Mn w ww vw ee Uv med Amerikanerne. Såg han då ej de stora råttorne på gatorna i NewYork ?) YTTERLIGARE OM STATSTIDNINGENS DAGFRAGARE. (Fortsättning fr gårdagsbl.) Användandet af 107 . skulle mycket närmare än något erkännande af resignationsskyldighet leda till samma fenomener, som man förehbrår den s. k. frihetstiden , eller tvång för konungen att till sina rådgifvare taga dem, som representationen utsett. Ständerne behöfde blott anmäla den ena efter andra, ända till dess monarken toge den person, som behagade dem. Efter Engelska sedvanan (om man vill kalla det så) är det däremot blott styrelsegrundsatserna, hyarom representationen ger sin vink. Innehåller denna, att t. ex. de kon-servativa principerna icke mera erkännas af majoriteten, så vet Konungen, att det är tid att bilda en whigministere ; men han är mgalunda förbunden att taga en Grey, en Melbourne, en Althorpe, en Brougham , utan han kan se sig om inom hela den trosbekännelsen , inom hvilken ämnen visst icke kunna saknas, då den varit talrik nog att frambringa en majoritet. Det är således icke troligt, att han skulle nödgas omgifva sig med personer, som vore honom förhatliga, så vida icke en obotlig skuggrädsla skulle hafva, gjort honom alla personer förhatliga, hvilka äro af olika politiska tänkesätt med hofvets — såsom det mångenstädes af alla krafter arbetas att göra. Vanligtvis finnas inom hvardera trosbekännelsen nägra så utmärkta karakterer, att man t. ex. knappast tänker sig möjligheten att formera en Tory-administration , utan att vända sig till en Peel, en Wellington, eller en Whig-administration , utan att falla med sina tankar på ena Russell, en Spring Rice, en Powlett Thomson, en Brougham. Och att man anser de skickligaste vara likasom sjelfskrifna till höga embeten, det är ju himmelsskriande ! ! I det hela är det väl orätt af oss att ytterligare tvista med författare , som hvarken vilja förstå grundlagen eller oss, utan oupphörligt blott ropa, att vi vilja införa något nytt, då vi bevisat ministerstyrelsen redan vara nedlagd i vår grundlag, så bestämdt och tydligt, som den i någon lag kan finnas antydd. Endast den juridiska ansvarigheten eller hvad som ej får ske, wid straff till görande, kan i lagparagrafen utsättas; den moraliska, eller hvad en om sin heder ömtålig rådgifvare bör göra, för att visa sig begripa andan af sitt kall och basen för all lagbunden monarki, det kan icke nedläggas i bokstafven. Når grundlag har försökt det — och misslyckats. 107 har ovilkorligt denna azndemening: om Konungens rådgifvare skulle älska sina platser högre än sin ära, om de skulle anse sina meningar så ofelbara, att de icke frånträdde dem , oaktadt nationen genom sina lagliga ombud förkastat dem, eller, änn! sämre, om de skulle anse principerna likgiltiga och vore färdiga att dagligen ändra dem efter omständigheterna, d. v. s. om de ansåge personer utan principer värdiga att-qvarsitta i Konungens råd; då äger representationen taga det orimliga steget att säga Konungen rent ut, hvad den redan genom sina beslut indirecte sagt, men utan verkan, nemligen att den personal, som omgifver H. M., förlorat folkets förtroende. Den omständighet och skonsamhet i form, som bör råda emellan de båda statsmagterna, skulle åsidosättas, om något sådant hände, och ett alternatif följde, som antingen förnedrade Koatnogamakten eller gjorde henne förhatlig: den skulle