att blifva koustitutionella, hvad skall väl då det partiet
kalla sig, som af legitimisterne benamnes det Orlea-
nistiska ? Månne: monarkiskt? Så kalla sig ju äfven
legitimisterne. Ordningens vänner? Detta namn har
Gazette allt sedan 1326, och ändå längre tillbaka, ta-
git till skylt. Det må kalla sig hvad det vill — så
mycket är säkert, att partierne blott uthänga en annan
fana, och för öfrigt icke öfvergifva hvarken deras krig
eller deras grundsatser. En större ihärdighet och en
större slughet måste förmå regeringen, alt fortgå på den
väg hon valt. Uppsättandet af en lifvakt, Paris befä-
stande genom detascherade verk, alla embetsmäns af-
skedande, på hvilka regeringen icke kan lita, armvsens
epuration blifva måhända de nästa stegen. Den nuva-
rande ministören kan icke fortfara att äga bestand;
män, som stå restaurationen närmare, måste komma till
styret, och arbeta i ett ännu mera bestämdt system.
Huruvida dock ej den nuvarande Konungens lif, äfven
om icke något nytt mordanslag rigtas mot hans person,
genom den fortfarande spänningen förtäres, innan ver-
ket nått sin fullbordan, är en fråga till försynen. Hu-
fu skall det väl gå efter hans död? De ministeriella
bladen hafva sjelfve, efter Fieschis ogerning, förkunnat
att Ludvig Filips lif var enda stödet för deras system,
och att hans död skulle blifva den största olycka för
Frankrike. Om Henric V öfverlefyer. Ludvig Filip,
månne ställningen derigenom blir förändrad? Troligen
icke! Napoleons familj är talrik, förmögen och har
stort inflytande ; folkpartiet vill väl icke veta af henne,
men i nödfall begagnar det sig, måhända af henne, för
att förvirra spelet. Hertigen af Orleans är till en del
älskad inom armdten ; men det synes brista honom kraft
och erfarenhet, för att fullfölja fadrens planer. — Do-
men öfver Aprilfångarne har här väckt föga uppseende;
sedan länge väntade man att utgången skulle blifva så-
dan den blef. Måhända hade Pärskammaren urätt,
att så skärpa straffet för Albert och Baune, under det
Lagrange slapp från saken vida lindrigare än han troli-
gen sjelf väntade sig. Men att Raspail blifvit dömd
till tvenne års fängelse, och att fem år stå under po-
lisens uppsigt, har här väckt stor jäsning bland folket,
och till och med inom medelklassen. Hvarje skolgos-
se och hvarje barn i Frankrike, när de tro sig förför-
delade eller orättvist tadlade, tillåta sig ofta i första
hettan en ganska opassande ton, och ingen finner detta
här i landet straffbart. I medlersta Frankrike i synnerhet
hörer man hotelser mot embetsman och opassande upp-
förande urskuldas såsom utbrott af hetta, och ingen frågar
vidare derefter. Pårskammaren har icke tagit någon
hämnd för de injurier, de fleste bland de anklagade
tilläto sig mot henne, och derföre synes förfarandet mot
Raåspail här dubbelt strängt. De andra Pariserfångarne
skulie man icke fråga så mycket efter; men Raspail väc-
ker, såsom redaktör af tidmmngen Reformateur, stort del-
tagande; hans blad har flere abonnenter bland arbetar-
ne. De som kunna läsa, föreläsa i deras smärre kret-
sar tidningen för de mindre kunnige, och prisa den,
jemte dess redaktör, såsom folkets bästa stöd. Huru
skulle det väl gå — skall GarnierPags i ett samtal
rörande den nya presslagen hafva svarat en minister —
om vi, i stället för benämningarne: Republikaner
och Bojalister, betjente oss af orden: fattiga och
rika, lidande och välmående ?? På detta sätt haf-
va arbetarne redan längesen uppfattat frågan: en
rent historisk framställning af händelserne 1832 och
1833 bevisar det. Raspail är således hufvudrepre-
sentanten för den ofvan angilna principen, fastän han
lefver i strid med de flesta republikanerne i Paris, och,
efter hvad han sjelf sagt, endast för den gemensamma
sakens skull associerat sig med redaktörerne af Tribune,
hvilka till en del äro fendtligt stämda mot honom, —
Ni kan lätt föreställa er på hvad sätt underrättelserne från
Barcelona och om upploppet i Saragossa blifvit mottag-
na, efter de nya lagförslagen och domarne öfver April-
fingarne. Liksom en iöpeld gingo de från mun till
mun. Föröfrigt är hos oss i närvarande ögonblick
ingen fara för upplopp eller någonting dylikt.
Det felas chefer, vapen, penningar; också vore stunden
alldeles icke gynnande, tvertom; domen öfver cheferne
för Apriloroligheterna är ännu alltför nära, och för-
skräckelsen och sorgen ännu alltför vidt kringspridda.
Koleraskriket har också något tystnat, fastän sjukdomen
fortfar att gripa omkring sig, och till och med i Mar-
seille, efier all sannolikhet, kommer: att räcka in 1 vin-
tern. Om vi icke hafva sjukdomen här tills slutet af
Augusti, så bhfva vi säkerligen förskonta derför tills
efter vinskörden och till hösten. Tiden för de sjuk-
domar, som hufvudsakligen äro bundsförvanter åt den-
na, 1 synnerhet melontiden, är snart förbi. Likväl
hafva affärerne ännu icke fått något lifs måhända un-
derrättelserne från Spanien också bidraga att förlänga
deras tränande tillstånd.
MM