genom själens verkningskrets, att utvidga sina kunskaper, att inkräkta på konsternas, vettenskapernas och vetandets område, huru-vill man då inskränka sferen för hennes önskningar efter materiella: njutniagar, efter lefnadens förfining, efter beqvämlighet, efter allt det, som gör det ytwe lifvet trefligt och angenämt? Vi tillstå, det vi ej känna någon annan gräns derföre, än lagarnes i medlens rätthet till behofvens tillfredsställande och moralitetens, att njutningarnes begär ej får beherrska sinnet, ej får förslöa själens ädlare drifter och så öfverförfina ytan, att ingen tid och ingen hog återstår för det inres kultur. Om vi vilja skåda samhällsmenniskan på sin högsta ståndpunkt, så måste vi föreställa oss henne, omgifven på en gång af bildningens och lyxens skatter, med ett siane riktadt med kunskaper, ett förstånd odladt i bredd med tidehvarfvet, ett hjerta, varmt för allt sannt, godt och stort — ty detta är den sanna bildningens redbara frukt — och dess yttre lif förskönadt af alla dessa njutningar, beqvämligheter och nöjen, som konsten, vettenskapen och industrien skänka, men tillika skattande allt efter sitt värde, och lycklig mindre genom hvad hon njuter, än genom hvad hon skulle kunna umbära. Om man erinrar sig hvilken grad af fulländning de praktiska vetenskaperna och slöjdeskickligheten måste hafva uppnått, innan allt det kan åstadkommas, som erfordras för alla en förfinad lefnads behof, hvilken mängd af flitiga händer derigenom förses med arbete, hvilken mängd af bergade hushåll hafva dessa behof att tacka för sin trefnad och blomstring, så måste man erkänna, att lyxen icke är någonting förderfligt, att den tvärtom är någonting nyttigt, någonting öfverensstämmande med naturens ordning, och hvarförutan en bildad samhällsordning ej låter tänka sig. Man torde icke aldeles förneka detta; men män skall invända, att ett sådant njutningsbegär föder öfverspända anspråk och retar till olofliga utvägar för deras tillfredsställande. Man skall erinra om den obetänksamhet, som icke afväger mnjutningarna efter tillgångarna, om det slöseri, som blottar framtiden på det nödvändiga, för att mätta stundens fikenhet efter ett frossande öfverflöd; om den mängd af ruinerade familjer, torftiga enkor, i armod försatta barn, de bankrutter, det vingleri, den allmänna kredi:brist och minskning i enskildt välstånd, hvaröfver, dels med, dels utan skäl, så mycket klagas. Man skalt, vid forskningen efter källan till detta onda, stöta på lyxen i alla dess utgreningar, och man trör sig med fog kunna antyda henne såsom den förderfvets rot, hvarifrån den nuvarande generationens financiella och moraliska obestånd uppskjutit. Vi fråga 7å vidare: hvilketdera är det verkliga onda, antingen öfverflödet, eller de oriktiga medlen till dess anskaffande? Man skall svara: det sednare. Man skall tillstå, att i fall hvar och en hade lofliga och tillräckliga tillgångar för de verkliga eller inbillade behofvens fyllande, i fall ingen köpte mer, än hvad han kunde betala, utan att skada sin kapital-förmögenhet, sin kredit eller andras rätt, så vore lyxen ingenting skadligt, den vore tvärtom ett bevis på tilltagande välstånd, följaktligen en redbar lycka för både individen och det allmänna. Det är sålända icke saken sjelf, som är förderflig, det är missbruket; detär ej fördömligt, att man köpt sig möbler, kläder, fina dryckesvaror, utan att man köpt mer, än man imon af sina inkomster bordt göra. Felet ligger sålunda ic:e i lyxartiklarne, icke i de specifika varorna, utan i den brist på moralisk kraft, på sann bildning, som förmått menniskorna att sträcka sina önskningar öfver förnuftets gräns, att vilja förfina det yttre på det inres bekostnad, att värdera det förra för mycket och det sednare for litet; det har en politisk och moralisk grund, som äfven för den mindre djupa forskningen lätteligen torde igenfinnas i samfunds-inrättningens och det admivistrativa systemets allmänna karakter och dess förslappande och depraverande verkan på det enskildta lifvet. Ser man sig emedlertid något närmare omkring, så skall det kankända befinnas, att det som man vanligen kallar lyx kanske har minsta andelen i det onda, och att det svåraste förderfvet ligger, icke så mycket i lefnads-sättets blänkande utsida, som i dess dystra smutssida. Detta är hvad vi skola behandla. i nästa artikel. OA SU REVY AF TIDNINGARNA.