försvar! och likväl har ordningen icke blifvit fullkom-
ligt stadgad. Farorna äga ingenting, som förskräcka 03s,
men nu måste vi inse nödvändigheten att handla; fem
års erfarenhet har upplyst våra sinnen och styrkt våra
samveten.
Huru stor partiernas tilltagsenhet än må vara, huru
farliga de ännu må synas, äro de likväl besegrade.
De trotsa oss icke mer, men de existera ännu, och
hvarje dag röjer det onda, de göra, och det onda, de
hafva i sigte. De hafva i sinnena utstrött ett gift, som
ännu icke är färdigt att bortdunsta. De väckta fördo-
marne. de upptända passionerne, en exaltation utan
mål och tygel, ett oblidkeligt hat mot samfunds-
ordningen, en envis förhoppning på omstörtningar, den
bedragna fåfängans förödmjukelse, blygseln öfver att
nödgas gifva vika, allt bidrager att i landets sköte bi-
behålla oordningens elementer.
Detta tillstånd skall förlängas och förvärras, om J
icke deremot använden ett skyndsamt botemedel. Om
J tillåten faktionerna att fortfara i sin stolta förnekelse
af det bestående, att uppenbart förklara sin tillgifvenhet
för en sakernes ordning, som Frankrike förskjuter, så
kunnen J vara förvissade, att det onda, hvaraf samhäl-
let lider, blir obotligt.
Ordningen, som undergräfres på alla sidor, skall in-
uan korrt falla 1 ruiner. Man skall snart tvifla på, att
en styrelse finnes i Frankrike; samhället skall öfvergif-
vas och afväpnas inför faktionerna. Menniskor med
hetsiga sinnen skola i sitt hjerta nära alla hatfulla pas-
sioner; de skola med passion sprida passionerade läror,
och skola sedan förvandla till brott brottsliga läror.
Hurudan blir väl fäderneslandets framtid, om J icke
förebyggen detta? och denna framtid, Mine Herrar, har
den icke redan inträffat? Ar det icke sant, att styrelsen
hvarje dag angripes öppet och utan återhåll? Är det
icke sant, att ett parti af den störtade dynastiens anhän-
gare, i stället för att försona det förflutna, tvärtom i
dess namn reklamerar Frankrike, såsom dess tillhörig-
het? Är det icke sant, att ett republikanskt parti, sedan
det blodat våra gator, qvarstår med vapen i hand, fär-
digt att förnya sina brottsliga försök?
Det är icke utan smårta, Mine Herrar, som vi så ut-
iycka oss; det kostar på oss att nödgas säga detta; men
vi tala till en modig nation, som sedan femtio år käm-
pat emot alla partiers anläggningar. Ju mer hon käm-
pat, dessmer har hon förstorats. Fulla af förtroende
till henne och till Eder upphöjda klokhet, Mine Her-
rar, frukta vi således ingenting. Vi känna det onda;
vi tro oss äfven känna botemedlet. Detta botemedel
ligger i den representativa styrelsens prmeper. Det
är tid att återkomma till dessa principer i hela
deras vidd. Genom ett oförklarligt missöde hade, un-
der det Regeringen bemödat sig att stadna inom den
konstitutionella kartans gränser, partierna hvarje dag :
öfverträdt dem. i
Att åberopa kartan, det är att erbjuda de fullständi-
gaste sarantier. Kartan borde vara den gemensamina
lagen; om alla partier hållit sig inom dess område, skuile
vi nu icke hafva att beklaga de olyckor, som sedan
fem år, nedtynga oss. Atergifvom henne då hennes rät-
tigheter, hennes okränkbarhet, och vi skola snart intrada i
en epok af lycka och stabilitet. Lagarnes ändamål är
att förmå alla partier återvända inom grundlagen; par-
uerne ställa sig utom den politiska lagen, när de äro
utom kartan.
Det är en af den konstitutionella monarkiens grund-
principer, att monarken är höjd öfver all ansvarighet
och alla anfall. Icke endast hans person och uppfö-
rande, utan äfven hans dynasti, är öfver all diskussion.
Efter brotten i Junii 1832, i April 1834, och i Julii
1835, är det ett angrepp mot landets konstitution att
sätta monarkien i fråga.
Vi begära icke, att J skolen försvaga någon garanti
eller inskränka någon frihet; Vi vilja ingen ting annat
än kartan, intet inställande af tryckfriheten, inga tran—
sitoriska stadganden, inga undantagslagar.
De -entliga partierna kunna icke åberopa mer än
are hufvudsakliga garantier: den personliga friheten, tryck-
friheten och de konstitutionella rättigheterna. Den per-
sonliga friheten skall förblifva sådan hon är; hvad tryck-
friheten angr, så vilja vi hafva henne öppen och full-
ständig, men äfven konstitutionell. Vi vilja icke sätta
gränser för diskussionen öfver styrelsens handlingar; men
i anseende till Konungen, dess dynasti och den kon-
stitutionella monarkien, bör pressen icke äga större rät-
tigheter än denna tribun.
På detta rum äro konungen, dynastien och den kon-
stitutionella Monarkien ställda under skyddet af Er
aktning; utom detsamma böra de stå under skyddet af
stränga straff.
Så Jänge Konungens förtroende bibehåller oss på
Ar an Klesas oc) lände Vi äga Adam cola vi veta resnpek-