taga mig med sig till fru Tisserand, som håller kaffe. Jag hade ingen sardeles lust för att dricka, men Bouffe Sade: du skall dricka. Jag vill inte! sade jag, jag är inte törstig. Knapt hade jag yttrat detta, förrän pang! två orrar efter hvarandra; nå, och se då drack jag. (Skratwt). Boulf! gick derpå ut och lemnade mig för ett ögonblick ensam. Kyparen började gräl med mig angående betalningen, då i det samma min goda vän kominer in igen. Hvad har hon nu gjort? ropade han; om hon begår några dumheter, så angår det icke er, det blir min sak; och pang! pang! återigen drfilar på begge kinderna, hvarefter han lät mig förklara hvad jag hade gjort kyparen . . . . Ordföranden, till vittnet. Och m har tålt all denna elaka behandling, utan att säga ett ord? Clementina, med en blick på den anklagade, Han älskar mig så mycket, det är för mitt bästa han gör så. Om ints korporalen hade underrättat uppsyningsmannen om saken, så skulle jag visst inte nu stå här. Den anklagade, med en uttrycksfull gest. Ack, det är sannt och visst, att jag älskar det goda kräket; ja, Clementine, jag afgudar dig! emedan du är en beskedlig flicka; och det är derföre, min öfverste, som jag inte kan tåla att någon annan ger henne stryck; bär hon sig ibland dumt åt, så behöfver man blott säga mig till, och jag skall nog veta att rätta henne, jag : . . Clementine, aforyter honom. Det kan jag bevittna, att det är sant, och till bevis . . . . Då frågan om stölden icke genom de andras vittnesmål kunde tillräckligt styrkas, och den om våldsamheterna emot Clementine icke kunde fästas något afseende vid, emedan den sköna sjelf tycktes vara belåten med denna aga och hysa en så öm kärlek för sin tuktomastare, frikändes BoufftZ och återsändes till korpsen för att fortsätta sin tjenstgöring.