dlia CUPrad DPIS(CET.
Nej, nej — vi hafva icke rad! Bort med ert usla
prat om värdighet och glans, och tappra försvarare och
stolta minnen af eröfringar, som kostat så mycket blod
och så manga skatter — minnen som tända en nations
högmod! Bort med detta granna sladder om auvständig
utkomst för ruinerade adelsmän, om ett hof värdigt Ko-
nungen öfver ett mäktigt rike, om löner i förhållande
till landets förmögenhet, om den glans som höfves dem,
hvilka i fråmmande länder representera vår makt och
var rikedom, och alla dessa tusende sätt, att på vår
bekostnad förgylla kapitälen af den Corinthiska ordnin-
gen. Mi hafva icke mera råd? Mer är svaret på
alltsammans — det. svar som m, aristokratien, måste
finna er vid att höra i alla edra lifsdagar, och som fol-
ket sjelf skall gifva er, i fall folkets parlament icke gör
det. Edra långa och blodiga och kostsamma krig un-
der ett helt sekel, för att vinna och bibehålla kolonier,
för att qväfva frihet både i andra länder och här hem-
ma, hafva bragt oss på halsen för evärdliga tider en
utgift af 30 millioner om året; och fastän ni med stör-
sta förnöjelse skulle se edra kreditorer bedragna på den-
na summa, för att få tillfälle förslösa den på sådant,
som behagar eder mera än den gammalmodiga seden att
betala lagliga skulder, så skall dock aldrig den tid kom-
ma, då Englands redliga folk ginge in på en sådan synd
och en sådan skam. Således finnes icke mera pennin-
gar att komma åt, och vi måste hjelpa oss fram med
små löner, och med få — med små armter och en god
väpnad polis — med ett anständigt hof och ett som
kostar måttligt — med få kolonier och sådane, som un-
derhålla sig sjelfve. Allt detta är folkets rättighet: allt
detta — ja, hvarenda bit — måste folket hafva, och
de skola få det. Detta är hvad folket måste vinna ge-
nom reformbillen, och allt detta flyter från den magi-
ska krafien af det svar, som folket måste tillhälla sina
representanter att gifva, och som de styrande måste va-
ra beredda på och vänja sig vid— Vi hafva icke
räd! och vi låta icke längre drifva gäck
med oss?
Men skola väl folkets representanter gifva detta svar
till regeringens fordringar, och skola de med denna lö-
sen — detta fältrop för folkets rättigheter — detta för-
eningsord för verkhg praktisk reform, understödja de
redliga män, som vilja hafva en styrelse för godt köp,
och fraga föga efter hvilkendera af de aristokratiska fak-
tionerne , som styrer landet? Jag betviflar det högeli-
gen; i sanning, jag vantar det ej. Det är utan all fråga
föga uppmuntrande för folkets representanter alt gör: sin
skyldighet i det ena parlamentshuset, under det fien-
derna till all reform afgöra sakerne i det andra på de-
ras ect vis. Men hvem kan väl ändå tveka att för-
klara, att detär våra representanters pligt att stå på vår
sida, äfven om Lorderna sedermera tillintetgöra de åt-
gärder, som blifvit vidtagna för vårt bästa? Dessutom
tillhöra alla frågor angående penningar i synnerhet Un-
derhuset, och churn alskaffande af föregående parlaments-
akter, som infört slöseri, ja skamlöst slöseri, — akter
som så oförskämdt uppoffrat folket för hofvet och adeln
— ej så lätt kan genomdrifvas, kunna i alla fall nya
anslag och alla arliga bevillningar vägras, om våra re-
presentanter vilja fullgöra sin skyldighet. Skola de
väl göra det? Jag mer än tvillar derpå. Se här mi-
na skäl.
Cenomdrifvandet af Parlamentsreformen visade, alt
en mängd ledamöter, till och med i ett korrumperadt
Parlament, fattat det beslut att gifva folket mera makt,
och att lägga en god grund för framtida byggnad.
Men de, som genondrefvo denna reform, hade icke
ringa interesse dervid; de utestängde sina poliuska mot-
standare från makten, och satte sig sjellve i besittning
deraf. Derigenom att de togo valrätten från de ruttna
köpingarne, gjorde de det omöjligt för Torics att styra
som de hade varit vana att göra; de uppreste en makt,
fiendtlig mot hofvet, en makt, som, efter all sannolik-
het, skulle komma att mera gynna Whig- än Torypar-
tiet.. Då hästen (si äger fabeln) ej kunde rada på åsnan
genom styrkan af sina egna hofvar, och sedan han ut-
wöllat sig genom sparkningar mot detia halsstarriga
och dumma djur, begärde han hjelp af mannen. Den-
ne kom och det Ju igörade och seglifvade kreaturet öf-
vervanns genom föreningen af bådas kvraäfier. — Men
mannen satte sig fast i sadeln, och har alltsedan heherrskat
hästen. Så har Wkhigen öfvervunnit Toryen med tillbjelp
af Mannen i England och ännu mer genom Mannen i
Skottland och Mannen i Irland, och nu stväfvar han,
fruktar jag, allt hvad han orkar, för att slå sin nya
ryttare ur sadeln : ja, jag tror verkligen att ban gjorde
för någon tid sedan, och ville ej mera låta honom
stiga upp igen. Med ett ord — för att komma från
kx
Esonp till 1235 — så fruktar ae storligen. att det ha