advokat, och ni frågar honom om han känner till la-
gen? hvad skulle vi väl tänka om han svarade: Nej,
icke jag, men min far var en stor advokat! Och om
Ni är sjuk, och en person kommer och erbjuder sig
att bota eder, emedan hans far varit en stor lakare, så
skulle Ni i sanning vara bra sjuk om Ni icke sloge till
honom med det första som föll Eder i handen. Och
Lordernes anspråk äro icke en bit bättre grundade, än
advokatens och qvacksalfvarens jag nyss nämnt. Nej,
i sanning, många af dem kunna icke ens komma
fram med så goda skäl, som dessa; ty få af dem kun-
na säga, att deras fäder varit stora eller goda statsmän
(Högljudt löje.) Men efter revolutionen har Kronan
blifvit folkets hägn; den är en sköld till folkets värn,
i stället för ett svärd att hugga ned dem med. Dess
prerogativer nedsattes till den punkt att de blefvo nyt-
tiga, och ingenting mer; och genast upphörde Lorder-
ne och folket äga att samma interesse. Lordernes sjelf-
viska interesse fortfor; och icke nöjde med att utgöra
en lagstiftande kammare för sig, tillintetgjorde de Un-
derhusets oberoende genom deras ruttna köpingar; och
sedermera kom föreningen med Skottland — det var
ett verkligt manna för dem, ty före Reformbillen var
hela Skottland en enda rutten köping; och följaktligen
plundrade de Skottska representanterne allmänhetens
pung värre, än alla de andra representanterne för hela
Brittiska nationen tillsammantagna. (Skratt och bifalls-
rop.) De voro Herrarnes lydiga tjenare — icke Herrens,
hvars tjenare vi alla böra vara (Bifallsrop) — utan den
verldslige Mammons, denna verldens herre, som stoppar
i sin ficka och lefver af allmänt rof. TI hafven nu e-
dra egna representanter — den förste ledamoten af Brit-
tiska rikets Underhus, Mr Abercrombie (Bifallsrop),
och den förste juristen i England, Sir John Campbell.
(Bifallsrop.) Dessa män äro edra representanter, och om
valrätten utsträckes ännu vidare, tviflar jag icke att E-
dinburg fortfar att skicka mån af lika värde och intelli-
ens, att representera detta stora samhälle i Brittaniens
gens, Pp
lagstiftande församling. (Nu började ett temmeligen
starkt regn.) OO Connell fortfor: Mine Herrar!
vi hafva god autoritet för oss att säga, att vår
Herre låter regna ofver rättfärdiga och orättfärdiga
— (Skrau) — och jag är ledsen att nödvändigheten
att tänka högljudt i eder närvaro tvingar mig att up-
pehålla eder — men hvarföre skulle väl Jag uppehålla
eder längre? (Fortfar, fortfar.) Jag ser att de, som
stå under skjul äro de, som högljuddast ropa: fort-
far. — (Högljudt skratt och bifallsrop.) Öfverhuset har
beslutit att återvinna sin förra makt, och att genom si-
na manövrer tillintetgöra all verkan af reformbillen. Lor-
derne gjorde ett förtvifladt försök på Enyland vid de si-
sta valen — ett försök värdigt en af dessa värdiga
exercis-korporaler, som man kallar generaler — det var
,
värdigt Wellington. (Bifallsrop och skratt.) Han gjor-
de ett djerft försök att bemäktiga sig högsta makten,
och det hade så när lyckats. Saken var den, att vi
radikaler icke voro nog hågade att taga i beräk-
ning den ställning, hvari Whigs befunno sig, och
WW higs insågo icke tillräckligt nödvändigheten af att stöd-
ja sig på folket. De voro benägne att tro hoffaktionen,
och de trodde att allmänt sundt menniskovett skulle lä-
ra den faktionen inse, att det var bättre för henne att
låta Whigs vara vid styret, än drifva dem derifrån,
och såmedelst öppna vågen för reformvänner, som ville
gå ännu längre än Whigs. Nå väl, Hertigen gjorde för-
söket; han skickade sina militära lycksökare med full-
makter till Irland, och sina juridiska lycksökare till de
såkallade frimännen 1 de gamla köpingarne i England,
der män kallas frimän af ingen annan orsak, än att de
äro villige att sälja sig tll slafvar. (Bifallsrop.) Han
hyrde och han köpte pressen — hyrde det
der verktyget för folket och korruption, den o-
efterrättlige Pimes — köpte till och med den
der usla lumpen Morning Herald. (Bifallsrop.)
Han lyckades i sitt försök i England, ty bland de En-
gelska och Waleska parlamentsledamöterne fanns en ma-
joritet af 27 emot menniskofrihet. Men Skottland stod
tappert vid sin fana — frihetens baner svajade öfver
hennes stäaer, grefskaper och borgar — och Skottland
skickade en majoritet mot Hertigen af 18 bland 53.
Detta var dock icke tillräckligt — ännu fanns en ma-
joritet af I emot friheten. Men hurra för stackars Pat)
— (Högljudt skratt.) Pat gaf sig in i den hetaste el-
den. (Bifallsrop.) Det är så hans vana, mina Herrar,
han rår verkeligen icke för det. (Fortsatt. löje och bi-
fallsrop.) Han skulle vara tapprare än både Engelsmän-
nen och:Skoltarne, om det vore möjligt att vara tappra-
re än någondera af dessa tappra nationer; men han för-
tjente väl att stå vid deras sida. Nå väl, Pat skickade
en majoritet af 33 för friheten; och här står jag, lifs-
lefvande, en af dem — (Mycket skratt och bifallsrop,)
11 FR v NA I 1 Or 35 42
