tyckte dertill 1525; och likväl var han en sadan brin-
nande vän af Dissenters. (Högljuda bifallsrop.) Men
Talaren trodde Dissenters hafva förstånd nog för att in-
se, att ett löfte af Lord Russell och håns vänner var
värdt lika mycket, som allt hvad Tories kunde uträtta.
Han (0 Connel) ville säga Sir Robert Peel — och må-
hända skulle hans ord flyga kring landet på pressens
vingar — han ville säga honom en sak, och det var,
att, i trots af honom och hans anhaug och af deras
skenfagra löften, skulle den nuvarande administrationen :
stadna qvar vid styret. — (Höogljudda bifallsrop.) Han
ville säga dem, att Underhuset skulle skicka upp till de
ohjelpliges Hus en bill för afhjelpande af Dissenterss
besvär (Starka bifallsrop), och en annan för refor-
men inom; kyrkan och ännu en, som berättigade Dis-
senters att fa sina barn döpta, sina bröllopp firade
och sina döda begrafna, utan att vara tvungne till ce-
remonier, som stridde mot deras tro. (Hör!) Han vill
säga Sir Robert, att den fläck af underlägsenhet i ekle-
siastikt hänseende, som lagen satt på Dissenters, skulle
blifva aftorkad af Underhusets grofva, men ä:liga hand.
Hör.) Lät de parfymerade och silkeslena händerne slun-
ga tillbaka dessa biller från deras nederlagsplats för po-
litisk orenlighet; men Englands Underhus skall göra Dis-
senters rättvisa, i trots af dem, och i trots ar Peel och
hans anhang. — (Höga bifallsrop ) Talaren kände, hu-
ru oändeligen mycket han missbrukat sällskapets tåla-
mod (Nej, nej, — fortfar! fortfar!), och ännu hade han
dock knappt sagt ett enda ord om sitt politiska hjertas
ömmaste rörelser. Så tillgifven han också var de stora
grundsatserne om borgerlig och andlig frihet, så fästade
dock ännu ömmare och kärare band hans hjerta vid
hans fädernesland. Han älskade det med ett barns en-
thusiasm, meden faders ömhet — och vore det hans
öde att i morgon nedstiga i grafven, så skulle han
göra det med den ljufva känslan att hafva lemnat sitt
fädernesland i en bättre belägenhet vid sin död, än han
fann det vid sin födsel. (Bifallsrop). Men under lop-
pet af hans. bemödanden, från denna stund och till den
graf, som väntade honom, under den tillkommande pe-
rioden af hans lefnad, skulle han kämpa för Irland från
en högre ståndpunkt, sedan han förvärfvat detsamma
Engelska folkets. aktning och välvilja, icke genom lågt
kryperi eller nedrigt smicker, utan :derigenom att han
vändt sig till detta folks. känsla af rättvisa och dess
sympathi. Han behöfde; icke säga dem han nu adres-
serade sig till — ty för dem behöfdes inga sådana mo-
tiver — att ju rikare Irland vore, desto mer afsättning
skulle England der finna. Han behöfde icke säga dem,
att ju mera åkerbruket i Irland blomstrade, desto rikli-
gare skulle Engelsmännens bord blifva försedda med fö-
da. Han ville icke tala om utbyten, eller om de sär-
skilda och vigtiga frågor rörande handel och näringar,
som ingingo i detta ämne, fastän allt detta förtjente all-
varligt begrundande; men han ville säga dem, att Gud
hade välsignat Irland med de herrligaste gåfvor, han nå-
gon sin utgjutit öfver jordens folk. Det var fruktbart till
öfyerflöd; dess dalar frambringade i ymnighet allt, som
fordrades för menniskans behof. Dess präktiga hamnar,
rymliga och säkra, vinkade sjömannen att söka skydd i
deras sköte, men vinkade förgäfves. Dess stolta ström-
mar, liksom isorlande med himmelsk stämma, stego ned
från bergen på slätterna och utgöto sig i de majestäti-
ska vikarna af dess haf, . Handel, manufakturer, indu-
stri och rikedom kunde finnas inom dess sköte. Ingen
sommarsol förbrände någonsin dess fält; ingen vinters snö
gjorde dem någonsin ofruktbara genom frost; och likväl
tala. dess majestätiska berg och vida slätter lidandets
språk! Irlands söner äro industriens barn — vi hafva
exempel deraf ibland oss; de äro arbetsamma, tåliga,
gladlynta , till och med i sina olyckor, ädelmodiga —
ja, jag vågar säga, ett tappert folk. Hvarföre tjena alla
dessa naturförmåner till ingenting? och hvarföre, på
samma gång, jag tecknar en svag bild af mitt stackars
älskade fäderneslands naturliga rikedom, nödgas jag till
den bekännelsen, att med alla dessa fördelar finnes det
icke ett folk på jordens krets, som varit i lika grad
förtryckt och förorättadt af en grym aristokrati — som
är så beroende af vädrets och atmosferens vexlingar, att
då Connaught förlidet ar svälte, Munster nästa år kan-
hända plågas af hungersnöd? Io, emedan menniskorna
vanställa, hvad Gud skapat skönt. (Bitallsrop). — Irland
har i sju sekler varit styrdt med jernhand af. Engelska
regeringen, och Engelska folket har låtit det ske af o-
kunnighet. (Hör!) Men låt blott Engelsmännen inse
detta, och orättvisan har nått sitt slut — och det är
förbi med förtrycket. (Bifallsrop). Må detta vara min
ursäkt: jag har talat i eder egen sak. Jag har visat
eder, att J I måsten förbättra, hvad som brister, icke så-
17 ee T Mm KT 197 a
