Re ———-VLL
IUPIURBEVe LT UOIKUEL Kal UCU al VE, IUCH UlgEial pe SAlllllUlad
sätt som en hund gör konster; ty presterskapet lägger icke
nog vigt på inskärpandet af de i sammanlefnaden före-
kommande fall, af hvilka .ikväl Arkebiskop Lindblom uti
den nya katekesen förtjenstfullt upptagit åtminstone nå-
gra. Det är absolut omöjligt att tillståndet kunde
vara sådant det är, om presterskapet i detta fall
gjorde sin skyldighet. Att utveckla och förklara dessa
i dagliga lifvet förekommande fall, vore ett värdigt äm-
ne för predikningar, och dessutom både fattligare och
nyttigare än det potpouri af blomster, mysterier och
utnötta talesätt som så rikligt flödar från predikstolarna.
Hvad skulle man väl säga om en vägvisare, som för
vandraren antyder den väg han skall följa, men utan att
varna honom för de sido- och korsvägar som förekom-
ma? Och det är under dessa olyckliga förhållanden
hemma i landet.som man rustar sig att skicka ut mis-
sionärer ibland tidningarna!! Ett sådant förfarande före-
kommer mig, som man skyndade sig ut att sopa gatan,
medan ännu smuts och sopor stå en öfver öronen inne
i huset.
En folklärare bör känna menniskohjertats hemligaste
vrår och vinklar; han bör vänja sina lärjungar att ran-
saka sig sjelfva, och derigenom göra deras samveten fin-
känsliga. Men dertill fordras oundgängligen att upplysa
deras förstånd och utvidga deras omdöme. Han får
icke ålnöja sig med inpreglandet af hufvudpunkterna i
moralen, under det han lösligt vidrorer deras mindre
tillämpningar, deras corollarier. Man kan vara en låg
menniska utan att synbarligen öfverträda budorden, hvar-
före äfven gemene man oftast anse sig bafva gjort nog,
allenast de äro ostraffliga inför lagen. För Moses kunde
det gå an att blott gifva en croquis af moral, och att
for resten genom tvånget af otaliga ceremonier tamja
silt folks oroliga, af österns eld lägande, sinne. Mora-
lens finesser, om jag så får uttrycka mig, skulle säker-
ligen icke senterats af dessa halfvilda öknens barn; men
vid den civilisationsgrad som vi innehafva, kan, dem
förutan, ingen fullkomlig trefnad finnas. Man talar myc-
ket i vår tid om den allmänna obelåtenhet och vantref-
nad som säges vara för handen. Att en sådan finnes,
är äfven onekligt, men att helt och hållet vilja härleda
den från rent politiska orsaker, anser jag aldeles falskt.
3onden på sin gård har sällan något direct mehn af nå-
gra grundlagsparagrafers olika tolkning, — af det eller
det Statsrådets aflägsnande eller qvarstannande, — af den
eller den aktionen mot en tidming. Verkningarna blif-
va för honom först känbara, då de verkande orsakerna
råka vara af särdeles genomgripande beskaffenhet. I
annat fall är det med statskroppen som menniskokrop-
pen, att verkliga desosganisationer stundom kunna äga
rum, ätan att hälsotillståndet deraf betydligt lider. Men
deremot erfar samma bonde högst känbara olägenheter,
om hans tjenstefolk år vårdslöst, uppstudsigt, och
lättjefullt; om hans grannar äro oärliga, eller ohjelp-
samma, eller begifna på processer, 0. s. v. Utom den-
na folklärarnes försumlighet att bilda folket till dagligt
bruk, om jag så får uttrycka mig, ligger dem äfven ull
last, att icke begagna de medel som kraftigast skulle
befordra ändamålet. Dessa medel äro i främsta rum-
met Aederskänslan , och i det andra, bibringandet
af öfvertlygelse om den verkliga nytta och fördel
som samvelsgrannt uppfyllda pligter ovillkorligen
medföra för hela samhället; samt tvertom, att ur-
aktlåtenhet härutti nödvändigt medförer sitt eget
straff, genom den allmänna obelåtenhet som der-
igenom öfver samfundet utbredes.
itvad törst hederskänslan beträffar, så torde icke
särdeles många exempel kunna uppletas,; att prester
söka uppväcka den. Snarare sträfvade att qväfva den ge-
nom en öfverdrifven tillämpning af ödmjukheten, hvil-
ken likväl blott bör hafva för ändamål att förekomma
öfvermod. Utöfver denna gräns förslatvar den menni-
skan genom en låg undergifvenhet. Om ifrån barn-
domen hos folket inplantades en känsla af sann heder,
af eget menniskovärde, så skulle man icke se så man-
ga arbetsföra tiggare, hvilka nu, synnerligen i lands-
orterna, på gator och i gränder liksom personifiera den
kristliga ödmjukheten; — man skulle anse för en van-
ära att bryta en öfverenskommelse, — man skulle,
med ett ord, i allt finna en pålitlighet som för det
närvarande alldeles saknas.
Jag har äfven nämnt, att man borde göra folket
uppmärsamt på deniverkliga och vuraktuiga nytta
som uppkommer genom noggrannhet och samvetsgran-
het i lifvets dagliga förhållanden. Jag ser väl i an-
danom, att mången kalott kommer att skrufvas nittio
grader vid läsningen af denna sats, som vederbörande
säkerligen skola kalla en grof, egoistisk och låg be-
räkningslära. Religionen. — ropar man öfverljudt —
och icke en egennyttig beräkning af nytta ogh fördel
är det som ensamt bör förmå oss att uppfylla våra
- 11 1 oo
-r0 1 Pp Kr