JIT ILUUGLIL 28000
väg, och ändå kommer han fram såsom advokat och
vapendragare for Oligarkien, och ropar hurra för slän-
dorne i politik! (Bifallsrop .) — Det finnes ett annat
ämne i hans tal, som uppfyllt mig med farhåga Han
slutade med att prisa andra, sedan han användt nio tion-
dedelar af talet för att prisa sig sjelf; och hvem är det
väl han prisar? Ludvig Filip, Fransmännens Konung.
Han försvarade denne Konung, som qväft diskussionens
frihet, förstört pressen, sökt hämma menniskoandens fram-
steg, och vill göra upplysning onyttig i alla lifvets
förhållanden, kommerciella, borgerliga och lagstiftande,
derigenom att han förbjuder att peka ut villfarelser.
Ludvig Filip har i Frankrike förstört den inrättning,
förutan hvilken J, här i Edinburg, skullen befinna eder
i lika stort barbari, som folket i Konstantinopel —
neml. den fria pressen. Ja, under det Ludvig Filip
tillintetgör pressen i Frankrike, låter verkligen Sultan
sätta opp en tidning i Konstantinopel. Här hafven J
de motsatta ytterligheterne af civilisation och despotism.
Hos den civiliserade monarken sen J ett försök att till-
intetgöra diskussionens frihet; hos den ociviliserade sen
J: despoten, som vädjar till allmänna tänkesättet, såsom
sin enda trygghet mot främmande anfall. Men hvad
frågar jag väl efter en despot, det vare sig hvilken som
helst. Jag håller mig till Peel, som skulle vilja blifva
detta lands despot, och som prisat Ludvig Filip för
det han satt juryn under uppsigt — en ytterst barba-
risk lag, ja en sådan, att om en Brittisk man tillät nå-
gonting dylikt blifva lag hos oss, fortjente han icke
längre att vara menniska. Det betyder föga för oss,
om en sådan lag finnes 1 Frankrike; men det är bety-
delsefullt att en man, som varit Premierminister i detta
land, och som säger oss att han hoppas blifva det än-
au en gång, har den förmätenheten att prisa en sådan
lag. Jag hade nära glömt, under det jag nu talar
till eder, att ett föremål för min mission är, att
fästa eder uppmärksamhet på Irlands läge — på
det tillstånd af ytterlig hjelplöshet , hvari det-
ta land måste fortfara att befinna sig, så länge Lor-
derne få husera efter behag. Men behöfver jag väl sä-
ga ett ord härom? De myriader, som omgifvit mig i
dag — de bifallsrop; som mött mig från alla håll,
hafva fört denna ljufva musik till min själ — TIrland :
har oräkneliga vänner i Skotland — (Högljudda och
långvariga bifallsrop) och det skall blifva omöjligt att
längre fortsätta det despotiska systemet mot mitt
fädernesland. Men hvad böra vi väl göra? Sko-
la vi vål hålla sammankomster, äta, dricka, hur-
ra och höra på tal? Nej, lät oss handla som män.
Jag hoppas att under den tiden Parlamentet är proro-
geradt, skola petitioner komma i gång i hvarje stad
och htarje by i Skotland, med uppmaning till Un-
derhuset , att taga i betraktande huruvida det icke är
nödvändigt för landets frihet, att den representativa
principen införes äfven i Ofverhuset. (Höga bifalls-
rop.) Jag har alltid varit för tvenne lagstiftande kam-
rar, för att förekomma, att ej omogna förslag måtte
förvandlas till lagar, under passionernes iuflytande, el-
ler genom en faktion, som skulle kunna beher-
ska endera af kamrarne. Ja, min tanka är att tvän-
ne lagstiftande kamrar böra finnas; men jag vill icke
att, under det den ena kammaren är underkastad kon-
troll af folket, den andra må äga frihet att handla en-
ligt de onda ingifvelserna af en ansvarig majoritet. Jag
inser tydligt och klart, att det är omöjligt åstadkom-
ma något godt hvarken för England eller Skotland,
förrän denna olägenhet blifvit afhulpen, och innan det
skett, är icke heller att tänka på mildring i Irlands li-
danden. Lät öppa föreningar träda i verksamhet öf-
verallt, och må hvarje man, som har ett hjerta och
en arm, underteckna petitionerne. (Bifallsrop). Man
har sagt att England och Skottland är emot upplösnin-
gen af föreningen med Irland. Välan, detsamma är
jag, såvida rättvisa vederfares Irland. (Höga bifalls-
rop.) Mitt ändamål med den mission, hvari jag nu
är stadd, är att stämma folket i England och Skot-
land till välvilja för mitt fådernesland , och att göra
föreningens upplösning onödig, derigenom att den gö-
res till en verklig förening, i stället för en förening på
pergament. Hvarföre skulle ej folket i Irland hafva
lika vidsträckt valrätt, som folket i England och
Skotland — hvarföre skulle det ej befrias från
herraväldet af en lumpen faktion , såsom Eng-
land och Skotland blifvit befriade; hvarföre skul-
le ej Irländska folkets samveten vara lika fria och
efjettrade, som Gudi lof Engelsmännens och Skottarnes
äro? Svara nej till dessa frågor, och jag säger eder, att
I drifven mig att åter yrka Unionens upphäfvande,
fastän spelet ma vara förtvifladt. Besvara dem med ja,
— och Irlands band och hjerta tillhör eder, och det
skall vara färdigt att kämpa vid eder sida. — (Höga
bifallsrop.) England och Irland hafva alltför länge