Re ———-VLL IUPIURBEVe LT UOIKUEL Kal UCU al VE, IUCH UlgEial pe SAlllllUlad sätt som en hund gör konster; ty presterskapet lägger icke nog vigt på inskärpandet af de i sammanlefnaden förekommande fall, af hvilka .ikväl Arkebiskop Lindblom uti den nya katekesen förtjenstfullt upptagit åtminstone några. Det är absolut omöjligt att tillståndet kunde vara sådant det är, om presterskapet i detta fall gjorde sin skyldighet. Att utveckla och förklara dessa i dagliga lifvet förekommande fall, vore ett värdigt ämne för predikningar, och dessutom både fattligare och nyttigare än det potpouri af blomster, mysterier och utnötta talesätt som så rikligt flödar från predikstolarna. Hvad skulle man väl säga om en vägvisare, som för vandraren antyder den väg han skall följa, men utan att varna honom för de sidooch korsvägar som förekomma? Och det är under dessa olyckliga förhållanden hemma i landet.som man rustar sig att skicka ut missionärer ibland tidningarna!! Ett sådant förfarande förekommer mig, som man skyndade sig ut att sopa gatan, medan ännu smuts och sopor stå en öfver öronen inne i huset. En folklärare bör känna menniskohjertats hemligaste vrår och vinklar; han bör vänja sina lärjungar att ransaka sig sjelfva, och derigenom göra deras samveten finkänsliga. Men dertill fordras oundgängligen att upplysa deras förstånd och utvidga deras omdöme. Han får icke ålnöja sig med inpreglandet af hufvudpunkterna i moralen, under det han lösligt vidrorer deras mindre tillämpningar, deras corollarier. Man kan vara en låg menniska utan att synbarligen öfverträda budorden, hvarföre äfven gemene man oftast anse sig bafva gjort nog, allenast de äro ostraffliga inför lagen. För Moses kunde det gå an att blott gifva en croquis af moral, och att for resten genom tvånget af otaliga ceremonier tamja silt folks oroliga, af österns eld lägande, sinne. Moralens finesser, om jag så får uttrycka mig, skulle säkerligen icke senterats af dessa halfvilda öknens barn; men vid den civilisationsgrad som vi innehafva, kan, dem förutan, ingen fullkomlig trefnad finnas. Man talar mycket i vår tid om den allmänna obelåtenhet och vantrefnad som säges vara för handen. Att en sådan finnes, är äfven onekligt, men att helt och hållet vilja härleda den från rent politiska orsaker, anser jag aldeles falskt. 3onden på sin gård har sällan något direct mehn af några grundlagsparagrafers olika tolkning, — af det eller det Statsrådets aflägsnande eller qvarstannande, — af den eller den aktionen mot en tidming. Verkningarna blifva för honom först känbara, då de verkande orsakerna råka vara af särdeles genomgripande beskaffenhet. I annat fall är det med statskroppen som menniskokroppen, att verkliga desosganisationer stundom kunna äga rum, ätan att hälsotillståndet deraf betydligt lider. Men deremot erfar samma bonde högst känbara olägenheter, om hans tjenstefolk år vårdslöst, uppstudsigt, och lättjefullt; om hans grannar äro oärliga, eller ohjelpsamma, eller begifna på processer, 0. s. v. Utom denna folklärarnes försumlighet att bilda folket till dagligt bruk, om jag så får uttrycka mig, ligger dem äfven ull last, att icke begagna de medel som kraftigast skulle befordra ändamålet. Dessa medel äro i främsta rummet Aederskänslan , och i det andra, bibringandet af öfvertlygelse om den verkliga nytta och fördel som samvelsgrannt uppfyllda pligter ovillkorligen medföra för hela samhället; samt tvertom, att uraktlåtenhet härutti nödvändigt medförer sitt eget straff, genom den allmänna obelåtenhet som derigenom öfver samfundet utbredes. itvad törst hederskänslan beträffar, så torde icke särdeles många exempel kunna uppletas,; att prester söka uppväcka den. Snarare sträfvade att qväfva den genom en öfverdrifven tillämpning af ödmjukheten, hvilken likväl blott bör hafva för ändamål att förekomma öfvermod. Utöfver denna gräns förslatvar den menniskan genom en låg undergifvenhet. Om ifrån barndomen hos folket inplantades en känsla af sann heder, af eget menniskovärde, så skulle man icke se så manga arbetsföra tiggare, hvilka nu, synnerligen i landsorterna, på gator och i gränder liksom personifiera den kristliga ödmjukheten; — man skulle anse för en vanära att bryta en öfverenskommelse, — man skulle, med ett ord, i allt finna en pålitlighet som för det närvarande alldeles saknas. Jag har äfven nämnt, att man borde göra folket uppmärsamt på deniverkliga och vuraktuiga nytta som uppkommer genom noggrannhet och samvetsgranhet i lifvets dagliga förhållanden. Jag ser väl i andanom, att mången kalott kommer att skrufvas nittio grader vid läsningen af denna sats, som vederbörande säkerligen skola kalla en grof, egoistisk och låg beräkningslära. Religionen. — ropar man öfverljudt — och icke en egennyttig beräkning af nytta ogh fördel är det som ensamt bör förmå oss att uppfylla våra 11 1 oo -r0 1 Pp Kr