oundvikliga följden af lagen. Jag önskar den; men
det är ieke den vägen, som jag önskade, för att kom-
ma dit; och om wvi ändtligen komma derhän , skall en
vald Pärskammare icke rikta sig af juryns qvarlåtenskap,
liten derpå. (Stor rörelse).
Mycket återstår att säga M. H., jag känner det med obe-
hag; men jag är icke i tillfälle för ögonblicket att utveck-
la mina tankar. Jag vill, innan jag slutar, kasta en
blick på vår ställning. Det onda är betydligt; jag
vet det, jag beklagar det med Er. Om vi söke och
finne dess orsaker, hafva vi icke derföre funnit bo-
temedlen ; men vi förvare oss åtminstone mot det miss-
taget att såsom botemedel använda en förvärring af det
onda. Ja, M. H., det onda är stort, är omältligt.
Vare långt från mig att med triumf beskrifva det!
men finns det blott sedan i går? ligger det helt och
hållet i pressens tygellöshet? Djerf genom min ålder,
ville jag uttala, hvad jag tanker, hvad jag sett.
Sedan femtio år, M. H., finnes öppnad en stor
immoralitetsskola ; dess föreläsningar, mägtigare än tid-
ningarna, återskalla nu kring hela verlden. Denna
skola är de händelser, som nästan oafbrutet timat un-
der våra ögon. Låtom oss framkalla dem i minnet:
d. 6 Oktober, d. 10 Augusti, d. 21 Januari, d. 31
Maj, d. 18 Fructidor, d. 18 Brumaire — der stan-
nar jag. Hvad se viidenna rad af revolutioner? styr-
kans seger öfver den stadgade ordningen, sådan den
ock var, och till dess stöd läror för att legitimera
den. Vi hafva lydt de välden, styrkan pålagt oss; vi
hafva antagit, firat den ena efter den andra af de stri-
dande läror, som ville försvara dem.
Aktningen är utslocknad, säger man. Ingenting kan
mera bedröfva, mera nedslå mig, ty jag värderar ingen-
ting högre än aktningen. Men för hvad har man haft
aktning nu i femtio år? Troslärorne äro förstörda; men
de hafra förstört, slagit hvarandra. Detta prof är för
hårdt för menskligheten; hon dukar under deri. Så är
det, som makten, en skapelse af försynen, som gjort
samhällena, blifvit ryckt från sina grundvalar och efter-
jagad som ett rof åt styrkan, på hvilken de lägsta pas-
sioner uppstgit.
Vill detta säga, att allt är förloradt? Nej, M. H., nej;
allt är icke förloradt; Gud har icke dragit sin hand
tillbaka, han har ej förnekat den efter sitt beläte ska-
pade varelsen; sedlighetskänslan, som han gifvit den
till ledare och som utgör dess storhet, är icke utplånad
ur dess hjerta. Der, och endast der, ligger det läke-
medel, J söken. De våldsamma medel, tll hvilka Hr
Konseljpresidenten hade förtroende i går, en retad ärlig
mans illusion, äro förtviflans handlingar, och de skulle
ge friheten ett dödligt sår, denna frihet, hvars begrepp
och behof vi synas på en gång hafva förlorat, köpt
imedlertid med så många mödor och lidanden, så myc-
ket blod utgjutet för dess ädla sak. (Bifallstecken).
Jag förkastar dessa olycksaliga botemedel; jag afskyr
dessa lagstiftningspåfund, deri listen lefver; listen är styr-
kans syster och en immoralitets-skola till. Låtom oss
hafva mera förtroende till nationen, Mine Herrar; ä-
rom den. Hedrens känslor öfverfloda der; vän-
dom oss till dessa känslor; de skola förstå oss, de
skola svara oss. Lätom oss öfva öppenhet, ärlighet,
sträng rättvisa, förståndigt använd mildhet. Om det är
en revolution, skall landet tacka oss derför, och försynen
understödja våra bemödanden. (Bifallsrop på flyg-
larna).