TIURTK idld VV HS CM huru skulle det gå, i fall Ständerna verkligen inom den föreskrifna tiden fastställt dem, fastän på sådant sätt att de beviljat en Riksdaler, där ett tusen fordrats? Då kunde den gamla bevillningen ieke fortfara och regeringen vore i samma predikament som den engelska eller franska, då skatterne blifvit vägrade. Något sådant kommer väl knappast att ske; men det är dock möjligt och bevisar ganska solklart, att precist samma nödvändighet finnes här, som annorstädes, af representationens förtroende till styrelsen. Med ordinarie inkomsterna kan statsmachineriet icke gå, om än något mera än i England, der också åtskilliga ordinarie och på Parlamentet icke beroende inkomster finnas. Vj nafva ju under och efter sistlidne riksdag hört en hisklig jämmer och tandagnisslan om ständernas mnjugghet; och de afprutade dock endast något på de begärda tillökningarna. Hvad hade då icke skränet skolat blifva, om ständerna gjort sådana afprutningar, att det beviljade uppgått till, nära intet, hvilket de ovilkorligt hade kunnat göra? Då hade man med skäl kunnat säga, hvad man nu utan skäl sagt, att ej tillräckligt till statens gång blifvit anslaget; och ingen ting annat hade återstått än samma alternatif, hvartill man i England tager sin tillflykt vid lika beskaffade förhållanden: antingen att ånyo vädja till folket, d. v. s. sammankalla ny Riksdag, då det skulle visat sig, om kommittenterne gillat sina ombuds förfarande, eller ock sammansätta en ny styrelsepersonal, som erbjudit sådane i personalens karakter och tänkesätt grundade garantier, att folkombuden velat åt den anförtro de erforderliga medlen. Så är vanliga gången i England; och så kan den vara här, såsom det anförda exemplet ovedersägligen bevisar. Lagen företer således ingen anledning till den skilnad, som Insändaren vill deri finna. I England och Frankrike tillgripes nästan aldrig denna hårda utväg att rent af vägra skatterna; man låter ministtren af några andra symtomer märka hvad klockan är slagen, och den vinken är aldrig förgäfves; man afvaktar aldrig ytterligheten , utan tillgriper alltid i rättan tid ett af de ofvannämde alternativerna. — Att man här icke vill förstå någon vink, att man till och med envisas att påstå olagligheten deraf, bevisar allting annat, utom hvad man vill att det skall bevisa. Ingen skilnad i princip kan väl ligga deri, att budgeten i England och Frankrike voteras för hvarje år, men här för hvart femte! Sjelfva Insändaren torde väl icke vilja appuyera på denna skilnad, ehuru den kan vara rätt beqväm att sticka in, då man vill förbrylla, i stället för att bevisa. Rättigheten att vägra bevillning , säger Ins., verkar nära lika kraftigt som positif lag. När det nu är klart, att samma rättighet finnes äfven här, såsom ofvan visadt är, förklarar detta nogsamt, huru tomt det rop varit, som absolutistkongregationen hela tiden låtit höra, att grundlagen uraktlåtit föreskrifva en af representationen ogillad styrelsepersonals resignationsskyldighet , just derföre att meningen var, att en sådan skyldighet icke skulle finnas. Vi äro nu ändtligen ense, att den finnes ingenstädes i positif lag stadgad, och att således dess förbigående i vår grundlag ingenting bevisar. Vi gå ännu längre, ty vi påstå, att hon icke kan finnas positift föreskrifven , emedan hon egentligen är blott ett moraliskt tvång och en klar följd af det representativa och konstitutionella styrelsesättets idee. Utan denna skyldighet skall ett af två hända: antingen lagbunden frihet försvinna, eller ock monarken neddragas från sin höjd och underkastas en ansvarighet, som är rakt stridande mot begreppet om monark. För vår del förmå vi icke tänka oss ett tredje; och allt hvad man med sådan ängslan strör omkring sig i stora ord om urgammal folkfrihet, nationalseder etc. , kan allt vara godt och väl, men förslår icke till någon verksam garanti för friheten, i fall en vildsint despot eller en egensinnig narr skulle komma på thronen. Hela vår historia är ett bevis derpå. Den är icke annat än en kedja af revolutioner och ytterligheter, af hopp från republik till despotism och tvärtom, allt vederbörligen späckadt med allmänna indignationens utbrott mot zmnonarkerna sjelfva. Detta kommer deraf, att man alldrig velat förstå den enda möjliga föreningspunkten mellan frihet och monarki, eller rådgifvares enda verkliga och utkräfbara ansvarighet. För en häfdateknare vore det ett vackert företag att uppställa en jemnförelse mellan den olika utvecklingen af Konungarnes Råd här i de nordiska rikena och i det öfriga Europa och visa, huru det tillgick, att det förra utbildade sig till ett slags adelsutskott, som stod sjelfständigt mellan Konung och folk, såsom en medlare (hvilket det ock kallade sig), under: det rådgifvarne i andra länder skiljde sig från adeln och anspråken på en sjelfverkande magt och