nemligen antingen trotsa folkets tänkesätt, eller ock sy-
nas tvungen att ge efter. Och är icke det förfärligt,
att önska rådgifvarne nog upphojning i själen, för att
skona sin monark för detta alternatif!!
Vi nedlåta oss icke att besvara insändarens ordsvall
om rådsregeringens uppkomst under Albrecht etc. och
invocation till Engelbrekt, hvari så mycket afsigtligt o-
förstånd och sammanblandning af råds- och minister-
styrelse är inspeckad. Annu mindre anse vi någon är-
lig författare värdigt att upptaga krokodiltårarna öfver
den väldförda allmogen eller öfver folkrättigheterna
eller öfver den Svenska demokratiska andan i dess re-
naste uppenbarelse. Ingen ärlig läsare har missför-
stått vår mening, då vi togo Albrechts och Svenskarnes
gräl till exempel: det var icke mot honom direkte de
vände sig, eller honom de förebrådde landets olyckor,
utan hans rådgifvare; och detta var hvad vi menade.
Vi vete, såväl som någon, att det Råd, som vid den
tiden utbildade sig, var Sverges olycka, just derföre att
det icke var en ministere (Konungens tjenare), utan
en aristokrati, som ville herska med egen makt, utan
att fråga efter hvarken Konung eller folk. Derna Lilla
distinction hade varit latt att göra; men huru hade då
insändaren kunnat få ihop sina klingande utgjutelser?
Hvad insändaren yttrar i sin afdelmng om de sty-
randes till- och afsältning genom folk-ombuden, är
i det föregående besvaradt och är till den grad, hvad
Tysken kallar seicht (grundt), att vi icke ens väntat det
af en insändare på stat. Egentligen vore det väl redan
besvaradt med den anmärkningen, att de styrande
hvarken till- eller afsättas af folkombuden i Frank-
rike och England ), såsom redan är öfverflödigt kändt,
samt med den lika enkla anmärkningen, att det visst är
illa, om representationen icke fullkomligt uttrycker fol-
kets tänkesätt, men att man måste betrakta den be-
fintliga så, som om hon verkligen gjorde det. I alla
händelser gör hon det vida säkrare än en af hofmän
sammansatt konselj; och då hon lagligen gör det, lä-
rer man få noja sig så länge.
Läsaren skall få roa sig med en profbit på det
mått af begrepp, Ins. har om ministerens till- och
afsättning i England och Frankrike. Man får, sager
han, postdagligen derifrån höra, huru Ministern N.
N. håller på att duka under för partiet N. N., huru
Lord A. hoppas få efterträda Markis B., men som han
icke vill emottaga portföljen utan sin ädle vän Lord
?C., hvilken är misshaglig för Markisinnan E., som
betyder mycket hos partichefen Sir F., så är troligare,
att Grefve G., som tjänat under Sir F:s bror i Ost-
indien, inkommer i ministeren, i hvilken händelse hans
ädla våmner, Baronetterne H, I, K. troligen hugnas
med portföljer o. s. v. — Se non vero, ben
trovato. Läsaren skall säkert spärra upp ögonen och
undra, hvad sorts tidningar Ins. postdagligen får; ty
i våra vanliga är det litet ondt om dylika intriger och
blifver så, ända till dess vi få tillförlitliga krömikor om
huru det tillgår i de länder, där man hvarken vet af
representation eller minister-ansvarighet eller annat otyg,
hvarmed England och Frankrike hemsökas.? Man bör
verkligen hafva alltför stor förtröstan på sina lasares o-
t unnighet eller lättrogenhet, för att vilja inbilla dem,
att Markisinnor och tjenster under Sir F:s bror i Ost-
indien och dylikt numera förmå något vid ministerplat-
sers besättande 1 England och Frankrike. Dylika re-
kommendationer kunna gälla ifråga om sinekurer; men
man vet något bättre, hvad en ninister-plats vill säga,
för att dertill tånka på någon annan rekommendation
än statsmannaskicklighet och inflytande på representatio-
nen. En bland den verkliga ministerstyrelsens fördelar
är, att man slipper se det favoritväsende, som på nå-
gra andra ställen förekommer. Konungen i England
kan, när omständigheterne så tillåta, taga sina vänner
Peel och Wellington och Lyndhurst till rådgifvare; men
han skulle förgäfves försöka att dit upphöja sina favo-
riter. Ett sådant försök skulle knappast väcka harm,
blott ett hånskratt öfver hela riket; och gycklet vore
slut, första stund favoriterna skulle stiga upp och försö-
ka handhafva Englands kolossala statsmachineri och
kämpa med oppositionens formidabla talenter. Just
detta är det, som väcker våra statsinsändares raseri vid
tanken på en ministerstyrelse; och ett symptom af detta
raseri är det misslyckade försöket att för de enf Idiga
måla scener ur en engelsk ministertillsättning, hvilka
äro omöjliga i England och blott kunna inträffa i de
länder, som icke hemsökas af en ansvarig ministere.
(Forts. e. a. g.)
) Som hemsökas af ministerstyrelse, säger Ins. Att
dessa länder under hemsökelsen stiga i välstånd,
bildning cch mavt. är så mycket underligare. . som