eu städadt språk och en ton som ej för mycket afviker
från den, som är gångbar bland den bättre delen af
deras läsare.? Man jemföre härmed Minervas bekanta
Rapsodier och hennes i sammanhang med dem, för nag-
ra månader sedan till mig addresserade bref, hvars i
nummerfoöljd lofvade fortsättning skall visa, huruledes
ändan kröner verket.? Vill man gå längre i jemufö-
relse mellan Svenska Minerva förr och nu får man er-
fara ratt besynnerliga saker. För att derpå gifva ett
exempel, meddelar jag ur N:o 15, den 20 Februari
1830 följande, särdeles med hansigt till Grefve af Wet-
terstedts förhandlingar om tryckfriheten, minnesvärda
yttrande: Äro Konungens Rådgifvare ej 1 stånd att hål-
hvad de lofvat — parlanentariskt och ministerielt
— — så må de då utträda ur ett oefterrättlighetstill-
stånd, som ej kan annat än kompromettera dem för
samtden och historien; — — —
r fäderneslandet blifver väl någon hjelp.
Men jag uppskjuter, till en annan gång, utvecklingen
3
Minervas eget oefterrättlighetstillstånd. Hennes
deconlinno skall måhända blifva större än den hon
sjelf nyligen tillfogat sin höge förman, — Statstidnin-
gen. Antingen är det Statstidningens harm öfver Mi-
nervas sålunda ådagalagde sidvördnad eller ock en lvck-
lig tullfällighet, som jag har att tacka, för det högst
oväntade och jag medgifver det, för mig synnerligen
helsosamma bistånd, som Statstidningen nyligen lemnat
mig. Knapt hade min Revisionsafsägelse blifvit känd,
förr än Minerva, i anledning deraf, utfor i ett lika bit-
tert som opassande skämt. Det var nemligen i N:o
100, den 26 nästl. Augusti, som Minerva först upptog
detta ämne och, jemte mycken till mig specielt ad-
resserad bespottelse, talade om politiska aktörer, upp-
stigande som morgonsolar och nedfallande som skinn-
pälsar. I ögonblicket derefter ryckte Statstidningen fram
med en tillrättav sning, hvaruti ofog af nyssnämnde art
på ett träffande sätt skildras och bestraflas. Den igen-
finnes i Statstidningen för samma dag och har följande
lydelse:
Förgäfves bjuder man till att göra grinet hos oss
nationelt. Wårt lynne älskar glädjen, nemligen den äd-
la makan åt allvaret, med löjet kring behagens mun och
skämtet i det själfulla ögat; flinet, dårskapens frilla,
kan möjligen erhålla någon dyrkan på Allmänningen,
men icke i den odlade bygden, der förståndet och se-
derne bo. Hammarby den 24 September 1835.
Thore Petre.