TIURTK idld VV HS CM
huru skulle det gå, i fall Ständerna verkligen inom den
föreskrifna tiden fastställt dem, fastän på sådant sätt
att de beviljat en Riksdaler, där ett tusen fordrats? Då
kunde den gamla bevillningen ieke fortfara och regerin-
gen vore i samma predikament som den engelska eller
franska, då skatterne blifvit vägrade. Något sådant kom-
mer väl knappast att ske; men det är dock möjligt och
bevisar ganska solklart, att precist samma nödvändighet
finnes här, som annorstädes, af representationens för-
troende till styrelsen. Med ordinarie inkomsterna kan
statsmachineriet icke gå, om än något mera än i Eng-
land, der också åtskilliga ordinarie och på Parlamentet
icke beroende inkomster finnas. Vj nafva ju under och
efter sistlidne riksdag hört en hisklig jämmer och tan-
dagnisslan om ständernas mnjugghet; och de afprutade
dock endast något på de begärda tillökningarna. Hvad
hade då icke skränet skolat blifva, om ständerna gjort
sådana afprutningar, att det beviljade uppgått till, nära
intet, hvilket de ovilkorligt hade kunnat göra? Då
hade man med skäl kunnat säga, hvad man nu utan
skäl sagt, att ej tillräckligt till statens gång blifvit an-
slaget; och ingen ting annat hade återstått än samma al-
ternatif, hvartill man i England tager sin tillflykt vid lika
beskaffade förhållanden: antingen att ånyo vädja till
folket, d. v. s. sammankalla ny Riksdag, då det skul-
le visat sig, om kommittenterne gillat sina ombuds
förfarande, eller ock sammansätta en ny styrelseperso-
nal, som erbjudit sådane i personalens karakter och
tänkesätt grundade garantier, att folkombuden ve-
lat åt den anförtro de erforderliga medlen. Så
är vanliga gången i England; och så kan den
vara här, såsom det anförda exemplet ovedersäg-
ligen bevisar. Lagen företer således ingen anledning
till den skilnad, som Insändaren vill deri finna. I
England och Frankrike tillgripes nästan aldrig denna
hårda utväg att rent af vägra skatterna; man låter mi-
nisttren af några andra symtomer märka hvad kloc-
kan är slagen, och den vinken är aldrig förgäfves;
man afvaktar aldrig ytterligheten , utan tillgriper alltid
i rättan tid ett af de ofvannämde alternativerna. — Att
man här icke vill förstå någon vink, att man till och
med envisas att påstå olagligheten deraf, bevisar allting
annat, utom hvad man vill att det skall bevisa. In-
gen skilnad i princip kan väl ligga deri, att budgeten
i England och Frankrike voteras för hvarje år, men
här för hvart femte! Sjelfva Insändaren torde väl
icke vilja appuyera på denna skilnad, ehuru den kan
vara rätt beqväm att sticka in, då man vill förbrylla,
i stället för att bevisa.
Rättigheten att vägra bevillning , säger Ins., ver-
kar nära lika kraftigt som positif lag. När det nu är
klart, att samma rättighet finnes äfven här, såsom of-
van visadt är, förklarar detta nogsamt, huru tomt det
rop varit, som absolutistkongregationen hela tiden låtit
höra, att grundlagen uraktlåtit föreskrifva en af repre-
sentationen ogillad styrelsepersonals resignationsskyldig-
het , just derföre att meningen var, att en sådan skyl-
dighet icke skulle finnas. Vi äro nu ändtligen ense,
att den finnes ingenstädes i positif lag stadgad, och
att således dess förbigående i vår grundlag ingenting bevi-
sar. Vi gå ännu längre, ty vi påstå, att hon icke kan
finnas positift föreskrifven , emedan hon egentligen är
blott ett moraliskt tvång och en klar följd af det re-
presentativa och konstitutionella styrelsesättets idee.
Utan denna skyldighet skall ett af två hända: antingen
lagbunden frihet försvinna, eller ock monarken ned-
dragas från sin höjd och underkastas en ansvarighet,
som är rakt stridande mot begreppet om monark. För
vår del förmå vi icke tänka oss ett tredje; och allt
hvad man med sådan ängslan strör omkring sig i sto-
ra ord om urgammal folkfrihet, nationalseder etc. ,
kan allt vara godt och väl, men förslår icke till nå-
gon verksam garanti för friheten, i fall en vildsint despot
eller en egensinnig narr skulle komma på thronen. Hela
vår historia är ett bevis derpå. Den är icke annat än
en kedja af revolutioner och ytterligheter, af hopp från
republik till despotism och tvärtom, allt vederbörligen
späckadt med allmänna indignationens utbrott mot zmno-
narkerna sjelfva. Detta kommer deraf, att man all-
drig velat förstå den enda möjliga föreningspunkten mel-
lan frihet och monarki, eller rådgifvares enda verkliga
och utkräfbara ansvarighet. För en häfdateknare vore
det ett vackert företag att uppställa en jemnförelse mel-
lan den olika utvecklingen af Konungarnes Råd här i
de nordiska rikena och i det öfriga Europa och visa,
huru det tillgick, att det förra utbildade sig till ett slags
adelsutskott, som stod sjelfständigt mellan Konung och
folk, såsom en medlare (hvilket det ock kallade sig),
under: det rådgifvarne i andra länder skiljde sig från
adeln och anspråken på en sjelfverkande magt och