JIT ILUUGLIL 28000 väg, och ändå kommer han fram såsom advokat och vapendragare for Oligarkien, och ropar hurra för sländorne i politik! (Bifallsrop .) — Det finnes ett annat ämne i hans tal, som uppfyllt mig med farhåga Han slutade med att prisa andra, sedan han användt nio tiondedelar af talet för att prisa sig sjelf; och hvem är det väl han prisar? Ludvig Filip, Fransmännens Konung. Han försvarade denne Konung, som qväft diskussionens frihet, förstört pressen, sökt hämma menniskoandens framsteg, och vill göra upplysning onyttig i alla lifvets förhållanden, kommerciella, borgerliga och lagstiftande, derigenom att han förbjuder att peka ut villfarelser. Ludvig Filip har i Frankrike förstört den inrättning, förutan hvilken J, här i Edinburg, skullen befinna eder i lika stort barbari, som folket i Konstantinopel — neml. den fria pressen. Ja, under det Ludvig Filip tillintetgör pressen i Frankrike, låter verkligen Sultan sätta opp en tidning i Konstantinopel. Här hafven J de motsatta ytterligheterne af civilisation och despotism. Hos den civiliserade monarken sen J ett försök att tillintetgöra diskussionens frihet; hos den ociviliserade sen J: despoten, som vädjar till allmänna tänkesättet, såsom sin enda trygghet mot främmande anfall. Men hvad frågar jag väl efter en despot, det vare sig hvilken som helst. Jag håller mig till Peel, som skulle vilja blifva detta lands despot, och som prisat Ludvig Filip för det han satt juryn under uppsigt — en ytterst barbarisk lag, ja en sådan, att om en Brittisk man tillät någonting dylikt blifva lag hos oss, fortjente han icke längre att vara menniska. Det betyder föga för oss, om en sådan lag finnes 1 Frankrike; men det är betydelsefullt att en man, som varit Premierminister i detta land, och som säger oss att han hoppas blifva det änau en gång, har den förmätenheten att prisa en sådan lag. Jag hade nära glömt, under det jag nu talar till eder, att ett föremål för min mission är, att fästa eder uppmärksamhet på Irlands läge — på det tillstånd af ytterlig hjelplöshet , hvari detta land måste fortfara att befinna sig, så länge Lorderne få husera efter behag. Men behöfver jag väl säga ett ord härom? De myriader, som omgifvit mig i dag — de bifallsrop; som mött mig från alla håll, hafva fört denna ljufva musik till min själ — TIrland : har oräkneliga vänner i Skotland — (Högljudda och långvariga bifallsrop) och det skall blifva omöjligt att längre fortsätta det despotiska systemet mot mitt fädernesland. Men hvad böra vi väl göra? Skola vi vål hålla sammankomster, äta, dricka, hurra och höra på tal? Nej, lät oss handla som män. Jag hoppas att under den tiden Parlamentet är prorogeradt, skola petitioner komma i gång i hvarje stad och htarje by i Skotland, med uppmaning till Underhuset , att taga i betraktande huruvida det icke är nödvändigt för landets frihet, att den representativa principen införes äfven i Ofverhuset. (Höga bifallsrop.) Jag har alltid varit för tvenne lagstiftande kamrar, för att förekomma, att ej omogna förslag måtte förvandlas till lagar, under passionernes iuflytande, eller genom en faktion, som skulle kunna beherska endera af kamrarne. Ja, min tanka är att tvänne lagstiftande kamrar böra finnas; men jag vill icke att, under det den ena kammaren är underkastad kontroll af folket, den andra må äga frihet att handla enligt de onda ingifvelserna af en ansvarig majoritet. Jag inser tydligt och klart, att det är omöjligt åstadkomma något godt hvarken för England eller Skotland, förrän denna olägenhet blifvit afhulpen, och innan det skett, är icke heller att tänka på mildring i Irlands lidanden. Lät öppa föreningar träda i verksamhet öfverallt, och må hvarje man, som har ett hjerta och en arm, underteckna petitionerne. (Bifallsrop). Man har sagt att England och Skottland är emot upplösningen af föreningen med Irland. Välan, detsamma är jag, såvida rättvisa vederfares Irland. (Höga bifallsrop.) Mitt ändamål med den mission, hvari jag nu är stadd, är att stämma folket i England och Skotland till välvilja för mitt fådernesland , och att göra föreningens upplösning onödig, derigenom att den göres till en verklig förening, i stället för en förening på pergament. Hvarföre skulle ej folket i Irland hafva lika vidsträckt valrätt, som folket i England och Skotland — hvarföre skulle det ej befrias från herraväldet af en lumpen faktion , såsom England och Skotland blifvit befriade; hvarföre skulle ej Irländska folkets samveten vara lika fria och efjettrade, som Gudi lof Engelsmännens och Skottarnes äro? Svara nej till dessa frågor, och jag säger eder, att I drifven mig att åter yrka Unionens upphäfvande, fastän spelet ma vara förtvifladt. Besvara dem med ja, — och Irlands band och hjerta tillhör eder, och det skall vara färdigt att kämpa vid eder sida. — (Höga bifallsrop.) England och Irland hafva alltför länge