vill man då inskränka sferen
för hennes önskningar efter materiella: njutniagar, efter
lefnadens förfining, efter beqvämlighet, efter allt det,
som gör det ytwe lifvet trefligt och angenämt? Vi tillstå,
det vi ej känna någon annan gräns derföre, än lagar-
nes i medlens rätthet till behofvens tillfredsställande och
moralitetens, att njutningarnes begär ej får beherrska
sinnet, ej får förslöa själens ädlare drifter och så öfver-
förfina ytan, att ingen tid och ingen hog återstår för
det inres kultur.
Om vi vilja skåda samhällsmenniskan på sin hög-
sta ståndpunkt, så måste vi föreställa oss henne, omgif-
ven på en gång af bildningens och lyxens skatter, med
ett siane riktadt med kunskaper, ett förstånd odladt i
bredd med tidehvarfvet, ett hjerta, varmt för allt sannt,
godt och stort — ty detta är den sanna bildningens
redbara frukt — och dess yttre lif förskönadt af alla
dessa njutningar, beqvämligheter och nöjen, som kon-
sten, vettenskapen och industrien skänka, men tillika
skattande allt efter sitt värde, och lycklig mindre
genom hvad hon njuter, än genom hvad hon
skulle kunna umbära. Om man erinrar sig hvil-
ken grad af fulländning de praktiska vetenska-
perna och slöjdeskickligheten måste hafva uppnått, in-
nan allt det kan åstadkommas, som erfordras för alla en
förfinad lefnads behof, hvilken mängd af flitiga händer
derigenom förses med arbete, hvilken mängd af berga-
de hushåll hafva dessa behof att tacka för sin trefnad
och blomstring, så måste man erkänna, att lyxen icke
är någonting förderfligt, att den tvärtom är någonting
nyttigt, någonting öfverensstämmande med naturens ord-
ning, och hvarförutan en bildad samhällsordning ej lå-
ter tänka sig.
Man torde icke aldeles förneka detta; men män skall
invända, att ett sådant njutningsbegär föder öfverspända
anspråk och retar till olofliga utvägar för deras tillfreds-
ställande. Man skall erinra om den obetänksamhet,
som icke afväger mnjutningarna efter tillgångarna, om
det slöseri, som blottar framtiden på det nödvändiga,
för att mätta stundens fikenhet efter ett frossande öfver-
flöd; om den mängd af ruinerade familjer, torftiga en-
kor, i armod försatta barn, de bankrutter, det vingleri,
den allmänna kredi:brist och minskning i enskildt väl-
stånd, hvaröfver, dels med, dels utan skäl, så mycket
klagas. Man skalt, vid forskningen efter källan till
detta onda, stöta på lyxen i alla dess utgreningar, och
man trör sig med fog kunna antyda henne såsom den
förderfvets rot, hvarifrån den nuvarande generationens
financiella och moraliska obestånd uppskjutit.
Vi fråga 7å vidare: hvilketdera är det verkliga on-
da, antingen öfverflödet, eller de oriktiga medlen till
dess anskaffande? Man skall svara: det sednare. Man
skall tillstå, att i fall hvar och en hade lofliga och till-
räckliga tillgångar för de verkliga eller inbillade behof-
vens fyllande, i fall ingen köpte mer, än hvad han
kunde betala, utan att skada sin kapital-förmögenhet,
sin kredit eller andras rätt, så vore lyxen ingenting
skadligt, den vore tvärtom ett bevis på tilltagande väl-
stånd, följaktligen en redbar lycka för både individen
och det allmänna. Det är sålända icke saken sjelf,
som är förderflig, det är missbruket; detär ej fördöm-
ligt, att man köpt sig möbler, kläder, fina dryckesva-
ror, utan att man köpt mer, än man imon af sina
inkomster bordt göra. Felet ligger sålunda ic:e i
lyxartiklarne, icke i de specifika varorna, utan i den
brist på moralisk kraft, på sann bildning, som förmått
menniskorna att sträcka sina önskningar öfver förnuftets
gräns, att vilja förfina det yttre på det inres bekostnad,
att värdera det förra för mycket och det sednare for li-
tet; det har en politisk och moralisk grund, som äfven
för den mindre djupa forskningen lätteligen torde igen-
finnas i samfunds-inrättningens och det admivistrativa
systemets allmänna karakter och dess förslappande och
depraverande verkan på det enskildta lifvet. Ser man
sig emedlertid något närmare omkring, så skall det kan-
kända befinnas, att det som man vanligen kallar lyx
kanske har minsta andelen i det onda, och att det svå-
raste förderfvet ligger, icke så mycket i lefnads-sättets
blänkande utsida, som i dess dystra smutssida. Detta
är hvad vi skola behandla. i nästa artikel.
OA SU
REVY AF TIDNINGARNA.
