sägelse att Adlersparre skulle sjelt ta beunga sina vilkor
och dessutom erhålla fullständig ekipering. Adlersparre
blef häraf rörd, men tvekade annu och sade: Men jag
har ju icke engång mera en värja, hvarpå frih. Kling-
sporr, för att afbjelpa denna brist, tog sin värja af sig
och lemnade honom den. Ifrån denna stund rådde all-
tid en uäåra vänskap och förtrolighet mellan Carl XIII
och Adlersparre.
Att en man med Adlersparres talanger sulle utmär-
kasig i kriget, äfven fastän dettas yrke icke egentligen
var det, som mest ölverenstämde hvarken med hans böjelse
eller med lynnet af hans egenskaper, sådant torde ej be-
höfva försäkras. Planen till flera både väl uttänkta och
val utförda operationer under fäluaget, tillhörde således
honom; men som kriget emot Norge dels redan då an-
tagit en mindre bestamd karakter, och för det mesta
inskränkte sig till gränsens skydd, dels af Adlersparre
ansågs som onaturligt och stridande mot båda folkens
sanna interess , ansträngde han sig icke särdeles i sin
befattning såsom Befälhafvare emot Norrmännen, och
nedlade slutligen i November månad befälet. Han åter-
tog det sedermera i Mars följande året, då han behof-
des der för högre ändamål, för Fäderneslandets rädd-
ning. Hans åtgärder vid detta stora företag äro så all-
mänt kända, att dessa facta icke behöfva detaljeras. Så-
som ett drag af den lugna oförskrackthet, som i verk-
ligen vigtiga ögonblick låg i hans karakter, må det en-
dast erinras, att då han i Carlstad erhöll bud att trup-
perne voro uppställda på torget, och han skulle ut att
proklamera revolutionen, yttrade han sig ännu i dörren
skämtande deröfver, att han så när hade glömt spänna
på sig värjan. Hau upplyfte sig genom Revolutio-
nen till en höjd af betydenhet som sällan någon en-
skildt hos oss innehaft, och som ej annat kunde
än medföra en reaktion i tänkesättet, då häpnaden gått
öfver och afunden och de små passionerna hunnit ut-
taga sim rätt. Här är icke stället, att utreda tll hvil-
ken grad det tadel var förtjemt, hvarmed man sedan
ofverhopat honom; ty vi ha här endast velat framställa
ett flygtigt utkast till hans minnesteckning, hvilken ef-
terverlden utan tvifvel skall göra både utförligare och
rättvisare. Men då fråga är om en man, som spelat
hufvudrolen vid den märkligaste händelse i Sverges hi-
storia under detta århundrade, kan man icke, utan att
förebrås en annan ensidighet, underlåta att åtminstone
som ett factum nämna detta tadel. Det har riktats
emot revolutionens man, för det revolutionens följder
icke uppfyllde den allmänna väntan. Man har sagt, att
Adlersparres andel i sjelfva utförandet var vida ringare
är Adlercreutzs och att han, sedan Konungen var till-
fingatagen och sålunda det egentligt factiska af sty-
relseförändringen veikstäldt, gjort för litet att befordra
och betrygga de redbara framtida resultaterne. På den
första beskyllningen kan man svara, att om Adlerspar-
res uppresning och Vestra armeens march mot Stock-
holm icke föregått, hade det djerfva steget att tillfånga-
taga Konungen i dess eget slott, troligen aldrig ägt
rum, och att således sjelfva katastrofen, ehuru ej per-
sonligen af honom utförd, likväl var af honom förbe-
redd. — För att upptaga och till sin rätta halt qvali-
iicera den andra och vida svårare anklagelsen, borde
man ingå i en undersökning, som både utrymme och
bristande kännedom om en mängd individuella förhål-
fanden, förneka oss. Obestridligt är det, att den egent-
Egen utför en revolution, som infor en bättre sakernas
ordning. Den, som 1809 års konstitution här införde,
bar icke varit den bästa man kunnat föreställa sig, kan-
ske icke ens den bästa, som kunnat realiseras; men om
lagarnes välde är bättre än godtyckets, om ett samhälls-
skick, grundadt på liberala principer, och i sig inne-
hållande frö till en ständigt fortgående förbättring, är
att föredraga framför ett, der allt beror på den styran-
de individen, så torde man icke få neka att den nya
ordning, som efterträdde den gamla, ägde ett väsentligt
företräde framför henne. Hon hade kunnat vara bättre;
reformen hade kunnat vara djupare och mera genom-
gripande. Ja, men hvem skulle ha organiserat henne?
Ar allmänna tänkesättet ännu i denna stund enigt i alla
dessa ämnen? Och om det icke så är, kan man våltro
att det var det för 26 år sedan, då den statsborgerliga
bildningen stod på en oändligt lägre ståndpunkt än nu?
Om nationen sjelf icke viste huru hennes institutioner
bordt organiseras — och man kan med tämmelig trygg-
het försäkra, det hon ej visste det — skulle då en
enda man, eller några få män ensamma ataga
sig det vwigtiga värfvet, att bilda hennes framtid
och gifva rigtning åt hennes öden? Sådant är i
sanning mycket fordradt. Vi vilja icke afgöra, hnruvida
det är förmycket, huruvida det måhända icke varit
möjligt attbefästa statsformen pi solidare grunder; men
jiigt för Adlersparre? Funnos då för tiden
verkeligen nigra högre ljus, af hvilka man kunnat låta
var Get ni
rr Ls