VYELLYBaE SER VIRUCR dl Silld UHHSStdR: TIC Oil VyVCI KHU-— gen någon nepolism i afseende på oss bröder egt rum, så torde den bestått deri, att så mycket som lyckan och mannåman förföljt, bar naturen i stället gynnat oss, eller, sasom jag i företalet till en i Köpenhamn utgifven skrift yurat: lyckan har velat hämnas, hvad börd och. natur hade gitvit ull öfverlopps. Ville man ock ej räkna annan naturfördel än den, att icke blott vår syster, utan alla hennes bröder af naturen erhöllo en ypperlig sängorgan, som af bristande ullfällen i vår uppvext aldrig blef utbildad; så var äfven detta naturanlag ett slags nepotism (och någon annan än naturens erkänna vi icke), hvilken likväl har sitt företväde femförelse med dessa måttliga hvardagsgestalter, som ändock fått den gilvan att krypa i förmaken, för alt genom ett annat slags nepotism håna och förtr ycka naturens. . Läs detta om igen, min Herre! för att med sitt dubbla medvetande fi det både i stora och lilla bjernan, och lär deraf att förstå, om jag är en man, som värderar en vasaorden eller sidenhatt. Det enda, jag värderar, är att den liuerära verlden måtte en gång lära sig att bedömma, hvad jag är, men framförallt hvad jag skulle hafva blifvit för en man, om icke orältvisan ,såsom en elektrisk stöt genomfarit alla själar, och om icke Sveriges berg voro en resonansbotten, der den exa gång anslagna tonen, ehuru grundfalsk, dallrar genom hela lifvets thema — under den lätt bedragna nauonens fötter. ..-Vet M. H. att när jag predikar, så faller jag alltid invit detta imtrycksfulla bildspråk, som kommit mina ähörare att darra, äfven om jag ej hade i de yngre åren haft en predikostumma, som stundom hördes mer än en half fjerdingsväg från kyrkan. Skald har jag aldrig velat vara, om än naturen hade ämnat mig dernil; men jag vill vara hvad jag är — en talare. Tror M. H. då verkligen, att jag med min framställning om vasaorden åsyftat annat, än alt månge, som fig densamma, snarare. bort vara underkastade en laga räfst och ansvarighet? eller menar icke M. H. jag förstår, att det är, icke i de liberala tidningarna, utan i de åbsoluta förmaken man bör bereda sig en slik utmärkelse? En annan fråga är, hvad jag tvor mig hafva förtent — och i sådant fall har jag föregått min allmoge med efterdöme af jordens sommardrifning, dikning, förbränning till vinterside, inhägnad med pilplantering, samt besåning med klöfver; men något annat är, hvad man erhåller i belöning, i hvilket fall mina studier torde ha grundlagt så stor heder, som den en Direktör, en Kamerer, en simpel åkerbrukare erhållit, så att äfve i detta fall borde: man förstå syftningen af min ironi. Jag påminner mig, att en man, mera snillrik och bizarr än jag, yttrade sin förtörnelse deröfver, att jag klandrat en skådepenning, som hans elever lait slå till hans ära, och sade mig i Helsingborg hos Pro:fessor Eberstein, att :om jag tyckte en skådepenning var för mycket, skulle jag dock inom tio år (det är nu elfva år sedan profetian uttaltes) få erfara, att äre-stoder skulle i alla upplysta länder uppresas till hans minne, då jag, nästan lika betagen af bestörtning, som han sjelf af högmod, heh ödmjukt frågade, om han i så Fall ej: tick sjelj fara ömkring och foga ansalt derom. Utan det bleftve med min vasaorden, som med männens ärestoder ; jag finge sjelf beställa de n ;korthigen saken kom under samma kathegori, som när vi två skolat låna penningar; man flick afslag, hvar man kom, ull och med hos Vasariddaren M. — änskönt jag tänkt -4förtjena en stjerna så väl som han, fast ej på samma rasatt. Men som ärestodsmannen hade försummat det goda råd, jag gaf honom; så hafva ärestoderna förvandJats icke i en saltstod, men i smakens ljufliga sockerkorta, genom ett kort ech sinnrikt inträdestal, förmodligen emedan ärestoderma hade för svag grund att stå uppå. Men ehuru jag föreslog en karikatyr till skådepenning, har det dock aldrig varit min mening, att särestoderne skulle vara karikatyrer, om än personerna sjelfva voro det, med mindre jag sjelf fick föreslå några ärestoder, t. ex. emåt den nya aristokratien med en Buiddiogform i den eva handen och en visp eller trumpinne i den andra, allt som man ville täncka sig densamma, hungrig eller väl förplägad. Det skulle ock vara ett litet mirakel, onmt morgonsolen kunde föreställa ;.vispens atributer, men aftonsolen förvandla den till en -trumpinne; sådant vore höjden af plastisk konst; men jag ville ock gerna föreslå en ärestod att uppföras vid Rätan, till åminnelse af de Herrars mäösterstycken, som iwvoto mistare öfver vakten derstädes, så att icke R—a (jag menar Rottorna) måtie komma ur fällan. Olyckan var, att de Waktmästarne hade ett dubbelt medvetande, men allcnast et half: förstånd och et tredjedels hjerta, som med den aristokratiska förmögenheten sjunk:t alt mer och mer, Skulle man då icke våga säga, att de buro sig uselt. oc ch straffbart åt, när de vå. i 2 1 Då SE LR on