Ifrån denna stund är Clotilde beständigt dyster och
svårmodig. Hon tycker sig se den unga, hyggliga kar-
len störta från klippa till klippa ner i afgrunden. OQO,
en annan gång skall hon visst icke riskera att få en så
stor olycka på sitt samvete! Låt en annan Eduard
komma och säga henne: Genkärlek eller jag dö-
dar mig! Clotilde svarar säkert: Ack för guds
skull, lef!
Och denne andra Eduard infinuer sig ock verkli-
gen. Afven han har slätt hår, och mustascher och
sporrar, allt hvad som gör en man älskvärd. Denne
heter Ferdinand. Han lemnar icke Clotilde ett ögon-
blick, han sväfvar efier henne som en skugga, han ka-
star för henne kärleksbref hvarheldst hon går. Se, hu-
ru hans ögon låga, hur han känner med handen på
pannan, bur han talar doft och flämtande! Store gud,
skall nu den arma Clotilde snart ha hela paret af suc-
kande och blodiga vålnader efter sig i hamn och häl,
hvart hon vänder sig, natt och dag? Redan ha vi ju
Ferdinand här med pistolerrna i ordning: Min fru,
vara älskad eller dö! Den stackars Clotilde kan icke
längre motstå; en kyss och ett rendezvous ännu sam-
ma qväll, eller Ferdinand skjuter sig för pannan! Clo-
tilde måste ge horom kyssen, och lofva mötet. O,
det kostar grufligt på henue! Ferdinand låter afväpna
sig, och frun gömmer pistolerna i sin byrå. Faran är
här ögonskenlig och Clotildes dygd står på vippen att
öfverlöpa. En särdeles händelse träder likväl emellan.
Läsaren känner den der förtjusande Kdouard de Savig-
ny? naäval, han är icke vidare död än du och jag!
Bonnivet råkar oförmodadt på honom i Paris, helt väl-
mående och helbregda, och på vägen att stå brudgum.
Notarien skyndar i glädjen att meddela sin hustru den
hugnande nyheten om Herr Edouards mwuderbara upp-
ståndelse. I sjelfva verket hade Edouard visserligen
haft en id! att ta lifvet af sig, men eftertankan! —
ett trefligt möte! — nägra lustiga bröder! — - korteli-
gen, brådjupet och hut udstupan hade förvandlat sig
ull en matsal och ett godt glas vin.
Vid denna timma och stund aniänder vår andra äl-
skare, Herr Ferdinand till möte efter aftal; likväl re-
dan för sent, ty Edouards uppståndelse: från de döda
har burit sina frukter. Clotilde har nu kommit under
fund med, att det går an att i morgon glömma den
skönhet, för hvars skull man vill döda sig i dag; bon
vet nu ytterlig gare, att man åtminstone icke dödar sig
för henne. Såsom förståndigt och erfaret fruntimmer,
upptager hon derför numera Ferdinands passion med
den största likgiluighet och köld i verlden. Och Fer-
dinand sliter sig i håret, och hotar att störta sig ut på
gatan. — fet star er hitt, min herre! oppna fönstret!
— Min fru, j ag s skjuter mig! — Min herre, här är
nyckeln ! vil ni ha edra pistoler? — Ferdinand är,
som man ser, icke älskad, och — letver ändå. Han
tar till och me sd sitt parti temligen lätt och sjunger med
god smak sitt stycke af slutkupletterna. Och, verlden
är ju också af gvinnor full, mister du en, stå dig tu-
sende åter !
FSI NASA slpdrdarert VISA AR TITLES MEH AM KTEN SRS ETTYN TMA ENS VDA LPA PSOE