4ICHCe SAO Hd JACUOPLIL SILtd VILL DIM SIUA, GI RA
de sig tryckt till hans hjerta, och halft vaken, halft
drömmande kastade hon på honom försmäktande blic-
kar. Zmnaira, sade Leopold, tryckande henne inner-
ligare till sig, älskar du mig. — Ja, jag äl-
skar dig, hviskade hon med hufvudet mot hans
bröst. Fo odetia ögonblick - bultades tre slag på
porten; förskräckta — flögo de ålskande ifrån hvar-
andra, Hvad är det? utropade Zmaira, hvilket bul-
ler! hvar är jag, hvem är du, hvad gör du här???
Med dessa ord sprang hon, darrande, upp från Otto-
manen och i hennes rädda blickar uttalade sig öfver-
raskning och fruktan. — Znana, hviskade Leopold,
lugna dig, det är jag; har du icke sagt mig att du
älskar mig? Har du icke tryckt mig ull ditt hjerta?
— 7Du hår, i detta ögonblick? och mina kinder glöda;
, od g ,
det var saledes ingen dröm. Store Gud, har du då
ve
öfvergilvit mig? — Anyo dåuade nu te slag på por-
ten, beledsagade af orden: Det är jag, Znatra, öppnal!
— Det är min faders röst, sade den darrande flickan,
jag är förlorad! -— bDin fader! Zmatra, säg hvad jag
Jag SaC
skall göra, mitt lif tillhör dig, öppna porten, jag kas-
tar mig till hans fötter, jag alsvär min tro och du blir
min maka. Jag besvär dig Znaira, frukta intet; fåder-
nesland, religion, allt slömmer jag för dig! ? — ?Du är
en kristen! ack då äro vi förlorade! fly, fly! annars
dödar han oss! — Zmnatra gaf Leopold ej tid att
svara, utan förde honom 1i et af de rum han förut be-
sökt, öppnade en liten dörr, sköt honom ut derigenom,
och Leopold befann sig i trädgarden på andra sidan
huset. Annu en gang omfamnade han här den älskade
och försvann sedan mellan träden. Znaira kände en
dödlig mattighet; med möda släpade hon sig till porten,
öppnade den och insläppte fadren, som redan för tredje
gängen bultat. — Du sof, älskade barn,? sade han
vid siu inträde, jag väckte dig. — Hon förmådde cj
svara, utan sjönk vanmäktug i hans armar.
Hazzus ålskade innerligt sin dotter; oaktadt den dy-
stra stränghet, hans yttre så ofta antog, för aut befästa
hans inflytande på den stora hopen, hade han dock ett
ömt hjerta. Hau förde Znaira till sin kammare och
var ifrigt sysselsatt med henues vederfaende. Då Znaira
åter upslog ögonen återvände äfven hogkomsten af det
nyss förflutna och hade hon ej varit för häftigt skakad
skulle hon utan tvilfvel forradt sig sjelf. Hennes hjer-
ta var beklämdt och tårar swömmade från hennes ögon
utan att hon kunde göra räkenskap för orsaken till sin
bedröfvelse. Fadren fick intet nöjaktigt svar på alla sina
frågor; han trodde derfore alt hans dotter varsjuk, och
anropade himlen att återgifva henne lugn och helsa. Af-
ven Znaira försökte bedja, men hon hade intet förtro-
ende ull siu bön ty hjertats känslor instämde ej med de
ord hennes läppar uwualade.
Djupt rörd återkom Leopold till sitt hem. Hans be-
slut stod fast, han ville blifva mahomedan, för att kun-
na erhalla Znairas hand. Blow hågkomsten af fäder-
neslandet och hans gamla fader smårtade honom; båda
ville han se ånnu en gäng, säga dem för evigt: farväl,
och återvända till Nebel. En gammal fru blef afsänd
till den älskade, för att meddela henke detua beslut
och bedja om ett möte. Leopold bad så bevekande
att Zmaira ej kunde neka; klockan elfva på natten skul-
le han finna den älskade i trädgården. Natten var
mörk och syntes gynna de älskande. Den molndigra
himmelen och blixtarne vid den fjerran horizonten syn-
tes båda ett oväder. Sittande på en bänk, med huf-
rudet stödt emot handen, lyssnade Znaira efter den äl-
skades ankomst. ÅÄAndiligen prasslade det mellan bu-
skarne, och den efterlängtade lag vid hennes fötter.
?Znawa hviskade Leopold, när jag ligger här vid
dina fötter, synes det mig lit att glömma mitt fäder-
sland. Jag ville väl ännu en gang återse det; men
nes 5 gäng ;
hvartill tjenar det! Säg ett ord, och redan i morgon
afsvär jag min tro, och är din.? — Min vän svarade
flickan, Den, som låtit vss båda födas under åtskiljda
himmelsstreck, är emot denna lycka; det är oss ej be-
skärdt att njuta den. Jag skall finna min sällhet hos
dig, men kan du väl glömma din far, ditt fädernesland?
på
min far, sade Leopold, älskar mig och vill min lycka,
och mitt fädernesland är der du finnes.? — Välan da,
så res, och har du vid din återkomst ej glömt din
Znaira, Så är jag din för evigt. Znaira föllitårar, ty
en röst 1 hennes inre hviskade, att hon aldrig mer
skulle återse den älskade. Ännu en gång slöto. de
sig till hvarandras bröst, deras läppar möttes och deras
tårar flöto tillsammans. Lef väl sade Leopold, in-
nan två månader tilländalupit hgger jag åter vid dina
fötter.? En hasts gnäggande skrämde de älskande ifrån
hvarandra; raskt skyndade Leopolil till sina väntande
tjenare, kastade sig på sin häst och tog vägen till Tu-
nis hvarifrån han redan andra dagen ämnade gå om
1 avd åäll Frankrike