Mn w ww vw ee Uv
med Amerikanerne. Såg han då ej de stora råttorne
på gatorna i NewYork ?)
YTTERLIGARE OM STATSTIDNINGENS DAG-
FRAGARE.
(Fortsättning fr gårdagsbl.)
Användandet af 107 . skulle mycket när-
mare än något erkännande af resignationsskyldig-
het leda till samma fenomener, som man före-
hbrår den s. k. frihetstiden , eller tvång för ko-
nungen att till sina rådgifvare taga dem, som
representationen utsett. Ständerne behöfde blott
anmäla den ena efter andra, ända till dess monarken
toge den person, som behagade dem. Efter Engelska
sedvanan (om man vill kalla det så) är det däremot
blott styrelsegrundsatserna, hyarom representationen
ger sin vink. Innehåller denna, att t. ex. de kon-
-servativa principerna icke mera erkännas af majorite-
ten, så vet Konungen, att det är tid att bilda en
whigministere ; men han är mgalunda förbunden att
taga en Grey, en Melbourne, en Althorpe, en Broug-
ham , utan han kan se sig om inom hela den trosbe-
kännelsen , inom hvilken ämnen visst icke kunna sak-
nas, då den varit talrik nog att frambringa en ma-
joritet. Det är således icke troligt, att han skulle
nödgas omgifva sig med personer, som vore honom
förhatliga, så vida icke en obotlig skuggrädsla skulle
hafva, gjort honom alla personer förhatliga, hvilka äro
af olika politiska tänkesätt med hofvets — såsom det
mångenstädes af alla krafter arbetas att göra. Vanligt-
vis finnas inom hvardera trosbekännelsen nägra så ut-
märkta karakterer, att man t. ex. knappast tänker sig
möjligheten att formera en Tory-administration , utan
att vända sig till en Peel, en Wellington, eller en
Whig-administration , utan att falla med sina tankar på
ena Russell, en Spring Rice, en Powlett Thomson, en
Brougham. Och att man anser de skickligaste vara
likasom sjelfskrifna till höga embeten, det är ju him-
melsskriande ! !
I det hela är det väl orätt af oss att ytterligare tvi-
sta med författare , som hvarken vilja förstå grundla-
gen eller oss, utan oupphörligt blott ropa, att vi vilja
införa något nytt, då vi bevisat ministerstyrelsen redan
vara nedlagd i vår grundlag, så bestämdt och tydligt, som
den i någon lag kan finnas antydd. Endast den juri-
diska ansvarigheten eller hvad som ej får ske, wid
straff till görande, kan i lagparagrafen utsättas; den
moraliska, eller hvad en om sin heder ömtålig råd-
gifvare bör göra, för att visa sig begripa andan af sitt
kall och basen för all lagbunden monarki, det kan ic-
ke nedläggas i bokstafven. Når grundlag har försökt
det — och misslyckats. 107 har ovilkorligt denna
azndemening: om Konungens rådgifvare skulle älska si-
na platser högre än sin ära, om de skulle anse sina
meningar så ofelbara, att de icke frånträdde dem , o-
aktadt nationen genom sina lagliga ombud förkastat dem,
eller, änn! sämre, om de skulle anse principerna likgiltiga
och vore färdiga att dagligen ändra dem efter omständighe-
terna, d. v. s. om de ansåge personer utan principer vär-
diga att-qvarsitta i Konungens råd; då äger representationen
taga det orimliga steget att säga Konungen rent ut, hvad
den redan genom sina beslut indirecte sagt, men utan
verkan, nemligen att den personal, som omgifver H.
M., förlorat folkets förtroende. Den omständighet och
skonsamhet i form, som bör råda emellan de båda stats-
magterna, skulle åsidosättas, om något sådant hände,
och ett alternatif följde, som antingen förnedrade Ko-
atnogamakten eller gjorde henne förhatlig: den skulle