taga mig med sig till fru Tisserand, som håller kaffe.
Jag hade ingen sardeles lust för att dricka, men Bouffe
Sade: du skall dricka. Jag vill inte! sade jag,
jag är inte törstig. Knapt hade jag yttrat detta, förrän
pang! två orrar efter hvarandra; nå, och se då drack
jag. (Skratwt). Boulf! gick derpå ut och lemnade mig
för ett ögonblick ensam. Kyparen började gräl med
mig angående betalningen, då i det samma min goda
vän kominer in igen. Hvad har hon nu gjort? ro-
pade han; om hon begår några dumheter, så angår det
icke er, det blir min sak; och pang! pang! återigen
drfilar på begge kinderna, hvarefter han lät mig för-
klara hvad jag hade gjort kyparen . . . .
Ordföranden, till vittnet. Och m har tålt all den-
na elaka behandling, utan att säga ett ord?
Clementina, med en blick på den anklagade, Han
älskar mig så mycket, det är för mitt bästa han gör så.
Om ints korporalen hade underrättat uppsyningsmannen
om saken, så skulle jag visst inte nu stå här.
Den anklagade, med en uttrycksfull gest. Ack, det
är sannt och visst, att jag älskar det goda kräket; ja,
Clementine, jag afgudar dig! emedan du är en besked-
lig flicka; och det är derföre, min öfverste, som jag inte
kan tåla att någon annan ger henne stryck; bär hon sig
ibland dumt åt, så behöfver man blott säga mig till, och
jag skall nog veta att rätta henne, jag : . .
Clementine, aforyter honom. Det kan jag bevittna,
att det är sant, och till bevis . . . .
Då frågan om stölden icke genom de andras vittnes-
mål kunde tillräckligt styrkas, och den om våldsamhe-
terna emot Clementine icke kunde fästas något afseende
vid, emedan den sköna sjelf tycktes vara belåten med
denna aga och hysa en så öm kärlek för sin tukto-
mastare, frikändes BoufftZ och återsändes till korpsen
för att fortsätta sin tjenstgöring.