JySie slundiais ans härda, vida anietsdrag och fjorvac
uttrycket af bans tigerögon ännu förskräckligare. Efter
en ling paus, hs sarunder den unga qvinnans oro steg än-
na högre, sås hon åter på honom med tårfyllda ögon,
och jag hörde anyo Tebaldos namn. Den gamie iram-
mumiade missnöjd en ryslig förbannelse, befalte henne
tiga, och nedsjönrk åter i sitt dystra grubblande. Den
ols ckliga qvinuan sänkte sitt hufvud och utan att hon
viste det, föllo hennes tårar på barnets bleka ansigte.
På en gång hördes häftiga hofslag; och innan den
gamle och qvinnan hunno komma tll dörren, inträdde
en högväxt man i hyttan. Hans råa anletsdrag uttryck-
te stolthet, ban lade handen på hatten då han uttalade
den vanliga helsningen; omkring lifvet hade han sam-
manyecklat sin mantel och blodfläckarne på denna vi-
sade att han kom från jagt. Hundarne, som följde ho-
nom blödde al flere sår, och man såg ganska väl, att
deras hevres tid
de hoppade då c
detta framförde den unga gvinnan sitt barn och lade
ömt sin arm om den unga mannens hals. Han hbesva-
rade henucs smekvingar så kallt och så tanklöst att
srdiif ej var någon barnlek. Fägnan-
pp på den gamle Gaucho. Under allt
man väl såg att bjertat ej deltog deri och tillsade snart
med höäfushet att framsänta aftonmåltiden. Hon Jade
barnet i en slags vassa, som hängde öfver milt hufvud
och framsatte en flaska vin och mat, som syntes mig
bättre än hvad den ölriga familjen hade fått. Imedler-
ud kom ca hund vädrande fram till mig och tillkänna-
gaf med ett skällande, att han upptäckt en främmande.
UKom hit, Tauro ropade den gamle, och på sonens
frågande blick, berättade han hviskande huru jag kom-
mit dit Vid Guds moder och alla helgon, utropa-
de häfogt den unga mannen; hvad har ni der gjort
för ett cufals digt strek! En främling! ifrån staden, sgäger
ni? jag önskade helre alla djeflar ifrån helvetet — Fa-
dren föll honom i talet och tillsade. honom med betal-
lande ton, att tiva. Du är ganska ung Tebaldo fort-
for han, och slömmer att jag är din far; det är väl
alt jag mera tänker derpå än du, annars kunde du
komma att hårdt plikta för ditt oettertänksamma
tal. Dock härom en anman gång; nu åter till vår
gäst. — At helvete: med honom!? brummade den
yngre, gick fram till mig, betraktade mig länge och syn-
tes dfrertyga sig att jag sof och hade hört något af hvad
som talats. Men ! hastigt, liksom ippstod hos honom cn
plötslig misstanka, böjde han sig ner till mig och fram-
tog sim dolk. Det var för mig ett ögonblick al fasa;
jag insåg alt han ville sätta mig på prof, och kände att
allt berodde på att kunna beherrska mig. Men då han
skenbart tillfredställd gick ifrån mig under framhviskade
förbannelser, kände jag huru kallsvetten, i stora droppar
rann öfver panna och ansigte. Gubben gaf sonen före-
bråelser, men denne svarade endest med en misstänk-
sam blick på mig, satte sig vid elden oc h förtvärde sin
mat. Kort derefier befriade mig den unga Mulattqvin-
nan ur min plågsamma belågenhet; i det bon väckte mig
och gaf mig den soppa, jag begärt. Jag såg at hon
äfven bar en skål i andra kammaren. Den gamle
Gaucho och hans son yttrade oro öfver hennes dröjs-
mål derinne ech kastade förstulna Jlurande blickar på
mig. För att förtaga dem deras misstanka gaf jag mitt
ansigte ytryck af lidande, som mitt tillstånd gjorde tro-
ligt, och dolde på detta sätt den ångest, hvarmed jag
väntade den unga qvinnans återinträd: ande; ty jag kun-
de ej tvifla att Donna fuisa skulle linna medel att för
mig tillkännagilva sin närvaro. Mcn förgifves sag jag i
Mulattskans ansigte då hon återkom med den orörda bonil-
lonen: der stod intet att läsa. Hon talade sakta med den
gamle och jag förstod intet utom ordet Sennorita. Han sv
rade endast meden ed, hvarvid han kastade en betydel
sefull blick på sin son. - Mitt mod sjönk helt och hål-
let; med oro och bekymmer i bjertat, mer plågande än
den förskräckligaste visshet, gick jag långsamt åter till
mitt läger; då trodde jag mig se, i i den unga qvinnans
hand, en guldring och pu höll hon den mot elden för
att närmare betrakta honom. Store: Gud! nu var ej
mer något tvifvel! tydligt igenkände Jag den ring, min
vån gifvit Donna Luisa vid förlofningen! Nu var all
själsnärvaro försynanen; ovilkorligt undföll mig ett ut-
rop af förskräckelse och bestörtning. Min rörelse, lika
häfug som in mnerlig, var dervid så stark att förbindnin-
gen på min arm lossnade och ådern sprang upp. Den-
na tillfällighet raddade mig, ty alla i hyttan skrämdes af
blodflödet, hastade till mitt bistånd, och tillskrefvo min
förvirring den förskräckelse jag sa plötsligt visat. — Man
skyndade att åter förbinda min arm, och jag vann tid
att hemta mig och aflässna skurkarnes misstanka hvilka
i åtenkan på sia illgerning, lätt voro böjde attpå ett helt
annat sätt uttyda mitt skri. Min a fsky för de barba-
rer, som bortrötvat Luisa, var CH mycket stlör:e, som
jag måste dölja den under en okonstlad, bjertlig yta,
och jag gjorde ett beligt och dyrt löfte at r befria hen-