JySie slundiais ans härda, vida anietsdrag och fjorvac uttrycket af bans tigerögon ännu förskräckligare. Efter en ling paus, hs sarunder den unga qvinnans oro steg änna högre, sås hon åter på honom med tårfyllda ögon, och jag hörde anyo Tebaldos namn. Den gamie irammumiade missnöjd en ryslig förbannelse, befalte henne tiga, och nedsjönrk åter i sitt dystra grubblande. Den ols ckliga qvinuan sänkte sitt hufvud och utan att hon viste det, föllo hennes tårar på barnets bleka ansigte. På en gång hördes häftiga hofslag; och innan den gamle och qvinnan hunno komma tll dörren, inträdde en högväxt man i hyttan. Hans råa anletsdrag uttryckte stolthet, ban lade handen på hatten då han uttalade den vanliga helsningen; omkring lifvet hade han sammanyecklat sin mantel och blodfläckarne på denna visade att han kom från jagt. Hundarne, som följde honom blödde al flere sår, och man såg ganska väl, att deras hevres tid de hoppade då c detta framförde den unga gvinnan sitt barn och lade ömt sin arm om den unga mannens hals. Han hbesvarade henucs smekvingar så kallt och så tanklöst att srdiif ej var någon barnlek. Fägnanpp på den gamle Gaucho. Under allt man väl såg att bjertat ej deltog deri och tillsade snart med höäfushet att framsänta aftonmåltiden. Hon Jade barnet i en slags vassa, som hängde öfver milt hufvud och framsatte en flaska vin och mat, som syntes mig bättre än hvad den ölriga familjen hade fått. Imedlerud kom ca hund vädrande fram till mig och tillkännagaf med ett skällande, att han upptäckt en främmande. UKom hit, Tauro ropade den gamle, och på sonens frågande blick, berättade han hviskande huru jag kommit dit Vid Guds moder och alla helgon, utropade häfogt den unga mannen; hvad har ni der gjort för ett cufals digt strek! En främling! ifrån staden, sgäger ni? jag önskade helre alla djeflar ifrån helvetet — Fadren föll honom i talet och tillsade. honom med betallande ton, att tiva. Du är ganska ung Tebaldo fortfor han, och slömmer att jag är din far; det är väl alt jag mera tänker derpå än du, annars kunde du komma att hårdt plikta för ditt oettertänksamma tal. Dock härom en anman gång; nu åter till vår gäst. — At helvete: med honom!? brummade den yngre, gick fram till mig, betraktade mig länge och syntes dfrertyga sig att jag sof och hade hört något af hvad som talats. Men ! hastigt, liksom ippstod hos honom cn plötslig misstanka, böjde han sig ner till mig och framtog sim dolk. Det var för mig ett ögonblick al fasa; jag insåg alt han ville sätta mig på prof, och kände att allt berodde på att kunna beherrska mig. Men då han skenbart tillfredställd gick ifrån mig under framhviskade förbannelser, kände jag huru kallsvetten, i stora droppar rann öfver panna och ansigte. Gubben gaf sonen förebråelser, men denne svarade endest med en misstänksam blick på mig, satte sig vid elden oc h förtvärde sin mat. Kort derefier befriade mig den unga Mulattqvinnan ur min plågsamma belågenhet; i det bon väckte mig och gaf mig den soppa, jag begärt. Jag såg at hon äfven bar en skål i andra kammaren. Den gamle Gaucho och hans son yttrade oro öfver hennes dröjsmål derinne ech kastade förstulna Jlurande blickar på mig. För att förtaga dem deras misstanka gaf jag mitt ansigte ytryck af lidande, som mitt tillstånd gjorde troligt, och dolde på detta sätt den ångest, hvarmed jag väntade den unga qvinnans återinträd: ande; ty jag kunde ej tvifla att Donna fuisa skulle linna medel att för mig tillkännagilva sin närvaro. Mcn förgifves sag jag i Mulattskans ansigte då hon återkom med den orörda bonillonen: der stod intet att läsa. Hon talade sakta med den gamle och jag förstod intet utom ordet Sennorita. Han sv rade endast meden ed, hvarvid han kastade en betydel sefull blick på sin son. Mitt mod sjönk helt och hållet; med oro och bekymmer i bjertat, mer plågande än den förskräckligaste visshet, gick jag långsamt åter till mitt läger; då trodde jag mig se, i i den unga qvinnans hand, en guldring och pu höll hon den mot elden för att närmare betrakta honom. Store: Gud! nu var ej mer något tvifvel! tydligt igenkände Jag den ring, min vån gifvit Donna Luisa vid förlofningen! Nu var all själsnärvaro försynanen; ovilkorligt undföll mig ett utrop af förskräckelse och bestörtning. Min rörelse, lika häfug som in mnerlig, var dervid så stark att förbindningen på min arm lossnade och ådern sprang upp. Denna tillfällighet raddade mig, ty alla i hyttan skrämdes af blodflödet, hastade till mitt bistånd, och tillskrefvo min förvirring den förskräckelse jag sa plötsligt visat. — Man skyndade att åter förbinda min arm, och jag vann tid att hemta mig och aflässna skurkarnes misstanka hvilka i åtenkan på sia illgerning, lätt voro böjde attpå ett helt annat sätt uttyda mitt skri. Min a fsky för de barbarer, som bortrötvat Luisa, var CH mycket stlör:e, som jag måste dölja den under en okonstlad, bjertlig yta, och jag gjorde ett beligt och dyrt löfte at r befria hen