advokat, och ni frågar honom om han känner till lagen? hvad skulle vi väl tänka om han svarade: Nej, icke jag, men min far var en stor advokat! Och om Ni är sjuk, och en person kommer och erbjuder sig att bota eder, emedan hans far varit en stor lakare, så skulle Ni i sanning vara bra sjuk om Ni icke sloge till honom med det första som föll Eder i handen. Och Lordernes anspråk äro icke en bit bättre grundade, än advokatens och qvacksalfvarens jag nyss nämnt. Nej, i sanning, många af dem kunna icke ens komma fram med så goda skäl, som dessa; ty få af dem kunna säga, att deras fäder varit stora eller goda statsmän (Högljudt löje.) Men efter revolutionen har Kronan blifvit folkets hägn; den är en sköld till folkets värn, i stället för ett svärd att hugga ned dem med. Dess prerogativer nedsattes till den punkt att de blefvo nyttiga, och ingenting mer; och genast upphörde Lorderne och folket äga att samma interesse. Lordernes sjelfviska interesse fortfor; och icke nöjde med att utgöra en lagstiftande kammare för sig, tillintetgjorde de Underhusets oberoende genom deras ruttna köpingar; och sedermera kom föreningen med Skottland — det var ett verkligt manna för dem, ty före Reformbillen var hela Skottland en enda rutten köping; och följaktligen plundrade de Skottska representanterne allmänhetens pung värre, än alla de andra representanterne för hela Brittiska nationen tillsammantagna. (Skratt och bifallsrop.) De voro Herrarnes lydiga tjenare — icke Herrens, hvars tjenare vi alla böra vara (Bifallsrop) — utan den verldslige Mammons, denna verldens herre, som stoppar i sin ficka och lefver af allmänt rof. TI hafven nu edra egna representanter — den förste ledamoten af Brittiska rikets Underhus, Mr Abercrombie (Bifallsrop), och den förste juristen i England, Sir John Campbell. (Bifallsrop.) Dessa män äro edra representanter, och om valrätten utsträckes ännu vidare, tviflar jag icke att Edinburg fortfar att skicka mån af lika värde och intelliens, att representera detta stora samhälle i Brittaniens gens, Pp lagstiftande församling. (Nu började ett temmeligen starkt regn.) OO Connell fortfor: Mine Herrar! vi hafva god autoritet för oss att säga, att vår Herre låter regna ofver rättfärdiga och orättfärdiga — (Skrau) — och jag är ledsen att nödvändigheten att tänka högljudt i eder närvaro tvingar mig att uppehålla eder — men hvarföre skulle väl Jag uppehålla eder längre? (Fortfar, fortfar.) Jag ser att de, som stå under skjul äro de, som högljuddast ropa: fortfar. — (Högljudt skratt och bifallsrop.) Öfverhuset har beslutit att återvinna sin förra makt, och att genom sina manövrer tillintetgöra all verkan af reformbillen. Lorderne gjorde ett förtvifladt försök på Enyland vid de sista valen — ett försök värdigt en af dessa värdiga exercis-korporaler, som man kallar generaler — det var , värdigt Wellington. (Bifallsrop och skratt.) Han gjorde ett djerft försök att bemäktiga sig högsta makten, och det hade så när lyckats. Saken var den, att vi radikaler icke voro nog hågade att taga i beräkning den ställning, hvari Whigs befunno sig, och WW higs insågo icke tillräckligt nödvändigheten af att stödja sig på folket. De voro benägne att tro hoffaktionen, och de trodde att allmänt sundt menniskovett skulle lära den faktionen inse, att det var bättre för henne att låta Whigs vara vid styret, än drifva dem derifrån, och såmedelst öppna vågen för reformvänner, som ville gå ännu längre än Whigs. Nå väl, Hertigen gjorde försöket; han skickade sina militära lycksökare med fullmakter till Irland, och sina juridiska lycksökare till de såkallade frimännen 1 de gamla köpingarne i England, der män kallas frimän af ingen annan orsak, än att de äro villige att sälja sig tll slafvar. (Bifallsrop.) Han hyrde och han köpte pressen — hyrde det der verktyget för folket och korruption, den oefterrättlige Pimes — köpte till och med den der usla lumpen Morning Herald. (Bifallsrop.) Han lyckades i sitt försök i England, ty bland de Engelska och Waleska parlamentsledamöterne fanns en majoritet af 27 emot menniskofrihet. Men Skottland stod tappert vid sin fana — frihetens baner svajade öfver hennes stäaer, grefskaper och borgar — och Skottland skickade en majoritet mot Hertigen af 18 bland 53. Detta var dock icke tillräckligt — ännu fanns en majoritet af I emot friheten. Men hurra för stackars Pat) — (Högljudt skratt.) Pat gaf sig in i den hetaste elden. (Bifallsrop.) Det är så hans vana, mina Herrar, han rår verkeligen icke för det. (Fortsatt. löje och bifallsrop.) Han skulle vara tapprare än både Engelsmännen och:Skoltarne, om det vore möjligt att vara tapprare än någondera af dessa tappra nationer; men han förtjente väl att stå vid deras sida. Nå väl, Pat skickade en majoritet af 33 för friheten; och här står jag, lifslefvande, en af dem — (Mycket skratt och bifallsrop,) 11 FR v NA I 1 Or 35 42