CAJSA RULTA
(Ur ett manuskript på velin: Stockholm 1835).
Törhända har läsaren någon gång en vacker som-
marafton , längtande att efter dagens qvalm andas en
friskare luft och blommornas dofter på de gröna Djur-
gårdskullarna , eller hungrig efter en abborre på Blå
Porten , tagit vägen öfver Skeppsholmen, för att vidare
derifrån låta sig behagligen fraktas i en roddarbåt till
ort och ställe. När man väl gått om kassernerna på
denna holme och hunnit igenom den dunkla allten
förbi alla på bänkarna här och der hvilande sirener,
upptäcker man snart, till venster om vägen nere vid
stranden , en gulmäålad brunn, med en svart dellin må-
lad på ena sidan och deröfver i stora, helt och hållet
rälliniga, karakterer den mystiska inskriptionen:
CAJSA RULTA.
Ett något fantastiskt namn och okändt i häfderna!
utan tvifvel anåtte likväl vid detta ställe ett besynnerhgt
minne, en hemlighetsfull tilldragelse vara fästad. Gör
dig derföre -ieke - brådtom , käre vän, deruppe på
vägen! siste viator! han med glasögonen på näsan och
snusdosan mellan fingrarna! han der, så törtjusande aju-
sterad i lorgnett, käpp och hund! eller hon, lilla tär-
na med boucles damour och vippande sidenkapott,
hon som trippar så lätt, för att hinna med i den afgå-
ende båten! Hör, styrmannen ropar: Nå, lägger ni ut,
fruar! Hur ni må springa, kommer ni ju ändå icke
med, blif derför qvar till nästa båt och tag imedlertid
den stora märkvärdigheten i ögnasigte! — Nej, äfven
den sista sätter foten på rodderbåten; gummorna skjuta
från land; icke en blick på Cajsa Rulta!
Läsaren menar kanhända, att jag är maken till den
der mannen af den Götiska skolan, om hvilken Vi-
talis har en så lustbar historia att berätta; men i så-
dant fall begår han ovedersägligen ett misstag. Jag vet
ganska väl att skilja en förfallen badstuga från borgrui-
ner, likaledes ett sönderbrutet stekspett från ett hed-
niskt offerredskap. Men en resande, som jag, bör al-
drig låta någonting uudgå sin uppmärksamhet; han bör
forska och spörja öfverallt, han skall ge sig i tal och
snusa med gamla käringar, han skall valka sin buss med
språksamma invalider eller matroser, — med de skrä-
piga rudimaterierna af deras berättelser, kan man byg-
ga sig sjelf ett odödlighetens tempel, — han skall dam-
ma ner sig bland gamla luntor i arkiverna, och sedan
skall han på ett pikant vis låta verlden veta, hvad
nytt han kunnat eller låtsar sig åtminstone hafva kunnat
uppspana; så kan han en vacker dag bli ledamot af
någon antiquitetsakademi eller någet vittert sällskap. Och
det är derför som jag också användt all upptänklig mö-
d:, för att komma under fund med sammanhanget med
denna brunn och dess besynnerliga inskription.
Den hederlige Elers berättar i sin historia öfver Stock-
holm, andra delen pag. 343, att källan fått sitt namn af
en gammal gumma, som i dess vatten af våda omkommit,
och att, först i sednare tider, brunnen blitvit öfverbygd
samt prydd med en målning, föreställande en basilisk?.
Alt en så prosaisk anledniug icke kunnat gilva källan
dess benämning, anade jag genast; och efter oräkneliga
krumbugter kom jag omsider en mera romantisk tradi-
tion på spåren. Det lider icke mer något tvifvel, att
denna är den med verkliga fornållandet mest öfverens-
stämmande.
Historien är den. För många år sedan lefde här på
skeppsholimen en gammal enka, skrumpen, gudfruktig
och barnlös. IHon hade i all sin dag idkat på stället
en ärbar krogrörelse, och den åldriga skylten, en tupp
med siltverögon förgylld näbb och purpurkam gnisslade
ännu utanför hennes dörr. Menu mutter på Ölfatet
et par hundrade steg derifrån, et rödlätt och vänligt
treuioarigt dygdemönster, hade tagit lofven af henne,
och sällan hävde det numera, att en törstig båtsman hel-
sade på henne, der hon, med en dank i trädstaken,
upphängd på en spik utispisen, svängde sitt spinnrocks-
bjul under de länga vinterqvällarna i sin ensliga stuga.
Till sällskap och trefnad hade hon, såsom helt liten, upp-
tagit en fosterdotter. Denna var gummans allti allom;
hon låg i hennes egen säng med de välmanglade storro-
siga sparlakanen; hon fick gräddan, särskildt för henno
afskummad, då det någongang fans mjölk i huset; hon
hade varmaste Vvran i spisen för sig, då det -var rätt
emållkailt ute. Och pigan min växte till och blef
frodig och skön; hou hade de vackraste bruna ögon och
et fiut skägg kring mun och haka. Det var vaål icke
ofta hon slapp ut från sin matmoder; men hon hade nå-
gongang, da hon i sin glada oskuld satt och spann, fatt
höra gumman med dalirande stämma sjunga för henne
dea gamla visan: Spinn, spinn, dotter min! i morgon