Stalld all TORA Si3 OCH jolrDjudna all Sta Sulla, al UCrad
tillvarelse en scen al knuffningar och kastningar, och
alltsammans utancatt de rå för det, endast såsom en
följd af deras falska ställning i ett halfliberalt parlament.
Således hafva deras trognaste anhängare nyligen åbero-
pat just deras exempellösa svaghet, såsom en titel till
folkets beskydd. Det är likväl besynnerligt, att män i
en sadan ställning icke inse, att beskydd och tjenst
maste vara ömsesidiga; att folket endast understödjer
dem, så framt de stå fast vid deras grundsatser; att de-
ras enda trygghet bestar i att förlita sig på landet, och
att bland alla faror, som de kunna råka ut för, är den
allrastörsta, den allravärsta den, när de vägra att fortga
på reformernas bana.
Det synes således vara utom all rimlig förvantan, att
Whigministeren nånsin skulle allvarsamt gripa sig an
med att skaffa landet lindring i sina bördor. De måste
hafva vida större äggelser dertill, och vara vida star-
kare i Parlamentet, innan vi af dem kunna hoppas nå-
gra imskränkningar och besparingar af betydenhet.
Hvad är det då, som folket med skäl klagar öfver?
Jo, ett öfverdrifvit civil- militär- och kolonial-etablis-
sement, som ingen monarki kunde behöfva, om det ic-
ke vore för en aristokratis skull, som vuxit opp kring
henne och som hänger fast vid henne, som nästan
gväfver henne under förevänning att vara hennes stöd.
Vi klaga öfver odräghga bördor, som blitvit lagda på
våra skuldror, på det adelsmannen och den rike måtte
kunna uppföda sina söner i yppighet och lättja, under
det vi äta vårt bröd i vårt anletes svett, och betala det-
ta bröd dyrare än vi annars behöfde, för att öka pos-
sesionatens arendeinkomst, och bidraga genom hvarje
droppa öl vi dricka, ja, med allt hvad vi förtära, au
underhålla aristokratiens slöseri. Vår tyngsta börda,
statsskulden och räntan derpå, kunna vi icke kasta af
oss. Rättvisan förbjuder det; och all irygghet för ägan-
derätt skulle försvinna, om man handlade oredligt mot
statens creditorer. Men då vi underkasta oss den bör-
da, som det bhfvit vårt öde att bära, må man åtmin-
stone unna oss deu usla tröst, som andra lastdjur söka
i suckan. Och icke kan vår tröttade ande på detta
sätt gifva sig luft, utan att anklaga aristokratien för
brotiet, act hafva lagt denna tunga börda på oss. Det
var aristokratiens farhåga för sina Uttar och egendomar,
som störtade landet 1 de krig, hvilka bragt oss i vär
närvarande betryckta ställning. Sannerligen, sannerligen,
det minsta dessa harda padrifvare kunna vänta sig, är
att se kostnaden for våra statsinrättningar nedsatt till
yttersta skärfven. Hvarken förbjuder rättvisan det —
ej heller kan någon fara för äganderätten uppkomma
derigenom, att man bringar kostnaden för var styrelse
till den punkt, hvarpå den, såvida en revolution skall
undvikas, mäste stå, i ett land som är utmattadt genom
ett halft sekels slöseri och suckar under hördan at 800
millioner statsskuld. Till alla dessa förslag, att man
måste hafva ett lysande hof, präktiga ambassader, väl-
lönta embetsmän, stora armecer, talrika kolomer, finnes
det ett enda svar, och det bör hvarje dag ligga på folk-
representanternes läppar, liksom det ligger pafolkets —
Vi hafva icke råd — vår pung är tom — vi miste
uppfylla våra förbindelser innan vi tänka på vara nöjen
— vi stå i skuld, och vi måste vara allt det der för-
utan. Men detta är ett svar, som ingen minister, och
få parlamentsledamöter naänsin tänka på att gifva. Hvar-
före? jo, emedan de äro liberala på vår bekostnad, och så
varfra de ihop perioder om landets outtömliga tillgan-
gar, och vi, som fatt våra uttömda för länge sen, fort-
fara att bära den tyngd, som tager hullet af oss, och
trycker oss ända ned i stoftet.
Ja, vi hafva icke råd! Vår pung är tom! Detta
är det rätta svaret — detta är det svar, det lidande fol-
ket har rält att höra fran dem, som kalla sig dess re-
presentanter. Så sparil vågon tlemporiserande minister,
någon tjenstehungrig Torv, någon fanatisk men ärlig
Ultra, någon våpig bofman talar om monarkiens tillbör-
liga glans, så piminn honom om folkets tillbörli-
sa anspråk, deras anspråk på lifvets första nödtorfter
och litet ar dess nöjen, och bed honom vanda sig åt
aonat håll med sina utputsade sentenser, och icke hån:
dem, som hålla på att svälta ihjel, med fordringar på
en yppighet, den de lika litet hafva råd till, som en
man har råd att bjuda Konungen och hans hof tll en
fest, då ban har utmälning i huset, ochexkusions be-
tjenterne stå i salen!
Ye
,
PVi hafva icke råd! Detta är svaret, och det enda
svar ait gilva, när ungherrar från universiteterne utstollera
sina nätta nya perioder med de gamla loci communes om
lappris besparingar. snal hustlsagtighet, stor na-
tion, outtömliga tillg
porde vara klokare,
om Vi icke för evist vore nedtryckta af åttehundrade
ar; och äldre personer, som
2
vilja hafva detta landet styrdt. som
A
11: a a D N 1 1 MH pr
millioners skuld, och icke måste betala med tiugu skil-