VYELLYBaE SER VIRUCR dl Silld UHHSStdR: TIC Oil VyVCI KHU-—
gen någon nepolism i afseende på oss bröder egt rum,
så torde den bestått deri, att så mycket som lyckan
och mannåman förföljt, bar naturen i stället gynnat oss,
eller, sasom jag i företalet till en i Köpenhamn utgif-
ven skrift yurat: lyckan har velat hämnas, hvad börd
och. natur hade gitvit ull öfverlopps. - Ville man ock ej
räkna annan naturfördel än den, att icke blott vår
syster, utan alla hennes bröder af naturen erhöllo en
ypperlig sängorgan, som af bristande ullfällen i vår
uppvext aldrig blef utbildad; så var äfven detta natur-
anlag ett slags nepotism (och någon annan än naturens
erkänna vi icke), hvilken likväl har sitt företväde
femförelse med dessa måttliga hvardagsgestalter, som
ändock fått den gilvan att krypa i förmaken, för alt
genom ett annat slags nepotism håna och förtr ycka na-
turens. .
Läs detta om igen, min Herre! för att med sitt dub-
bla medvetande fi det både i stora och lilla bjernan,
och lär deraf att förstå, om jag är en man, som vär-
derar en vasaorden eller sidenhatt. Det enda, jag vär-
derar, är att den liuerära verlden måtte en gång lä-
ra sig att bedömma, hvad jag är, men framförallt hvad
jag skulle hafva blifvit för en man, om icke orältvi-
san ,såsom en elektrisk stöt genomfarit alla själar, och
om icke Sveriges berg voro en resonansbotten, der den
exa gång anslagna tonen, ehuru grundfalsk, dallrar ge-
nom hela lifvets thema — under den lätt bedragna na-
uonens fötter.
..-Vet M. H. att när jag predikar, så faller jag alltid
invit detta imtrycksfulla bildspråk, som kommit mina ä-
hörare att darra, äfven om jag ej hade i de yngre å-
ren haft en predikostumma, som stundom hördes mer
än en half fjerdingsväg från kyrkan. Skald har jag
aldrig velat vara, om än naturen hade ämnat mig der-
nil; men jag vill vara hvad jag är — en talare.
Tror M. H. då verkligen, att jag med min fram-
ställning om vasaorden åsyftat annat, än alt månge, som
fig densamma, snarare. bort vara underkastade en laga
räfst och ansvarighet? eller menar icke M. H. jag för-
står, att det är, icke i de liberala tidningarna, utan i de
åbsoluta förmaken man bör bereda sig en slik utmär-
kelse? En annan fråga är, hvad jag tvor mig hafva för-
tent — och i sådant fall har jag föregått min allmoge
med efterdöme af jordens sommardrifning, dikning, för-
bränning till vinterside, inhägnad med pilplantering,
samt besåning med klöfver; men något annat är, hvad
man erhåller i belöning, i hvilket fall mina studier tor-
de ha grundlagt så stor heder, som den en Direktör,
en Kamerer, en simpel åkerbrukare erhållit, så att äf-
ve i detta fall borde: man förstå syftningen af min
ironi. Jag påminner mig, att en man, mera snillrik
och bizarr än jag, yttrade sin förtörnelse deröfver, att
jag klandrat en skådepenning, som hans elever lait
slå till hans ära, och sade mig i Helsingborg hos Pro-
:fessor Eberstein, att :om jag tyckte en skådepenning
var för mycket, skulle jag dock inom tio år (det är
nu elfva år sedan profetian uttaltes) få erfara, att äre-
-stoder skulle i alla upplysta länder uppresas till hans
minne, då jag, nästan lika betagen af bestörtning, som
han sjelf af högmod, heh ödmjukt frågade, om han i så
Fall ej: tick sjelj fara ömkring och foga ansalt der-
om. Utan det bleftve med min vasaorden, som med
männens ärestoder ; jag finge sjelf beställa de n ;korthigen
saken kom under samma kathegori, som när vi två
skolat låna penningar; man flick afslag, hvar man kom,
ull och med hos Vasariddaren M. — änskönt jag tänkt
-4förtjena en stjerna så väl som han, fast ej på samma
rasatt. Men som ärestodsmannen hade försummat det
goda råd, jag gaf honom; så hafva ärestoderna förvand-
Jats icke i en saltstod, men i smakens ljufliga socker-
korta, genom ett kort ech sinnrikt inträdestal, förmod-
ligen emedan ärestoderma hade för svag grund att stå
uppå. Men ehuru jag föreslog en karikatyr till skåde-
penning, har det dock aldrig varit min mening, att
särestoderne skulle vara karikatyrer, om än personerna
sjelfva voro det, med mindre jag sjelf fick föreslå nå-
gra ärestoder, t. ex. emåt den nya aristokratien med en
Buiddiogform i den eva handen och en visp eller trum-
pinne i den andra, allt som man ville täncka sig den-
samma, hungrig eller väl förplägad. Det skulle ock va-
ra ett litet mirakel, onmt morgonsolen kunde föreställa
;.vispens atributer, men aftonsolen förvandla den till en
-trumpinne; sådant vore höjden af plastisk konst; men
jag ville ock gerna föreslå en ärestod att uppföras vid
Rätan, till åminnelse af de Herrars mäösterstycken, som
iwvoto mistare öfver vakten derstädes, så att icke R—a
(jag menar Rottorna) måtie komma ur fällan. Olyc-
kan var, att de Waktmästarne hade ett dubbelt medve-
tande, men allcnast et half: förstånd och et tredje-
dels hjerta, som med den aristokratiska förmögenheten
sjunk:t alt mer och mer, Skulle man då icke våga
säga, att de buro sig uselt. oc ch straffbart åt, när de vå-
. i 2 1
Då SE LR on