nemligen antingen trotsa folkets tänkesätt, eller ock synas tvungen att ge efter. Och är icke det förfärligt, att önska rådgifvarne nog upphojning i själen, för att skona sin monark för detta alternatif!! Vi nedlåta oss icke att besvara insändarens ordsvall om rådsregeringens uppkomst under Albrecht etc. och invocation till Engelbrekt, hvari så mycket afsigtligt oförstånd och sammanblandning af rådsoch ministerstyrelse är inspeckad. Annu mindre anse vi någon ärlig författare värdigt att upptaga krokodiltårarna öfver den väldförda allmogen eller öfver folkrättigheterna eller öfver den Svenska demokratiska andan i dess renaste uppenbarelse. Ingen ärlig läsare har missförstått vår mening, då vi togo Albrechts och Svenskarnes gräl till exempel: det var icke mot honom direkte de vände sig, eller honom de förebrådde landets olyckor, utan hans rådgifvare; och detta var hvad vi menade. Vi vete, såväl som någon, att det Råd, som vid den tiden utbildade sig, var Sverges olycka, just derföre att det icke var en ministere (Konungens tjenare), utan en aristokrati, som ville herska med egen makt, utan att fråga efter hvarken Konung eller folk. Derna Lilla distinction hade varit latt att göra; men huru hade då insändaren kunnat få ihop sina klingande utgjutelser? Hvad insändaren yttrar i sin afdelmng om de styrandes tilloch afsältning genom folk-ombuden, är i det föregående besvaradt och är till den grad, hvad Tysken kallar seicht (grundt), att vi icke ens väntat det af en insändare på stat. Egentligen vore det väl redan besvaradt med den anmärkningen, att de styrande hvarken tilleller afsättas af folkombuden i Frankrike och England ), såsom redan är öfverflödigt kändt, samt med den lika enkla anmärkningen, att det visst är illa, om representationen icke fullkomligt uttrycker folkets tänkesätt, men att man måste betrakta den befintliga så, som om hon verkligen gjorde det. I alla händelser gör hon det vida säkrare än en af hofmän sammansatt konselj; och då hon lagligen gör det, lärer man få noja sig så länge. Läsaren skall få roa sig med en profbit på det mått af begrepp, Ins. har om ministerens tilloch afsättning i England och Frankrike. Man får, sager han, postdagligen derifrån höra, huru Ministern N. N. håller på att duka under för partiet N. N., huru Lord A. hoppas få efterträda Markis B., men som han icke vill emottaga portföljen utan sin ädle vän Lord ?C., hvilken är misshaglig för Markisinnan E., som betyder mycket hos partichefen Sir F., så är troligare, att Grefve G., som tjänat under Sir F:s bror i Ostindien, inkommer i ministeren, i hvilken händelse hans ädla våmner, Baronetterne H, I, K. troligen hugnas med portföljer o. s. v. — Se non vero, ben trovato. Läsaren skall säkert spärra upp ögonen och undra, hvad sorts tidningar Ins. postdagligen får; ty i våra vanliga är det litet ondt om dylika intriger och blifver så, ända till dess vi få tillförlitliga krömikor om huru det tillgår i de länder, där man hvarken vet af representation eller minister-ansvarighet eller annat otyg, hvarmed England och Frankrike hemsökas.? Man bör verkligen hafva alltför stor förtröstan på sina lasares ot unnighet eller lättrogenhet, för att vilja inbilla dem, att Markisinnor och tjenster under Sir F:s bror i Ostindien och dylikt numera förmå något vid ministerplatsers besättande 1 England och Frankrike. Dylika rekommendationer kunna gälla ifråga om sinekurer; men man vet något bättre, hvad en ninister-plats vill säga, för att dertill tånka på någon annan rekommendation än statsmannaskicklighet och inflytande på representationen. En bland den verkliga ministerstyrelsens fördelar är, att man slipper se det favoritväsende, som på några andra ställen förekommer. Konungen i England kan, när omständigheterne så tillåta, taga sina vänner Peel och Wellington och Lyndhurst till rådgifvare; men han skulle förgäfves försöka att dit upphöja sina favoriter. Ett sådant försök skulle knappast väcka harm, blott ett hånskratt öfver hela riket; och gycklet vore slut, första stund favoriterna skulle stiga upp och försöka handhafva Englands kolossala statsmachineri och kämpa med oppositionens formidabla talenter. Just detta är det, som väcker våra statsinsändares raseri vid tanken på en ministerstyrelse; och ett symptom af detta raseri är det misslyckade försöket att för de enf Idiga måla scener ur en engelsk ministertillsättning, hvilka äro omöjliga i England och blott kunna inträffa i de länder, som icke hemsökas af en ansvarig ministere. (Forts. e. a. g.) ) Som hemsökas af ministerstyrelse, säger Ins. Att dessa länder under hemsökelsen stiga i välstånd, bildning cch mavt. är så mycket underligare. . som