manade till enighet. Då detta var gjordt, uppsteg
Jackalen, som var Financeminister, och motionerade
civillistan (E:sta hutvudtuteln, hofstatsanslaget) och, ef
ter ett loftal öfver de kungliga dy gderna, begärde
till dessa dygders underhåll, ett anslag af en million
får om året. Förslaget mottogs med Tfallsvop från de
ministeriella bänkarna. Tigren, som den tiden
var i oppostitionen, höll ett grannt tal, deri han ut-
bredde sis öfver nödvärdigheter at hushilla, utfor mot
ministrarnas slöseri oc föreslog en underdånig anhällan,
att Hans Maj:t måtte nöja sig med en half million.
Hundarne förklarade, att alldenstund konungar behöfva
äta, hade de ingenting emot, att IL OM. slukade su
minga döda får M. M. bel vagade; men de protestera-
de häftigt mot, at IH. M. förtärde någon af deras
konstituenter lefvande. Denna invändning mouogs med
ett allmänt tjut. Aristokratiens representanter ville först
med tänder och klor öfverfalla folkets representanter.
Men då lejonet föreställde dem, att eu dylikt förfaran-
de skulle vara skamligt, och rälfven, alt det kunde reta
vill ett nytt uppror, tyglade de sin lust att mörda de-
magogerna och nöjde sig med alt ständigt öfverrösta
dem. Utgången kan lätt gissas: Lejonet tick sin mil-
lion får, råfver sin pension af ett tusen gäss om året;
panthrar, vargar och aristokratiens öfriga ledamöter lin-
go i lugn och fred så munga lam och killingar, som de
kunde förtära. Äfven hundarne , da de funno mot-
ståndet tjena till intet, begärde en andel i rofvet; och
då man sist hörde talas om dem höllo de på att gna-
ga de ben, som lejonet kastat åt dem, al öfverlefvorna
från sin kungliga taffel.
Så lyder sagan om Stäånds-representationen. Den
berättas något när lika i alla länder, som äro välsig-
nade med stånd; och vi torde komma att påminna
derom, då vi snart företaga oss att betrakta en nyss
utkommen bok.