al tvang, trumpennet enter fasteastret ar TUullkomisgt
hannlyst ur dessa Infant Schools, och att hufvud-
idsen just är att, då et ändock är oundgänglig för
små barn, blott så tillställa, att leken har rapport på
uägot nyttigt och leder barnet att lära nyttja sin ef-
tertanka. I barnsinnet ligger visst ingen motvilja mot
att lära; motviljan har kommit deraf, att man hit-
tils alltid låtit undervisningen framträda under form af
tvång och tråkighet. Att sjunga multiplikations-ta-
heller och gesticwlera arithmetik är en god tanke, just
emedan den hos barnet förjagar grunden till motvil-
jan mot undervisning, nemligen den naturvidri-
ga ellorten att vara allvarsam och tyst och
stilla. Barmet är allt jemt rörligt och bullersamt;
och den tanken, att under denna beständiga rörlig-
het, detta buller, bibringa kunskaper och begrepp
synes oss vara ganska lycklig. Vi skulle vara de
förste att fördöma bemödandet att undervisa späda
barn, om vi icke förmådde tänka oss undervisning
utan tystnad, stillhet och trumpenhet. — Hvad Zi-
storia, geografi o. s. Vv. angår, torde de just vara
itanlexor, om någon tng är det.
6.) Der hafva vi rysningen! Hvar och en har sin
smak. Vi för vår ringa del hafva ingen lust att 7y-
sa a fall någon kan visa oss möjligheten att så till-
ställa, att de kunskaper och begrepp, som inhemtas
under barnlekar, och barnet inhemtar alltid ett visst
förråd deraf, fast de, eter vanliga uppfostran, blif-
va helt annat än nyttiga — referera sig till sådant,
som utgör kunskaper och uppfostran. Att det 1c-
ke är omöjligt , och att barnens glädje eller hälsa ic-
ke lida dervid, har icke blott Hr af Forsell sagt
oss. En af medarbetarne i detta blad har sjelf för
några veckor sedan besökt en sådan skola i London,
med några och fyratio barn, der undervisningen fö-
restods af en nitton års flicka, dotter till den
frun, som egentligen höll skolan; och långt ifrån
att finna något ämne till rysning i det lilla sam
hället, fann han glädjen strålande både ur barnens
ögon och den unga lärarinnans, som förklarade att
de timmar hon tillbragte med barnen voro de ro-
ligaste på hela dagen, fastän de små ungarna emel-
lanåt voro kinkiga nog att hålla styr på, i synnerhet
för deras frågvishet, hvaraf hon var mest besvärad:
en omståndighet, som tydligen vittnar, att barnen
ingalunda blifvit mera proppade med kunskaper än
de tälde vid eller sjelfva önskade.
ec.) Visdom — ja! men kunskaper? dermed torde
förhålla sig helt annorlunda. Lärda barn, drifhus-
växter äro äfven oss en styggelse; men den nu i
fråga varande saken hafva vi med kärlek omfattat,
just derföre att visdom icke har synts oss vara i frå-
ga. Å
dZ.) Hr af F. har samma öde som vi, nemligen att
Herrarne i Upsala icke besvära sig med att under-
rätta sig, hvad han will, hvad han säger. Han har,
efter hvad vi påminna oss, icke sagt, att uppfostran
är slut vid 14 år. Men det gör ingen fing! Bemäl-
de Herrars visdom sätter dem i tillfälle att, bättre
än vi sjelfve, säga, hvad vi tänka, hvad vi önska.
e.) Detta allt är, hvad en af Litteraturföreningens
stolpar nyligen kallat skräfvel, om någonsin skräf-
vel har funnits. Ord, ord, ord, säger Hamlet. Har
denne lärde Hr P. set den uppväxande Engelska ung-
domen? vet han, att den har alla dessa brister och
elanden att dragas med, eller att den står under den
Svenska, som hittils icke varit besvärad af för myc-
ket skolor. — Men vi orka sannerligen icke längre
uppehålla oss med dessa eviga ord, utgångna från
en vishet, som icke ser, men dock tror, som en
gång stadgat sina tankar, eller rättare utanlexor, och
icke mera will veta af hvad som händer och sker
här 1 verlden.
Litteratur-förenings-recensentens egna tankar om
denna sak synas oss vara i det närmaste just hvad
Infant Schools åsyftat, hvilket bevisar, huru väl han
läser uch förstår. De vilkor, hvarunder han erkän-
ner dessa skolors nytta, äro just desamma, som grund-
lagt dem. Erfarenheten visar tyvärr, att generatio-
ven af de arbetande klasserna (likasom af de öfriga)
är på många ställen förderfvad, och, hvad värst är,
att den allt mer försämras. Att stoppa det onda
iorde ej kunna ske på annat sätt, än att idce- och
sedesuccession på en gång afbrytas, hvilket åter icke
jåter sig göra på annat sält än genom uppfostrings-
anstalter, som med ens och från första stund, så
mycket som möjligt, afbryta föräldrarnes befattning
med sin affödas uppfostran; och deua kan ej ske
om ej något vidtages, som är byggdt på samma grun-
åer, som de jpfrägavarande skolornas.
Hvad Hr P. menar med artificiella inrättnin-
gar, förstå vi icke; vi frukta storligen, at det
laga ms an ton daäanmhat Tincala univercitoet och