miga växt, som ej tål att fiyttas ur sin hemorts kli-
mat? Tänker du ej på din stams adel? Glömmer du
att du tillhör en af de första familjer i Spanien? Vet,
alt om du har guld, så äro Andalusiens skönaste hästar
dina. — Med min Lasso fångar jag den bästa häst
på heden, och Pampas äro så rika, att jag hvarje dag
kan hafva en ny. Min son, sade gubben i öfyer-
talande ton, du erhåller sköna landtgods, herrliga pa-
latser, och underhbafvande, som blott vänta på din
vink. — Äro icke Paragays hedar mina? svarade
Tebaldo med hänryckning; de landtgods, hvarom ni
talar, äro de väl så stora? löpa äfven der, till lifvande
af jaglens nöjen, hundradetals strutsar; Äro Spaniens
största skogar så herrliga, som de hvilka kröna Cor-
derillerne? finnas der Lejon och vilda getter? Herre,
en gang för alla, mitt lands klimat och jord, som va-
rit mig käre från barndomen, dem kan jag icke lemna,
det är försent dertill.
Olycklige förblindade, utropade fadren med ovilja;
huru kommer du derhän att stöta -från dig njutnin-
gar, om avilka du ej har något begrepp? Betänk, du
kan en gång komma att befalla öfver krigshärar och
utmärka dig framför de ädlaste riddare —— Vid
Gud i himmelen! afbröt honom sonen, en skön
häst är mig kärare än den högsta tron, och min Lasso
utbyter jag ej emot Spaniens spiral — Lågtänkta
huud! utfor fadren, men snart åter förändrande tonen,
talade han för sig sjelf: Ja i sanning! jag bör ej klan
dra honom, hvad vet han om ära och rykte?
Tala ej derom! sade den unge. jägaren föraktligt,
för sista gången, tala ej derom! Och flickan, som jag
älskar, fortfor han mildare och med märkbar rörel-
se, den som vill göra mig henne stridig, han må va-
ra min vän, min far, så komme han med dolken i
handen och skall i mig finna sin man, ty blott med lif-
vet vill jag lemna henne.? — Ditt tal är förvånande
käckt, och i andra fall kunde du hafva ära deraf; men
Donna Luisa --—7— Nå än sen?? — Du måste afstå
ifrån henne, fortfor den gamle; åtminstone, in-
föll han åter, ty Tebaldo måtte hafva gjort en rörelse
af ovilja, åtminstone till dess du bättre öfverlagt mitt
förslag. Se min son, du är ännu blow ett. barn. -—
Ett barn, röt Tebaldo, och jag hörde fästet på hans
dolk smälla emot tänderna, ett barn! ni missbrukar
ert anseende, Herre; det är mer än en son kan tila
af sin far. Var jag ett barn, då jag slog det lejon,
som ni fegt vände ryggen? Vid den heliga jnngfrun!
jag vill bevisa er att jag är en man. Flickan, som
mi så länge gjort mig stridig, skall ännu denna dag va-
ra min! — Tebaldo! svarade gubben med fast all-
var, det skall du låta blifva, och så länge jag lefver
skyddar jag henne mot dig. — Jag trodde nog det!
röt den unge i yttersta raseri, med bäfsvande röst, ha!
du vill behålla henne för dig sjell! — Det är förbi!
sade den gamle med dåf ton, liksom till sig sjelf; jag
har fruktat denna stunden; men det kan ej blifva annor-
lunda, och så måste jag finna mig dervid! — Tebaldo!
du är den sista ättlingen af en ädel slägt; men jag ser
det väl, din moders oädla, låga blod, flyter i dina å-
dror, och jag måste blygas att vara din far. — Din
dolk är dragen, försvara ditt lift
Med blixtens hastighet kersades vapnen; jag hörde
klingornas rasslande och allt tätare följde stöt på stöt.
Plötsligt blef allt tyst, — blott en lång tung suck hör-
des; hvem som fallit i denna rysvärda strid kunde jag
ej urskilja. Skakad af fasa, skyndade jag åter till hyt-
tan och utom mig kastade jag mig ned på bädden. Efter
en kort stund hörde jag steg nalkas hyttan, och milt
hjerta slog hörbart, då jag såg mördarens hand
slå tillbaka huden, som tjenade i stället för dörr. Med
stadiga steg inträdde den gamle Guachon i rummet.
Han tog lampan och lyste på alla de sofvande; men då
han höil lampan öfver den unga Mulsatskan trodde jag
mig se hans hand darra; den var blodig. Alla, utom
jag, lågo i djup sömn. De trötta hundarne hade knapt
rört sig vid Guachons inträde, blott ev skön vindthund,
ett stort, smärt djur, for. upp då gubben gick förbi
honom;, vädrade på kläderna, och flög som en pil ut
ur hyttan. Jag visste huru modig, kraftfull och klok
denna ädla race är och tänkte att det trogna djuret
snart skulle genom sitt skällande uppväcka hela huset
och göra det omöjligt för mördaren att undanskaffa sitt
offer; vidare hoppades jag att qvinnorna, i första för-
skråckelsen öfver ogerningen, skulle göra gemensam sak
med mig, för att hämnas Tebaldo. - Imellertid rustade
sig brottslingen, med största fattning och lugn, till det
rysliga arbetet att nedgräfva sonens blodiga lik. - Han
framtog flere verktyg, kastade ännu en blick omkring
hyttan, släckte lampan och gick ut.
i Länge lv ssnade jag med spänd uppmärks sanihet: ; men
! hörde intet. Äudtligen kunde jag ej uthärda längre
3 da
j jag st stod upp och smög mig åter ul. Jag såg ingen;
SR KE oh 2 I 8 rt