häst hade hdit af fallet lika mycket som jag och kunde
blott gå i skridt. Med förskräckelse motsåg jag, hvad
det under sådana omständigheter skulle blitva af mig;
ensam midt i en ödemark måste jag omkomma af hun-
ger och törst, om ej händelsen förde någon Gaucho
denna vägen. Angslig sag Jag spejande omkring den
vidsträckta horisonten; förgälves, ingenstäådes upptäckte
jag ett menskligt väsen. Som ett spöke upstod i nun
själ tanken på det rysliga slut, som väntade mig, och
krampaktigt tryckie jag sporrarna i hästens sidor; men
det stackars djurets ömkliga flåsande och smärtan af mitt
fall tvungo mig snart åter till en långsammare ridt.
Efter fallet kände Jag en brännande törst, som blef allt
mer odräglig, och jag beslöt att öppna en halsåder på
min häst. Innan jag stegaf, kastade jag ännu en blick
utåt heden och varseblet på alstånd en ryttare. Jag
ropade af alla krafier; men han var för längt borta,
och med förskräckel ise såg jag honom lugn fortsätta sin
väg. Då föll jag på den lyckliga tanka alt afskjuta mi-
na pistoler; straxt stannade hästen, ryttaren vände sin
kosa och sprängde i fullt galopp emot mig. Jag hade
tid att åter ladda mina pistoler, framtaga min dolk och
samla mina krafter, för att möta den fara, som här kun-
de hota mig; ty jag visste ganska väl, att en Gaucho,
som träffar en ensam och försvarslös främling, lätt kom-
mer i frestelse att afskära hans hals och utplundra ho-
nom, i stället att räcka honom en hjelpsam hand. Mitt
bekymmer var imedliertid öiverflödigt; ryttaren var ett
barn af elfva, högst tolf år. Glad stack jag åter pisto-
lerna i bålet. Hvem är ni? ropade den lilla zos-
sen, under det han med van hand höllin sin häst. Jag
berättade honom mitt missöde och bad honom föra mig
till sin hytta, hvilken han sade ligga blott på få mils
afstånd. Han gaf mig vatten ulur ett kohorn, som han
hade med sig, och i min lefnad förgäter jag aldrig, hur
kosiligt det smakade. Derefter tog han utur en väska,
som hängde vid sadelknappen, ett stycke oxkött, hvaraf
jag åt något litet, för att stärka mig. Sedan den unge
ryttaren sålunda uppfyllt sin pligt, som menniska, sväng-
de han sin Lasso öfver hulvudet och galopperade i den
-angilna riktningen; men snart höll han in, då jag ej
kunde följa honom. Så kommo vi ändtligen till en
hytta, som syntes mig större och bättre bygd än alla,
jag hittils sett. Hon innehöll tvenne stora rum, och un-
der samma tak, på ena sidan, såg man en sorts kök. Den
för en Gauchos hushåll oumbärlige Corral var renligare
och ordentligare än vanligt, och ull min förvåning såg
jag, då vi kommo närmare, en mängd falkar sitta lugn: 1 på
störarna, som vore de mycket förtrogna med husets innevå-
nare. Nagra utmärkt vackra hästar betade i i Corral, och på
deras lifghet såg man, att de för ej iängesedan blifvit
inbragte ifr: ån heden.
Hade husets fördelaktiga utseende öfverraskat mig,
så måste det sällsamma sätt, hvarpå jag emottogs, ån-
nu mer förvåna mig. Jag visste af egen erfarenhet, hu-
ru gästfria och utomordentligt höfliga Gauchos äro.
Huru häpnade jag derföre icke, då husherren, som nu
syntes i dörren, i stället att mottaga mig med den van-
liga hjertligheten, vid min åsyn for tillbaka och med
hotande åtbörder hastigt drog sin dolk. Jag skyndade
att förklara honom orsaken, hvarföre jag måste taga
hans gästfrihet i anspråk; då syntes han lugna sig,
mumlade några ord till ursäkt, gömde sitt vapen och bad
mig stiga in; men hans uppförande svarade föga mot håns
ord, och det var lätt att se, att det kostade honom en svår
strid att framföra de vanliga komplimenterna. Oaktadt
min tröuhet trodde jag mig derföre böra fråga honom,
om tiläfventyrs en främling vore honom eller hans hus
till besvär. Då kastade han sitt gråa, genomtr ängande,
öga på mig, och efter att länge hafva betraktat mig,
hvarunder han synbart lugnades, hörjade han af-
sadla min häst och talade nu med mycken pathos
om den lycka, som fallit på hans lott, att få se en sa-
dan Caballero hos sig. Bästa herre, sade han, för-
låt en gammel fattig man, som bhfvit misstrogen genom
de faror, hvarunder han tillbragt sin lefnad. I denna
ödemark träffas flere spetsbofvar än gode kristne. Vi
hafva nyss fått veta, att en trupp Indianer är 1 antågan-
de; de hafva uppbränt flera hyttor öster ut och äro kan-
hända här redan före dagbrackningen. Detua förklarar
mitt misstroende och mäste ursäkta det oartiga sått
hvarpå jag mottog er. Dock hvartill toma höflghets-
betygelser! gör mig den äran, min bäste Herre, och in-
träd i mitt ringa hs och var ölfv ertygad, att jag i allt
står till er tjenst.? Jag hade hört för mycket talas om
Indianerna, att min värds berättelse skulle göra mig 0-
rolig; deremot misstänkte jag, att han der med endast. vil
le skrämma mig för att så mycket förr blifva mig qvitt.
Hända hvad som hända ville, jag var altför sjuk att up-
gifva detta ullfälle ull hyila. Imedlertid föreföll det mig,
som mannens röst ) vore mig obekant; den påminte
IA CarehAan sn sa a ned ha
Fen ntrraneterne