Ifrån denna stund är Clotilde beständigt dyster och svårmodig. Hon tycker sig se den unga, hyggliga karlen störta från klippa till klippa ner i afgrunden. OQO, en annan gång skall hon visst icke riskera att få en så stor olycka på sitt samvete! Låt en annan Eduard komma och säga henne: Genkärlek eller jag dödar mig! Clotilde svarar säkert: Ack för guds skull, lef! Och denne andra Eduard infinuer sig ock verkligen. Afven han har slätt hår, och mustascher och sporrar, allt hvad som gör en man älskvärd. Denne heter Ferdinand. Han lemnar icke Clotilde ett ögonblick, han sväfvar efier henne som en skugga, han kastar för henne kärleksbref hvarheldst hon går. Se, huru hans ögon låga, hur han känner med handen på pannan, bur han talar doft och flämtande! Store gud, skall nu den arma Clotilde snart ha hela paret af suckande och blodiga vålnader efter sig i hamn och häl, hvart hon vänder sig, natt och dag? Redan ha vi ju Ferdinand här med pistolerrna i ordning: Min fru, vara älskad eller dö! Den stackars Clotilde kan icke längre motstå; en kyss och ett rendezvous ännu samma qväll, eller Ferdinand skjuter sig för pannan! Clotilde måste ge horom kyssen, och lofva mötet. O, det kostar grufligt på henue! Ferdinand låter afväpna sig, och frun gömmer pistolerna i sin byrå. Faran är här ögonskenlig och Clotildes dygd står på vippen att öfverlöpa. En särdeles händelse träder likväl emellan. Läsaren känner den der förtjusande Kdouard de Savigny? naäval, han är icke vidare död än du och jag! Bonnivet råkar oförmodadt på honom i Paris, helt välmående och helbregda, och på vägen att stå brudgum. Notarien skyndar i glädjen att meddela sin hustru den hugnande nyheten om Herr Edouards mwuderbara uppståndelse. I sjelfva verket hade Edouard visserligen haft en id! att ta lifvet af sig, men eftertankan! — ett trefligt möte! — nägra lustiga bröder! — korteligen, brådjupet och hut udstupan hade förvandlat sig ull en matsal och ett godt glas vin. Vid denna timma och stund aniänder vår andra älskare, Herr Ferdinand till möte efter aftal; likväl redan för sent, ty Edouards uppståndelse: från de döda har burit sina frukter. Clotilde har nu kommit under fund med, att det går an att i morgon glömma den skönhet, för hvars skull man vill döda sig i dag; bon vet nu ytterlig gare, att man åtminstone icke dödar sig för henne. Såsom förståndigt och erfaret fruntimmer, upptager hon derför numera Ferdinands passion med den största likgiluighet och köld i verlden. Och Ferdinand sliter sig i håret, och hotar att störta sig ut på gatan. — fet star er hitt, min herre! oppna fönstret! — Min fru, j ag s skjuter mig! — Min herre, här är nyckeln ! vil ni ha edra pistoler? — Ferdinand är, som man ser, icke älskad, och — letver ändå. Han tar till och me sd sitt parti temligen lätt och sjunger med god smak sitt stycke af slutkupletterna. Och, verlden är ju också af gvinnor full, mister du en, stå dig tusende åter ! FSI NASA slpdrdarert VISA AR TITLES MEH AM KTEN SRS ETTYN TMA ENS VDA LPA PSOE