td Atta 11 Övilud SpA IA LIV IGT e vili UUn HIILUTTt vyillatlr gifvande. (Bifallsrop.) Annu en annan förbättring har här mött min blick. Jag fördes till ett skepp, som ligser i dockan. Det är nu ett handelsskepp och var fordom ett slafskepp, som uppbragtes af exv Amerikansk kryssare i Sydamerikas farvatten. Det har varit bemannadt med sjöröfvare, och det smärtar mig att säga, att trenne af dem voro Engelsmän. Kaptenen blef skjuten och mötte sitt öde med ett mod, som var värdigt en bättre sak. Detta skepp af 309 läster hade en laddning af 759 slafvar, utom en sjöröfvarebesättning af 75 bofvar. De trenne Engelsmännen sitta nu i fängelse, och komma att undergå det dödsstraff, lagen stadgar för deras förbrytetise. Mina Hrr, för 30 eller 40 år sedan kunde jag så gerna hafva låtit hugga af min högra hand eller bränna tungan ur min mun, som att yttra om det skeppet och dess helvetiska trafik hvad jag yttrar nu. (Höga bifallsrop ) Mina Hrr, nationer hafva småningom siort framsteg i afseende på lagar, moralitet eller seder — de hafva dertill behöft många år, men jag måste säga att Liverpool är det enda samhälle, hvilket inom en så kort tiderymd, som den jag nämnt, visat det moraliska ; underverket, att endast genom känslan af blygsel låta sig drifvas från denna brotsliga trafik. (Högljudt bifall.) Kanske borde jag anhålla om ursäkt för vidlyftigheten af mina anmärkningar, (Nej, Nej, — vi äro ännu icke trötta dervid.) Jag tackar eder för det vänliga mottagande jag rönt af eder i dag — måhända skulle det batva gjort änru större intryck på mig, om jag mindre väntat mig det, och eder godhet öfverstiger all min förmåga att tolka mina känslor. Man har kringspridt den löjliga osanningen, den orimliga sagan, att Lord Ahhorp och jag sökt drifva Lord Grey ur ministeren. Jag har tvenne bref från Lord Grey, som erkänna min oskuld — men tron J väl att vi skulle varit nog dåraktiga att satta knifven på vår egen strupe. 1 dessa tvenne bref erkänner Lord Grey, att mmgen af hans kolleger understödde. honom så kraftigt som Lord Althorp och jag. — Man säger Mina Hrr att jag tänker olika nu, då jag icke har något embete, emot hvad jag tänkte då jag var i ministeren — att jag nu upphöjer tolkets makt och stegrar dess förhoppningar, och att då jag var Lordkansler sökte jag hålla dem tillbaka. Under de tvenne år, som följde på reformbillens antagande, gjorde ministeren handeln till Ostindien fri — afskaffade slafveriet i Westindien — förnyade bankens oktroy — afskaffåde Ostindiska kompaniets monopolium — öppnade handeln till China — förbättrade brottmålslagarna — reformerade fattiglagarne — och rättegångssättet i kanslirätten. — (Höga bifallsrop.) Jag frågar, var detta ingenting? Jag är af samma tänkesätt nu som då. Jag frågar, om jag ej 1835 handlat på samma satt som 1834? Om någonting legat mig om bjertat, så var det de biller jag föreslog och redan hade färdigtryckta — en om inrättande af lokaldomstolar, för att bringa rättvisan hem till hvar mans dörr för godt köp, en annan om afskaffande af flere andelige lägenheters hopande i en hand, och förbud för presterne att bosätta sig annorstädes än inom sma församlingar. — (Högt bifall.) Jag har afhållit mig ifrån att framlägga dessa biller, jag har icke med ett enda ord drifvit på styrelsen att upptaga dem, fastän de ligga mitt hjerta närmast — dessutom trodde jag att ingenting borde taga företrädet framför de tvenne högst vigtiga ärenderne — municipalreformen och — hvad jag hoppas vara början åtminstone dertill — reformen i Irländska kyrkan. (Stormande bifall.) Jag önskar icke att ministrarne gå fortare än rådligt är: De böra väl öfvertänka sina åtgärder, icke brådstörta dem — och när folket ser att ärliga män sitta vid styrat, och att vigtiga förbättringar beredas till verkställighet, så skall det gifva sig tillfreds. Äfven jag a min sida skall vara vaksam — om ministrarne gifva vika eller släppa efter, så hvarken kan jag eller skall jag understödja dem; men så länge de fortfara att handia väl och klokt, så skall jag icke underlåta att, såsom viutills, bistå dem med mina ringa och måhända icke alldeles öfverflödiga krafter inom ett Hus, der de just icke hafva något öfverflöd på vänner. Jag skall stå på deras sida, inom hus och utom hus, ända till dess de tvinga mig att öfvergifva sig; och då blir det icke blott jag som öfvergifver dem, utan folket. (Bifall.) Och detia sker om de ofvergifva folkets sak, och jag skall då icke dröja att framställa den frågan, om folket vill följa mnis eller dem? (Stormande bifall.) Mina Hrr, detta är ingen paårtisammankomst, och man har sagt att jag derföre icke borde inblanda politik. Jag förtänker ingen hans opizoner — jag vänder mig icke ifrån dem, som voro våra fiender, men nu äro villige att blifva våra vänner. Om en Cirev, en Russell, en Melbourne, en Wellington eller en Peel voro mot oss, och förändra sina tänkesätt, och icke göxa det blott för att plåstra ihop en fallande pelare eller ott politiskt parti, så mottager jag dem såsom vän — (PE Porren I) Jac understödda Canninos mMinistör UU -—-—-q-:nnrrsovk————--K ww vo on — — —mmmm-—-——--22Z-Z 2099 H Q --nn — ee mo oe JJHJHJHJHJHJHJHJHJHJHHHHHHH