EE RE Rn ne AA nn nn
da! det är rent af ogörligt att motstå en älskare som
sjunger serenader; betänk då, när man icke är i stånd
att hviska honom ett ord till svar, icke ens att tacka
honom med en slängkyss, utan har en vaksam tant el-
ler mamma, som med knuten näfve hytter genom fön-
stret och säger: bort! hvad är det för kackel, för ge-
ment lamenterande? fort härifrån, eller jag skall ta mig
f—-! då är man väl deran! har ni icke medlidande
med vår stackars brunett, sköna damer? ty detta var
hennes öde. Så stort är likväl aldrig tvenne älskandes
trångmåd, att ej Amor kan ställa saken till rätta, om
han bara först vill. En kylig och ruskig höstqväll satt
vår fromma gumma och stafvade i sin stora bibel; hon
hade spunnit opp vid middagstiden alla sina kardor.-:
Hon hade sen dess redan huunit en helsida, spottade
nu på venstra tummen och vände om bladet, då i det-
samma en hopvikt papperslapp flög ur boken ner på
goltvet. Hvem målar hennes söfverraskning, då hon ef-
ter något synande upptäcker att det var en stor, äkta
bankosedel, som troligen alltsen henues salig mans tid
legat och tegat i Matthei: Evangelium. Nu är förhål-
landet det, att ålderstigna fruntimmer på den tiden tyck-
te ofantligt om kalfeperlan, och att vår gumma hela da-
gen suckat for sig sjelf: den som ändå hade något
godt att värma sig med! som läsaren ser, kom den
oväntade skatten alldeles såsom kallad. Och inom en
timma var kåffet redan hemköpt, brändt, maldt, kokt
och afklarnadt. Sedan detta var gjordt, framsatte mor
sin stora kopp, fyllde den till brädden med den bruna
delicen, samt nedtog derefter från en dammig hylla en
butelj med något genomskinligt, starkt luktande liqvi-
dum, hvaraf hon för att ge drycken en haut gout, el-
ler för att sätta på den en hälsosam: styrka, ihällde ett
par skedar. Man skulle sett med hvilken förtjusning
gumman satte koppen för munnen, knep ihop de pli-
rande ögonen och tömde blandningen till sista droppa!
Denna operation förnyades tills den fromma enkan om-
sider nickade till och foll i en Jljufligt gycklande slum-
mer. Då kom den lede frestaren. och lade sin hand till
den sköna jungfruns öra och hviskade. hör du hur
din älskare redan preludierar så ömt utanför fönstret!
märk hur gumman somnat ifrån och lemnat dörren på
-länt! ett steg på tå, och kärlekeus krona är din!
Benägne lasare, fördöm icke, men beklaga dens obeva-
rade oskulden, om hon faller i en pröfning som denna!
— Bleknästa mångubben hade stigit opp öfver Djur-
gårdsbergen; endast han och tuppen med silfverögonen
på krogskylten sågo de båda älskande, hur de trippade
så tysta bort fråm gamla mörs dörr. Dock ve! en tred-
je såg dem äfven! en man full af grymhet, en man
som aldrig tryckt en kyss på någon jungfrus lappar mer
än en gammal sjuttiårig tan:s, och aldrig i sina armar
slutit en darrande skönhet, mer än den gång han i en
utländsk hamn uppsnappade ombord en liten skepps-
råtta ochbarhariskt kastade henne öfver relingen opp
på landbacken. Det var en rå sjöbuss med bruna kind-
knotor och breda axlar, som bodde tält utmed mutter
på tuppen, och olyckligtvis mer än en natt blifvit upp-
väckt af vår lågande - älskares serenader. Han hade
svurit ve och förbannelse derdofver, och afvaktade endast
lämpligaste tillfället ast göra ända på hvad han kallade:
den helvetes Kurtisen. Det älskande paret hade der-
for icke hunnit många steg, förrän de förnummo bak-
om sig hvinandet liksom af en dugtig knölpåk. Den
sköna tordes knappt se sig om, men hennes riddare
fattade för ett ögonblick posto för att beräkna den öt-
verhängande faran, hvarefter han visligen med sin fäst-
mö tog till fötterna. Sjökaptenen var också en figur
att skrämma folk, med hopdragna buskiga ögonbryn och
en manshög stake 1 näfven. De unga togo vägen öfver
backarna, der den gamla mannen hade svårare att följa
dem, mellan buskar och snar; men den falska Ran
lurade framför dem. Den nu såkallade Cajsa Rultas
bruon var då för tiden ännu en öppen djup källa, dold
bland gräs och hagtorn, hvarur pigorna från grannskapet,
med tillhjelp af en lång stång, måste i sina ämbar hemta
opp vattnet: det fanns väl en lucka deröfver, men denna
hade man händelsevis i afton glömt att sluta till; må-
nan gick in i ett molm; räddslan gör en dessutom blind;
L
ett ovarsamt steg och den flyende älskaren snafvar ner
i brunnen! — Hör du det plumsar! o himmel, han är
förlorad! — Åter ett plaskande ljud, och derpå en tung
duns; det löst ditsatta träd, som uppehöll luckan, hade
blifvit vid de olyckligas fall undanstött, och grafvens
dörr smållde nu till om de båda älskande. En eller
två resor förnams ur djupet ett qväft och omkeligt ja-
mande, hvarefter allt blef tyst. Aldrig hafva tvenne
kattor älskat hvarandra innerligare, aldrig fått en mera
tragisk ändalyckt.
När gumman på Tuppen vaknade om morgon ur sitt
behaghea rus. var hennes första tanka på hennes älskade