Amerika större på lika stor folkmängd? Och af hvad slags beskaffenhet äro dessa brott? Man skall då finna, att oaktadt den för Amerika högst ofördelaktiga omständigheten, att årligen omkring 100,000 Europeer inflytta, många utan alla tillgångar, men alla medförande sina gamla böjelser, vanor och fördomar — en omständighet, som Amerikanerne sjelfve anse såsom den vådligaste af alla de faror som kunna hota beståndet af deras samhällsförfattning — så presenterar deras brottmålsstatistik ett långt färre antal forbrytelser både mot person och egendom, än på en motsvarande folkmängd i Europa. Det är sant, att man kan icke härunder hänföra ett sådant fall, som folkuploppet emot spelhusets ägare; men sådana händelser saknas icke heller i Europa, och hvad skulle väl Statstidningens redaktion, eller Hrr von Hauswolff komp. säga, om man ville framdraga upploppet vid Fersiska mordet 1810, eller upploppet emot judarna i Köpenhamn för ett par år sedan, eller koleraupploppet i Petersburg, såsom bevis att i dessa länder hvarken lagar eller embetsmän i allmänhet respekteras, eller om man åberopade de icke just fåtaliga mord och rån, som här begås på öppna landsvägen, till stöd för det påståendet, att Svenskarne för det mesta bestå af röfvare och mördare? Hvarje våldsgerning soin händer 1 Amerika, framhålles såsom ett argument emot det republikanska regeringssättet; men hvem bar väl någonsin hört dylika i Europa åberopas emot det monarkiska? och likväl hafva de Förenta Staterna visserligen ingenting att uppvisa, som kan ilåghet jemföras med Ferdinand den VII:s handlingssätt emot Riego eller Torrijos och hans olyckliga följeslagare, eller 4 barbari med alla Don Miguels ogerningar, eller Maroncellis behandlingssätt i Spielberg, att icke tala om allt hvad man vet eller icke vet angående händelserna i Polen efter Warschaus fall. Man måste framförallt ihågkomma, att om Amerikanerne i detta ögonblick hotas af några oordningar i likhet med dem som befläcka några af det gamla Europas samhällen, så ligger skulden uti deras härstammande från en koloni, som ärft slafveriet ifrån moderlandet, och att slafveriet innefattar ett våldförande af den aktning för menniskorätt på hvilken det republikanska samhällsskicket bör vara grundadt. Men hvilken var det som först gaf exempel af slafveriets afskaffande ? månne icke just de norra staterna i Amerika, medan ännu en Wilberforce och andra förgäfves kämpade för denna sak i Engelska parlamentet? Det är härigenom, som jemväl en så stor och märkbar åtkillnad uppstått emellan sederna och hela karakteren bos folket i olika delar af unionen. Den möjliga följden åter torde väl i en framtid blifva, att de norra och de södra staterne sönderfalla i tvenne serskildta riken ; men icke är det derföre sagdt, att ej samhällsformen kan äga bestånd i båda! För ofrigt är det besynnerligt, att slafveriets fortfarande åberopas emot Amerika, i synnerhet af de personer, som skulle ropa himmelshögt öfver Saint Simomism, uppmaningar till sjelfsvåld, revolutionära ideer o. s. v. om det blott skulle falla någon in att här i landet yrka t. ex. det s. k. årsförsvarets borttagande ur tjenstehjons-stadgan, och föreslå att förhållandet mellan husbonde och tjenare finge bestämmas genom kontrakt, såsom på de flesta andra ställen, eller i allmänhet vid hvarje försvar för de lägre klassernas rättigheter? Och Lkväl torde det ej nekas, att vådan häraf vore allsingen, i jemförelse med både faran och förlusten för Amerikanarne af slafveriets upphörande i närvarande ögonblick och på en gång, emedan slafvarne uteslutande förrätta alla arbeten i plantagerna. Hvem har väl dessutom någonsin påstått, att nationernes lycka och trefnad helt och hållet beror på formen af deras regeringssätt ? Passioner och villfarelser skola alltid blifva oskiljaktiga från menniskonaturen, och framförallt om fröet dertill såsom nyss sades, ligger i sjelfva de vilkor, under hvilka samhället bildat sig. Om vi i detta afseende blott kasta en blick på det moderna Europas politiska inrättningar skola vi finna ett ganska lärorikt förhållande. De oroligheter som skakat denna verldsdel i fjorton århundraden, hafva hufvudsakligen härflutit antingen från Furstarnes kif och oenighet, från aristokratiens anspråk och våldsamhet, eller från Prestväldet och dess missbruk. Hvad man egentligen kan kalla folken, synas ganska sällan till i historien öfver denna tid. Deras rörelser hafva altid varit betecknade såsom upror af kättare eller uppviglare, och såsom sådana, blifvit på det strängaste straffade. Man skulle kunna göra en lång och bedröflig lista på alla de vanfrejdande namn hvarmed de lägre klassernas försök att förmildra sin belägenhet blifvit stämplade och hvilka historieskrifvarne noggrannt upptagit. Sådant var icke förhållandet med den Engelska befolkning som grundlagt Förenta staterna. Flyende från sitt fädernesland, dels för politiska förföljelser, dels för rn