samma med Lord Melbourne, Glenelg, Goderich, Richmond och Palmerston (hvilka alla röstade för Castlereaghs 6 biller), då de blefvo reformvänner. I samma kabinett satt, utom desse nyssnämnde Hrr, Lorderne Grey, Althorp, Russel och jag. Vi hade alltid varit reformvänner — de andre icke — men, då de blefvo det, sade jag; låtom oss alla arbeta tillsamman. (Bifallsrop.) Mina politiska tänkesätt, mitt beslut att stå på folkets sida i detta land, och att försvara dess rättigheter — (Bifallsrop) att ej hvila dag eller natt förrän en styrelse för godt köp vunnits (och jag wnesluter häri äfven politisk upplysning — den dyrbaraste af all upplysning) se der orsakerne hvarföre jag på vissa håll väckt missnöje och för närvarande är utan befattning med styrelsen. Om det ej vore för sent att hålla en moralisk töreläsning, så skulle jag säga att ett embete, orätt benämdt makt i detta land, äger ingenting, som gör det värdt att eftersträfva. — Att hållas ansvarig för att sådant lemnas ogjordt, som det varit andras pligt att göra — att blifva ansatt och antastad för de fel, som uppkommit genom andras glömska och uraktlitenhet — att icke sällan vara tvungen anförtro de vigtigaste angelägenheter åt underordnade, och att ej kunna hysa fullt förtroende för andre — att.se de mest invecklade och svåra angelägenheter bedömda af de okunnigaste — dessa äro några af de många obehagligheter, som åtfölja en plats i styrelsen. Det kan synas mycket angenämt för en man, att blifva upphöjd till en sådan plats, men jag försäkrar er att den icke är afundsvärd. Sedan ni gjort allt hvad ni möjhgen kunnat för landet, och rönt framgång i edra företag, så har ni det ljufva nöjet att se edra motiver tadlade, edert handlingssätt stämpladt af förtalet, och hvarje slags ovett utost öfver eder. Allt detta slipper ni, om ni stannar qvar i privatlifvet. Oaktadt alla dessa obehagligheter och svårigheter, som uppkomma från befattningen med det allmänna, skulle jag hafva varit hågad att åter ingå i styrelsen, drifven af den äregirighet, som bar ett lika inflytande på statsmannen som krigaren, om ej dessa fjettrar funnos, som då skulle hafva tryckt mig. När jag i mitt fäåderneslands tjenst kan mottaga en sådan plats, som jag önskar, och medverka till fullbordan af dessa stora reformåtgärder, som jag anser så högst nödvändiga för dess välfird — nemligen Kyrkans och framför allt Municipal-korporationernas reform — då skulle jag kunna känna mig böjd att återvända till det allmänna hfvets omsorger. Det måste vara en stark styrelse, en ärlig styrelse, och en som lofvar mycket för folket, som skall kunna förmå mig att förena mig med densamma. (Bifalisrop.) Jag lyckönskar eder till de händelser och förändringar, som ägt rum uti vårt fäderneslands sociala och politiska belägenhet sedan jag sednast såg eder. Våra motståndare skratta dag och natt åt våra ansträngningar. Lät dem göra så, de äro fullkomligt oskadliga. De skratta åt vår penny litteratur; men jag hoppas upplefva den dag, då all beskattning på kunskap fullkomligt och för alltid försvunnit. (Bifallsrop.) De skola anfalla oss med artilleriet af deras löje. De må skratta åt den intellektuella förkofrans framsteg, åt förståndets march framåt, såsom de föraktligt kalla det. Jag förmodar det kommer attäga sin rigtighet med denna march, och att den blir helt annat än löjlig. Den högsta belöning för en stor själ är att lemna verk efter sig. Menniskoslägtets störste välgörare hafva sett sina motiver förtalade, sina handlingar vanstälde. Efterverlden har likväl gjort dem rättvisa, och ingen högre belöning gifves än denna inskrift på grafven: Här hvilar en man, i hvilken menniskoslägtet förlorade en vän och ingen dödlig en fiende.