Låt henne gråta. Det är minnets blomma.
Hon vittna skall om mig: Förgät mig ej!
Låt henne lefva. Ty till himlafröjden
Bortfly de frommas minnen ej.
De dofta qvar, i dalen, som på höjden,
Och döden ropar sjelt: förgät dem ej!
Och nu dia stjelk i blomsterglasets vatten
Jaz satte. An ditt öga log;
Och än en doft for herrlig genom natter
Till dess hav bort, 1 morgonväkten, dog
Mcea, på din hy en himmesskrift jag röj le:
Förgåt ej mis, dar första vän.
Och i dia krona, då nova blek sig böjle,
Fana jag den huldas avletsdrag 1gca.