ZNAIRA.
(Slut fr. Lördagsbl.)
Leopold, ehuru uti Mohrisk drägt, hade ej obemärkt
smugit omkring Marabuten. En jude hade sett honom,
en jude, så usel som alla judaismens bekännare i det-
ta land, hvilka för en karube (ett mynt af ett runstyc-
kes värde) skulle kyssa en tuggares fot. Leopold hade
sett denna jude hos Sidi Ahmet och der bemött honom
med förakt. För att hämnas, och måhända äfven för-
tjena några piaster, hade juden börjat spionera. Han
såg vår unga vän klättra upp tll terassen den natten
dåghan öfverraskade den älskade uti hennes kammare,
och allt hvad han kunnat utspiomera, meddelade han
en Ulama, som redan länge hatat denna Marabut,
för det anseende hvaruti den stod. Den unga
flickans undergång och fadrens olycka var besluten. Då
Leopoid sista gången tog afsked af den älskade, lvssna-
de fyra Muselmän, från ett bakhåll. derpå; Ulema och
Sheriften i Nebel erhöllo genast underrättelse om allt,
och begåfvo sig klockan tu på morgonen, atföljde af
några soldater, till den olyckliga fadrens boning. Haz-
zus öppnade straxt för soldaterne och lät de ankom-
mande träda in på gården: Välkomna, sade han, hvad
förer er till mig vid denna tid? — Ett Gudshidande
brott, svarade Ulema, har blifvit begånget på en helig
ort, den är ohelgad genom en Islams bekännerskas och
en kristens kärlek.? — Förbannelse öfver dem,
utropade Hazzus, vär fromhet förmår kanhända allena
att afvända Guds vrede från vår stad — Våra lagar
tala tydligt, inföll Sheriffen, förbryterskan får ej skå-
da dagsljuset, hon måste mnedsänkas i hafvets vågor.
— Måtte ej någon storm, yttrade Hazzus aterkasta
hennes lik på vär strand, ty den jord, som deraf vid-
röres är förbannad. Må räuvisan skipas! — Må rätt-
visan skipas! upprepade alla. — Välan då, sade nu
Sherifflen, så utlemna till oss din dotter; det är hon som
har oskärat helgedomen.? — Min dotter, utropade
Hazzus; lampan som han höll i handen kastade sina si-
sta strålar på fadrens bleka ansigte, sedan halkade hon
ur den darrande handen ociysläcktes mot marken: Min
dotter, upprepade han ned starkare stämma, dulju-
ger! — Låt henne komma sade muselmännen, kan-
ske är hon ännu hos sin kristna älskling. — Om ni
ljugen,? ropade Hazzus med thordönstämma, då, ve
eder! — Hastigt ilade han tll sin dotters kammare,
ropade henne, trädde fram tll bädden, och fann den
tom. Nu erinrade han sig plötsligt hennes sorg, hen-
nes tärar, och darrade för den tankan att bon tilläf-
ventyrs kunde vara skyldig.
- 3 . - Ne . .
Zmaira hade hört bullret; förskräckt ilade hon utur