häst hade hdit af fallet lika mycket som jag och kunde blott gå i skridt. Med förskräckelse motsåg jag, hvad det under sådana omständigheter skulle blitva af mig; ensam midt i en ödemark måste jag omkomma af hunger och törst, om ej händelsen förde någon Gaucho denna vägen. Angslig sag Jag spejande omkring den vidsträckta horisonten; förgälves, ingenstäådes upptäckte jag ett menskligt väsen. Som ett spöke upstod i nun själ tanken på det rysliga slut, som väntade mig, och krampaktigt tryckie jag sporrarna i hästens sidor; men det stackars djurets ömkliga flåsande och smärtan af mitt fall tvungo mig snart åter till en långsammare ridt. Efter fallet kände Jag en brännande törst, som blef allt mer odräglig, och jag beslöt att öppna en halsåder på min häst. Innan jag stegaf, kastade jag ännu en blick utåt heden och varseblet på alstånd en ryttare. Jag ropade af alla krafier; men han var för längt borta, och med förskräckel ise såg jag honom lugn fortsätta sin väg. Då föll jag på den lyckliga tanka alt afskjuta mina pistoler; straxt stannade hästen, ryttaren vände sin kosa och sprängde i fullt galopp emot mig. Jag hade tid att åter ladda mina pistoler, framtaga min dolk och samla mina krafter, för att möta den fara, som här kunde hota mig; ty jag visste ganska väl, att en Gaucho, som träffar en ensam och försvarslös främling, lätt kommer i frestelse att afskära hans hals och utplundra honom, i stället att räcka honom en hjelpsam hand. Mitt bekymmer var imedliertid öiverflödigt; ryttaren var ett barn af elfva, högst tolf år. Glad stack jag åter pistolerna i bålet. Hvem är ni? ropade den lilla zossen, under det han med van hand höllin sin häst. Jag berättade honom mitt missöde och bad honom föra mig till sin hytta, hvilken han sade ligga blott på få mils afstånd. Han gaf mig vatten ulur ett kohorn, som han hade med sig, och i min lefnad förgäter jag aldrig, hur kosiligt det smakade. Derefter tog han utur en väska, som hängde vid sadelknappen, ett stycke oxkött, hvaraf jag åt något litet, för att stärka mig. Sedan den unge ryttaren sålunda uppfyllt sin pligt, som menniska, svängde han sin Lasso öfver hulvudet och galopperade i den -angilna riktningen; men snart höll han in, då jag ej kunde följa honom. Så kommo vi ändtligen till en hytta, som syntes mig större och bättre bygd än alla, jag hittils sett. Hon innehöll tvenne stora rum, och under samma tak, på ena sidan, såg man en sorts kök. Den för en Gauchos hushåll oumbärlige Corral var renligare och ordentligare än vanligt, och ull min förvåning såg jag, då vi kommo närmare, en mängd falkar sitta lugn: 1 på störarna, som vore de mycket förtrogna med husets innevånare. Nagra utmärkt vackra hästar betade i i Corral, och på deras lifghet såg man, att de för ej iängesedan blifvit inbragte ifr: ån heden. Hade husets fördelaktiga utseende öfverraskat mig, så måste det sällsamma sätt, hvarpå jag emottogs, ånnu mer förvåna mig. Jag visste af egen erfarenhet, huru gästfria och utomordentligt höfliga Gauchos äro. Huru häpnade jag derföre icke, då husherren, som nu syntes i dörren, i stället att mottaga mig med den vanliga hjertligheten, vid min åsyn for tillbaka och med hotande åtbörder hastigt drog sin dolk. Jag skyndade att förklara honom orsaken, hvarföre jag måste taga hans gästfrihet i anspråk; då syntes han lugna sig, mumlade några ord till ursäkt, gömde sitt vapen och bad mig stiga in; men hans uppförande svarade föga mot håns ord, och det var lätt att se, att det kostade honom en svår strid att framföra de vanliga komplimenterna. Oaktadt min tröuhet trodde jag mig derföre böra fråga honom, om tiläfventyrs en främling vore honom eller hans hus till besvär. Då kastade han sitt gråa, genomtr ängande, öga på mig, och efter att länge hafva betraktat mig, hvarunder han synbart lugnades, hörjade han afsadla min häst och talade nu med mycken pathos om den lycka, som fallit på hans lott, att få se en sadan Caballero hos sig. Bästa herre, sade han, förlåt en gammel fattig man, som bhfvit misstrogen genom de faror, hvarunder han tillbragt sin lefnad. I denna ödemark träffas flere spetsbofvar än gode kristne. Vi hafva nyss fått veta, att en trupp Indianer är 1 antågande; de hafva uppbränt flera hyttor öster ut och äro kanhända här redan före dagbrackningen. Detua förklarar mitt misstroende och mäste ursäkta det oartiga sått hvarpå jag mottog er. Dock hvartill toma höflghetsbetygelser! gör mig den äran, min bäste Herre, och inträd i mitt ringa hs och var ölfv ertygad, att jag i allt står till er tjenst.? Jag hade hört för mycket talas om Indianerna, att min värds berättelse skulle göra mig 0rolig; deremot misstänkte jag, att han der med endast. vil le skrämma mig för att så mycket förr blifva mig qvitt. Hända hvad som hända ville, jag var altför sjuk att upgifva detta ullfälle ull hyila. Imedlertid föreföll det mig, som mannens röst ) vore mig obekant; den påminte IA CarehAan sn sa a ned ha Fen ntrraneterne