miga växt, som ej tål att fiyttas ur sin hemorts klimat? Tänker du ej på din stams adel? Glömmer du att du tillhör en af de första familjer i Spanien? Vet, alt om du har guld, så äro Andalusiens skönaste hästar dina. — Med min Lasso fångar jag den bästa häst på heden, och Pampas äro så rika, att jag hvarje dag kan hafva en ny. Min son, sade gubben i öfyertalande ton, du erhåller sköna landtgods, herrliga palatser, och underhbafvande, som blott vänta på din vink. — Äro icke Paragays hedar mina? svarade Tebaldo med hänryckning; de landtgods, hvarom ni talar, äro de väl så stora? löpa äfven der, till lifvande af jaglens nöjen, hundradetals strutsar; Äro Spaniens största skogar så herrliga, som de hvilka kröna Corderillerne? finnas der Lejon och vilda getter? Herre, en gang för alla, mitt lands klimat och jord, som varit mig käre från barndomen, dem kan jag icke lemna, det är försent dertill. Olycklige förblindade, utropade fadren med ovilja; huru kommer du derhän att stöta -från dig njutningar, om avilka du ej har något begrepp? Betänk, du kan en gång komma att befalla öfver krigshärar och utmärka dig framför de ädlaste riddare —— Vid Gud i himmelen! afbröt honom sonen, en skön häst är mig kärare än den högsta tron, och min Lasso utbyter jag ej emot Spaniens spiral — Lågtänkta huud! utfor fadren, men snart åter förändrande tonen, talade han för sig sjelf: Ja i sanning! jag bör ej klan dra honom, hvad vet han om ära och rykte? Tala ej derom! sade den unge. jägaren föraktligt, för sista gången, tala ej derom! Och flickan, som jag älskar, fortfor han mildare och med märkbar rörelse, den som vill göra mig henne stridig, han må vara min vän, min far, så komme han med dolken i handen och skall i mig finna sin man, ty blott med lifvet vill jag lemna henne.? — Ditt tal är förvånande käckt, och i andra fall kunde du hafva ära deraf; men Donna Luisa --—7— Nå än sen?? — Du måste afstå ifrån henne, fortfor den gamle; åtminstone, inföll han åter, ty Tebaldo måtte hafva gjort en rörelse af ovilja, åtminstone till dess du bättre öfverlagt mitt förslag. Se min son, du är ännu blow ett. barn. -— Ett barn, röt Tebaldo, och jag hörde fästet på hans dolk smälla emot tänderna, ett barn! ni missbrukar ert anseende, Herre; det är mer än en son kan tila af sin far. Var jag ett barn, då jag slog det lejon, som ni fegt vände ryggen? Vid den heliga jnngfrun! jag vill bevisa er att jag är en man. Flickan, som mi så länge gjort mig stridig, skall ännu denna dag vara min! — Tebaldo! svarade gubben med fast allvar, det skall du låta blifva, och så länge jag lefver skyddar jag henne mot dig. — Jag trodde nog det! röt den unge i yttersta raseri, med bäfsvande röst, ha! du vill behålla henne för dig sjell! — Det är förbi! sade den gamle med dåf ton, liksom till sig sjelf; jag har fruktat denna stunden; men det kan ej blifva annorlunda, och så måste jag finna mig dervid! — Tebaldo! du är den sista ättlingen af en ädel slägt; men jag ser det väl, din moders oädla, låga blod, flyter i dina ådror, och jag måste blygas att vara din far. — Din dolk är dragen, försvara ditt lift Med blixtens hastighet kersades vapnen; jag hörde klingornas rasslande och allt tätare följde stöt på stöt. Plötsligt blef allt tyst, — blott en lång tung suck hördes; hvem som fallit i denna rysvärda strid kunde jag ej urskilja. Skakad af fasa, skyndade jag åter till hyttan och utom mig kastade jag mig ned på bädden. Efter en kort stund hörde jag steg nalkas hyttan, och milt hjerta slog hörbart, då jag såg mördarens hand slå tillbaka huden, som tjenade i stället för dörr. Med stadiga steg inträdde den gamle Guachon i rummet. Han tog lampan och lyste på alla de sofvande; men då han höil lampan öfver den unga Mulsatskan trodde jag mig se hans hand darra; den var blodig. Alla, utom jag, lågo i djup sömn. De trötta hundarne hade knapt rört sig vid Guachons inträde, blott ev skön vindthund, ett stort, smärt djur, for. upp då gubben gick förbi honom;, vädrade på kläderna, och flög som en pil ut ur hyttan. Jag visste huru modig, kraftfull och klok denna ädla race är och tänkte att det trogna djuret snart skulle genom sitt skällande uppväcka hela huset och göra det omöjligt för mördaren att undanskaffa sitt offer; vidare hoppades jag att qvinnorna, i första förskråckelsen öfver ogerningen, skulle göra gemensam sak med mig, för att hämnas Tebaldo. Imellertid rustade sig brottslingen, med största fattning och lugn, till det rysliga arbetet att nedgräfva sonens blodiga lik. Han framtog flere verktyg, kastade ännu en blick omkring hyttan, släckte lampan och gick ut. i Länge lv ssnade jag med spänd uppmärks sanihet: ; men ! hörde intet. Äudtligen kunde jag ej uthärda längre 3 da j jag st stod upp och smög mig åter ul. Jag såg ingen; SR KE oh 2 I 8 rt