la på sanningen at dessa personers ullvarelse och brott;
men; ehuru minnet bestyrker den, sträfva likväl förnuf-
tet emot att tro den, och fantasien nekar helt och hål-
et att följa det på sina forskningar. Nu förhåller det
sig alldeles tvärtom med hvad som behöfves, för att på
scenen eller i digten göra en framställning intressant.
Vet historiska minnet är i sådana fall helt och hållet
neutralt. Det frågar aldeles icke efter om personen el-
ler händelsen någonsin funnits i verkligheten; förnuftet
må erinra, att sådant icke tilldrager sig i verlden, att
öfverjordiska magter der icke uppträda, att dessa drag
af dygd, af ädelmod, af uppoffring, kanhända aldrig, el-
ler åtminstone sällan tröstat och glädt menskligheten.
Fantasien säger likväl, att det icke är omöjligt, och
förståndet nödgas medgifva, att det dels icke kan evi-
dent bevisa omöjligheten, dels måste önska, att digten
vore sanning. Härtill kommer den andel känslan all-
tid äger, så väl i njutningen af digtens skapelser, som
deras frambringande. Hon äger sina lagar, icke blott
för det sköna, utan äfven för det sanna, som förnuftet
icke kan jäfva, ofta icke vill jäfva, och under det hon
sålunda säger, att den ädla handlingen, det dygdiga be-
slutet, den hjeltemodiga försakelsen är sanning, ehuru
historien ingenting vet derom, emedan de kunde va-
ra sanning, så förkastar hon deremot, historien till
trotts, Brinvilhers, Zvanzigers och Gottfrieds ohygglig-
heter, som en svart lögn, hvilken afgrunden velat på-
digta menskligheten, emedan hon inom sig icke fin-
ner något skäl, hvarföre de kunde vara san-
Ning.
Denna estetiska regel, som icke är en skolans upp-
Imnring, utan som ligger i menniskohjertat, skall alltid
förkasta idecn att till ett dramatiskt ämne välja vidun-
derligheter af detta slag; men hon skall ännu mer för-
kasta sättet för deras utförande sådant det skett 1 Gift-
6landerskan. Dess författare har begått det misstag vi
ofvan namnt, att tro, det man endast behöfver
komma åskådaren att rysa och förfäras, för att
röra och hänrycka honom. Han har derföre med
ett verkligt slöseri hopat, icke allenast alla slags
brott, utan äfven deras straff. Man ser här personer
eudast framträda för att dö, och andra falla offer för
döden utan att man ens sett dem. Man hinner ej få
ögonfäste på någon, förr än giftet skördar honoh. Den
hedriga qvinnan skildras såsom sjelf ett verktyg, åt en
ännu nedrigare älskare, en älskare, åt hvilken hon sam-
tycker att gifva sin dotter, det enda föremålet för hen-
nes bättre känslor, ehuru hon påminner honom om
det skändliga förhållande, som förut ägt rum dem e-
mellan. Hon förgifver man, bror, slägtingar, vänner,
okända personer, och försöker slutligen att äfven göra
sig af med sin förhatllige älskare, sin tillämnade måg.
Piesen är icke halfspeld och redan är en del af perso-
analen mejad af dödens lia. Nu följer handlingens an-
dra del: straffet. Hon flyr, men ertappas, bedrages
och utlemnas åt rättvisan af h person, som hennes eget
förord förskaffat medel att fälla henne. Hon ställes inför
domstol, hon hotas med sträckbänken, — man har
ännu icke funnit tiden vara inne, att verkligen fram-
ställa den på theatern, och sålunda fullkomligt troget
återgifva Brinvillierss historia, men äfven det kommer
kanske med tiden — hon föres slutligen till schavotten,
och dör på bålet. Man har sålunda här i ett sam-
mandrag, ämnet till 10 eller 12 sorgespel, i fall nem-
ligen detta ämne endast berodde på att hopa lik och
bål på skådeplatsen. Detta stycke är likväl ett syn-
bart bevis på origtigheten af en sådan beräkning. Det
är nemligen icke den mer eller mindre ohyggliga ka-
tastrofen, som interesserar, rör eller skakar åskådaren,
det är dess motiver. Han måste lida, njuta, glädjas,
hoppas och frukta med en person, för att kunna del-
taga i dess öde; hon måste ha blifvit för honom en
vän, en anförvandt, fästad vid honom, genom blodets,
kärlekens, de bättre känslornas band, genom ödenas,
iehofvens och böjelsernas gemensamhet; först då kän-
ner han fröjd eller medlidande i dess öde, först då
sitter han med ängslan och bekymmer vid dess sjuk-
säng, dess hjerta klappar först då vid den fara som
botar henne, och ögat flyter i tårar eller bröstet fylles
at sorg vid dess bortgång. Der dessa anledningar till
iuteresse fattas, der är personen endast för honom en
främmande, om hvars händelser eller död han läser i
t.dningarne, och om han tillfälligtvis råkar vara ett
vittne dertill, lemnar den honom likgiläg; eller gifver
på sin höjd åt dess själ endast ett snart förbigående
intryck, kanske till och med ett af förakt eller väm-
jelse.
Detta har varit fallet med Giftblanderskan. Om
san erkänner att hufvudrollerna deri hafva snart sagt
förträffligt gifvits, att det materiella al styckets uppsätt-
ning i allmänhet varit oklanderligt, till en del utmärkt
både rikt och rigtigt; om man nu säger all icke desto