Rade Sina lappar mot lIadrens toller. — DU tUll-
står således ditt brott slingrande orm, hvars huf-
vud jag berde söndertrampa. Dock, hastigt för-
svann vreden och med den hvarje fad: erlig känsla
utur mohrens hjerta, och han utbröt i dessa ord: Store
Gud, hvarför har du icke gifvit mig en dotter som var,
dig värdig? Gud är stor! — Gud ar stor! upprepade
alla. Min dotter tillhör mig ej mer fortfor Hazzuz,
hennes kropp är förfallen under menniskors rättvisa,
hennas själ, under Guds; för henne bort! Flere hän-
der utsträcktes vid dessa ord för att bortföra den redan
halfdöda! men då hon kände sig fattad af soldaterne,
slet hon sig lös och ropade med hjertslitande ton och
utsträckta armar: Min far! min far! Man släpade bort
den olyckliga, och fadren såg med mörk blick efter sin
dotter. O, min far! ropade Znaira ännu en gång,
redan långt borta, ? omfamna mig ännu en gång innan
jag dör! Den faderliga känslan kunde vid dessa ord ej
längre kufvas; Hazzuz störtade efter sin dotter, tårar
strömmade utför hans kinder, och djupt rörd slöt han
sitt barn i sina armar. Vänta ett ögonblick sade fa-
dren, att jag må kunna lemna eder henne, värdig att
framträda för Gud. Med dessa ord förde han sin dot-
ter i den lilla marabuten, och dörren slöts till efter dem,
Hvad der tilldrog sig är en djupt förborgad religions
hemlighet. Utan titvel lågo de på sina knän och bådo.
Efter en fjerdedels timma öppnades dörren åter och
Hazzuz trädde ut med dottren vid sin hand. Solda-
terne hade imellertid upptändt faklor, hvilkas skarpa
ljus belyste de utkommande, utur hvars ansigten en
upphöjd resignation, något öfvermenskligt talade. Haz-
zuz förbannade ej mer sin douer, och hon gret ej mer.
Då Zmaira åter öfverlemnades åt soldaterna, knäföll hon
ännu en gång för sin fader och sade. Välsigna mig,
min -far! — Store Gud! utropade Hazzuz, med ögo-
nen lyftade mot himmelen, din barmhertighet är oänd-
lig, tag min dotter i ditt sköte. Jag välsignar dig mitt
barn, gå hädan i frid, du finner der ofvan en fader,
som ej skall förtörnas på dig. — Med dessa ord upp-
lyfte han sin dotter, slöt henne ännu en gång i sina
armar, och afläsnade sig.
Tåget skred nu ifrån Marabutens heliga frid; Znaira
var omgifven af soldater och ledsagad af Ulema och
Sheriffen; en musulman bar en säck och en lina. Znaira
gick med nedsänkt hufvud och tänkte på den för
hvars skuld hon led döden. Öfver dessa fält, sade
hon för sig sjelf, red han med hoppet i sitt hjerta,
att återse mig, hur stor blir ej hans smärta, på han er:
far att jag ar död. Ofta vände hon sig om för att se
marabuten och sin far, hade natten ej varit så mörk, så
hade hon kunnat se denne hur han sorgsen följde tå-
get. Andiligen stannade detta; facklorna, kastade på
hafvet sitt röda sken och en vid stranden fästad båt blef
synlig. Askan knallade, stora regndroppar nedföllo och
det blåste en hastig vestanvind. Vid åsynen af hafvet
föll Znaira i vanmakt. Facklorna släcktes, den olyck-
liga släpades till båten och kastades der; tre Musul-
män sprungo efter och med fara att uppslukas af vå-
gorna, stötte ut ifrån land.
Nu framstörtade fadren; hans beslut var fattadt: han
måste rädda silt barn. Gud förhindre hennes död!
ropade han, vänta! Ack! det var för sent; vid ske-
net af en blixt kunde man se en kropp falla i vattnet. l
Vid denna syn kastade sig Hazzaz förtviflad ned på j
sanden. Båten kom nu åter och kunde med möda
hinna stranden; stormen dånade med förfärligt raseri,
alla skyndade ut derifrån och lemnade den olycklige
Hazzuz ensam med sin smärta.
Två Araber, hvilkas tält stodo ett litet stycke ifrån
detta fasans ställe, hade vade varit vittnen till uppträdet;
ännu hade de ögonen fästade på hafvet, då de ha-
stgit sågo en hvit kropp uppdyka. De skyndade till
stranden och hoppades att en våg skulle kasta den på
land. I detsamma de anlände steg Hazzuz i båten och
satt ut; snart förlorade de honom utur sigte. De vän-
tade länge, men sågo ej mera hvarken flickans kropp
eller farkosten.
Aftonen dagen derefter lå: Briggen Neptun segelfär-
dig på redden af Tunis; ankaret lyftades seglen hissa-
des, Leopold stod på fördäck med ögonen riktade på det
land der han efterlemnade allt hvad för hans hjerta var dyr-
barast. Vinden var god, och redan beräknade han de da-
gar hvilka han skulle tillbringa skild ifrån henne. Glad
hörde han vinden susa i tacklen, och matrosernes rö-
ster, som gjorde allt klart till affärd. I detta ögonblick
rodde en båt emot Briggen. Halt Neptun, popadst
redan på långt häll: här är ännu ett angeläget bref
Båten lade till, brefvet blef emottagit och Briggen gick
till sjös. Brefvet var addresseradt till Leopold; det var från
Sidi Al. På fördäck var allt i rörelse, hvar och en var
på sin post och styrmannens pipa lät då och då höra sig.
Leonald önnnade brefvet. genomognade det och föll
TT SNESN SA