samma med Lord Melbourne, Glenelg, Goderich, Rich-
mond och Palmerston (hvilka alla röstade för Castle-
reaghs 6 biller), då de blefvo reformvänner. I samma
kabinett satt, utom desse nyssnämnde Hrr, Lorderne
Grey, Althorp, Russel och jag. Vi hade alltid varit re-
formvänner — de andre icke — men, då de blefvo det,
sade jag; låtom oss alla arbeta tillsamman. (Bifallsrop.)
Mina politiska tänkesätt, mitt beslut att stå på folkets
sida i detta land, och att försvara dess rättigheter —
(Bifallsrop) att ej hvila dag eller natt förrän en styrel-
se för godt köp vunnits (och jag wnesluter häri äf-
ven politisk upplysning — den dyrbaraste af all upp-
lysning) se der orsakerne hvarföre jag på vissa håll
väckt missnöje och för närvarande är utan befattning
med styrelsen. Om det ej vore för sent att hålla en
moralisk töreläsning, så skulle jag säga att ett embete,
orätt benämdt makt i detta land, äger ingenting, som
gör det värdt att eftersträfva. — Att hållas ansvarig för
att sådant lemnas ogjordt, som det varit andras pligt att
göra — att blifva ansatt och antastad för de fel, som
uppkommit genom andras glömska och uraktlitenhet —
att icke sällan vara tvungen anförtro de vigtigaste ange-
lägenheter åt underordnade, och att ej kunna hysa fullt
förtroende för andre — att.se de mest invecklade och
svåra angelägenheter bedömda af de okunnigaste —
dessa äro några af de många obehagligheter, som åtfölja
en plats i styrelsen. Det kan synas mycket angenämt
för en man, att blifva upphöjd till en sådan plats, men
jag försäkrar er att den icke är afundsvärd. Sedan ni
gjort allt hvad ni möjhgen kunnat för landet, och
rönt framgång i edra företag, så har ni det ljufva
nöjet att se edra motiver tadlade, edert hand-
lingssätt stämpladt af förtalet, och hvarje slags ovett
utost öfver eder. Allt detta slipper ni, om ni stannar
qvar i privatlifvet. Oaktadt alla dessa obehagligheter
och svårigheter, som uppkomma från befattningen med
det allmänna, skulle jag hafva varit hågad att åter ingå i
styrelsen, drifven af den äregirighet, som bar ett lika
inflytande på statsmannen som krigaren, om ej dessa
fjettrar funnos, som då skulle hafva tryckt mig. När
jag i mitt fäåderneslands tjenst kan mottaga en sådan plats,
som jag önskar, och medverka till fullbordan af dessa
stora reformåtgärder, som jag anser så högst nödvändi-
ga för dess välfird — nemligen Kyrkans och framför
allt Municipal-korporationernas reform — då skulle jag
kunna känna mig böjd att återvända till det allmänna
hfvets omsorger. Det måste vara en stark styrelse, en
ärlig styrelse, och en som lofvar mycket för folket, som
skall kunna förmå mig att förena mig med densamma.
(Bifalisrop.) Jag lyckönskar eder till de händelser och
förändringar, som ägt rum uti vårt fäderneslands socia-
la och politiska belägenhet sedan jag sednast såg eder.
Våra motståndare skratta dag och natt åt våra ansträng-
ningar. Lät dem göra så, de äro fullkomligt oskad-
liga. De skratta åt vår penny litteratur; men jag
hoppas upplefva den dag, då all beskattning på
kunskap fullkomligt och för alltid försvunnit. (Bi-
fallsrop.) De skola anfalla oss med artilleriet af deras
löje. De må skratta åt den intellektuella förkofrans
framsteg, åt förståndets march framåt, såsom de föraktligt
kalla det. Jag förmodar det kommer attäga sin rigtig-
het med denna march, och att den blir helt annat än
löjlig. Den högsta belöning för en stor själ är att lem-
na verk efter sig. Menniskoslägtets störste välgörare
hafva sett sina motiver förtalade, sina handlingar van-
stälde. Efterverlden har likväl gjort dem rättvisa, och
ingen högre belöning gifves än denna inskrift på graf-
ven: Här hvilar en man, i hvilken menniskosläg-
tet förlorade en vän och ingen dödlig en fiende.