styrelsens och dynastiens fiender behandla menmskor,
hvilka verkligen icke äro fiender till något annat än
ministerens system; vi skulle slutligen undersöka, om
min steren, då den funnit sitt nöje i att göra den
krets trängre, hvari regeringen rörer sig, att hopdraga le-
derna af de personer, som anses för dess stöd — då
den omkring styrelsen och utom denna privilegie-
rade krets tillskapat en vid öken af liknöjdhet
och köld, — icke i sjelfva verket ökat factionernas
magt, hvilka måste tro, att thronen ej stödde sig på
annat än materiella krafter, att dynastien ej slagit djupa
rötter i landet, och att hela samhällets belägenhet skul-
le rubbas genom dess hufvudmans ofåärd. Jag säger
än en gång, M. H., att i hvarje annan tid än det ö-
gonblick af cris, hvari vi befinne oss, skulle alla dessa
frågor blifva ämnen för det noggrannaste öfvervägande;
efter en tids förlopp skola de nödvändigt undersökas
och diskuteras. Nu böra vi framför allt sysselsätta oss
med det närvarande onda. Om vi äfven se det sådant,
som det af ministeren framställes, hafva vi dock attta-
ga i öfvervägande, hvad det botemedel duger till, som
anvisas Oss.
Syftmingen af de framlagda lagarna, så säger Hr
Konseljpresidenten, är att återföra alla partier inom
kartans gränser, åtminstone genom klokheten eller
fruktan, om ej genom öfvertygelsen. I flere an-
dra uttryck i samma tal, i alla Hr Sigillbevararens
framställningar af motiven, är det allt jemnt fruk-
an, man påkallar såsom förnämsta styrelse-redskapet.
I en af våra sista sessioner har ministern för all-
männa undervisningen i synnerhet utbredt sig öfver
läran om fruktan, med en kraft, en hänförelse, som
var lofvärd i en tid, då man åt fruktan gaf ett an-
nat namn. Det ligger moralitet i fruktan, har
han sagt oss; och hans slutsats blef, att man bör hand-
la så, som om ingen moralit funnes utan fruktan. Be-
vars, det är blott för hederligt folks trygghet, som man sä-
ger sig vilja injaga fruktan hos de elake; men hvem
känner icke, hurusom i störnöiga tider magtens innehaf-
vare dela folket i godt och elakt? Man hörer till de
ondas hop, om man ej är till magtens disposition, om
man ej delar dess frenesi. Man är medbrottslig med
lugnets förstörare,, om man icke förklarar sig för nya
straffs användande mot orostiftarne. Usla plagiat! ömk-
liga härmning af förra styrelsen! Då Hertigen af Berry
föll för en mördares dolk, blefvo vi, hvilka då som nu
försvarade folkets fri- och rättigheter, nästan ansedde
för Louvels medbrottslige, emedan vi icke ville rösta för
inskränkningen i vallagarna. Det är då egentligen ge-
nom fruktan, som ministören ämnar styra hädanefter!
Förklaringen är öppen och tydlig. Ministeren inskrän-
ker sig icke vidare inom den role, som hon förut valt;
hon ger deråt en större utsträckning. Nyss var det
blott en motståndsministtre, som ställt sig på defensiven;
nu går den från försvar till anfall; det är hon, som sö-
ker striden, som vill krossa, tillintetgöra fiender, dem
hon förkunnar vara besegrade, som ännu oroa henne.
Der hafva vi den sanna och enda grunden för alla de
oss förelagda lagförslagen. Snilleansträngningen har ic-
ke varit förvånande eller uppfinningen särdeles svår; och
sanningen att säga, hvilken annan tillflykt än fruktan
finnes för republiker i deras oroligheter, eller för en-
våldsregeringar i deras kalla beräkningar?
För någon tid sedan sade vi med ett slags högmod,
att i den cpok, vi nu lefva uti, kunde magten, äfven
i sina förvillelser, icke vara grym. Visserligen framträ-
der icke fruktan numera under bild af schavotten, så-
som 1793, eller, såsom under vissa perioder af restau-
ratienen, under bild af bödelen, denna slutsten i sam-
hällsordningens hvalf, såsom vissa anhängare af legitimite-
ten uttrycka sig; men ministeren gör helt oförmodadt
fruktan till statens skyddsgud och drömmer numera ej
om annat än straffbestämmelser, skärpning af straff,
skärpning genom sjelfva verkställningssättet. — Det är
således fruktan — väl icke dödens; men hvad man har
att frukta enligt de nya lagförslagen, är, i stället för dräg-
liga böter, utsigten till total rum i ekonomiskt hänseen-
de; i stället för ett ofvergående fängelsestraff, inspär-
ring för lifstiden och vanärande straff; det är slutligen,
formedelst — förbrytelsernas förvandlande till statsbrott,
Perspektivet af ett nytt straff, värre än döden, depor-
tation med fängelse. När ministeren griper till så
väldsamma beslut, förgäter den då helt och hållet, att
det alltid är farligt att på detta sätt spänna en
styrelses fjedrar? att då man lastar maschinen med
alltför många bränbara ämnen, löper man fara att
se den springa i luften, och att explosionen kan för-
störa sjelfva den magt, hvars säkerhet man föregifver
sig söka?
I IT — PT I . 11 oe TI ee CA TT 2 TT Te