ARR nn oo OK SA
nas storlek, att se till hu: u dessa användas, att afsk: ut
få gammal och stifta ny lag. Svenska folket har ock
i många mål visat sin obelåtenhet med de allmänna ä-
rendernas närvarande skick: skall man då tvifla på, att
det är samma Svenska folks allvar att utöfyva denna
sin uråldriga rätt, att granska och ordna sin styrelse
så, som nu sag di är; eller skall man föreställa sig, att
det stånd, som är det talrikaste, som af landets egen-
dom fatt den säkraste delen på sin lott, och som der-
före är starkast fistadt vid det gemensamma fosterlandet,
skall man föreställa sg, att detta stånd, Bondeståndet,
kan eller bör vara likgiltigt för allmänna ärender, eller
för utöfningen af den del i styrelsen, den Svenska fol-
ket i allmänhet, men Bondeståndet isynnerhet, och från
uråldriga tider sig förbehållit? Detta hafva vi icke kun-
nat tro, ty det strider mot allt hvad vi om Sveriges
bönder, från fordom tid och i den närvarande, sport
och erfarit, och vi äro förvissade derom, att det stånd,
för hvilket vi skrifve, aldrig skall ådraga s:g den före-
bråelsen att påcka på god styrelse, och, som man sä-
ger, gerna se att yxan går, utan att vilja hålla i skal-
tet, d. v. s. utan att vilja göra sig den mödan att un-
dersöka huru de män, vid som riksdagarne utöfva Bonde-
standets andel i Sveriges styrelse, uppfylla sitt dyrbara
kall.
Men de, som anse en slutad riksdag såsom en död
och begrafven lekamen, den intet minne qvarlemnar, och
om hvilken de icke mer vilja höra talas, de synas oss
icke olika en konstnär, som, sedan han en sak med
sju sorger och åtta bekymmer fulländat, då med leda
lägger ned sitt yrke, för att få tid att glömma sin er-
farenhet, och sålunda bereda sig mödan att börja på ny
räkning. Behöfs någorstädes erfareuhet så är det vis-
serligen i styrelseärender eller statssaker, och det folk,
som sin erfarenhet i dessa mål lättsinnigt förspililer, det
har kastat sin bästa och mödosammast förvärfda skatt 1
sjön.
De finnas ock, som påstå, att då folket utöfvar sin
del i styrelsen genom Ombud, så behöfver folket ej
heller någon kunskap on allmänna ärender, utan är
det nog, om denna kunskap finnes hos Ombuden.
Men snarare borde man besinna, att sådan som fol-
kets kunskap är, sådan varder ombudens. Ty saknar
folket det förstånd; som fordras för att inse sitt eget
bästa, för att välja duglige ombud, för alt rätt bedöma
deras handlingar, och för att med kraftigt bifall under-
stödja dem, och hålla dem om ryggen, då de strida för
folkets rätt, så må ingen klok man räkna derpå, att
större kunskap skall finnas hos ombuden, eller att nå-
gon skall finnas hogad: att offra sina krafter, kanhända
sin välfärd, för medborg sare, de der förakta sitt eget bästa
och icke för må att skilja vän ifrån fiende.
Men utom dessa särskilda skäl för ett fritt folk, att
sjelf taga vård om sin rätt, gifvas äfven några allmän-
neliga orsaker, hvilka böra förmå enrhvar att dehaga i
de angelägenheter, som röra det allmänna bästa, och
dessa orsaker vilje vi så mycket hellre här anföra, som
vi derigenom få tillfälle, alt på ett ställe och i sammanhang
framlägga de skäl, på grund af hvilka vi här, så väl
som tillförene och framgent, beständigt mera vända hå-
gen till allmanna ärenden än till enskilda.
Dessa skäl afse icke blott nyttan, utan älven vårt nöje,
men framför allt rättvisan.
Att vårdandet af de allmänna angelägenheterna åsyftar
vår nytta, det lärer ingen bestrida; ty det gäller ju vår
egen och våra barns välfärd, och såsom den allmänna
välfärden är, så varder ock den enskilda, och ma ingen
göra sig säker, att han eller hans barn skola undkom-
ma fosterlandets allmänna olyckor.
Men nöjet af de allmänna årendernas beskådande och
begrundande är icke mindre än nyttan. Med nöje
betrakte vi den arbetsamme myran, det verksamma,
kloka och ordentliga biet, och med förundran skåde
vi huru, bland dessa djur, alla sträfva för det allmän-
na bästa; men hvad visar oss dessa djur, som vi ic-
ke i långt större mått aterlinne hos menniskan. At
se ett folk, som ihärdigt arbetar för allmänt väl, att se de
mägtiga krafter, som komma i rörelse, aw se hu-
ru de strida eller samverka, att se huru rätlt-
visans lilla hop kämpar emot våldet, huru den
stundom måste vika, men aldrig förlorar sin kraft, hu-
ru denna kraft med hvarje liten seger förökas, och slut-
ligen växer till en magt, den ingen förmår motstå , att
se detta är dock att se det största skådespel, som jor-
den framställer, och mången enskild olycka insomnar
vid denna syn. Fader och moder, barn och maka,
frander och vänner bortgå eller vända oss ryggen, och
olyckan tycks mana oss hädan ifrån den jord, vid hvil-
ken inga band mer fästa oss: då är godt att vända
sin blick till det gemensamma I osterlandet , att kunna
glädjas öfver dess välgång, eller känna sina enskilda 0o-
I lyckor vika för ifvern att bota de allmänna.