sler, om3er sig med hskomster fran sitt fadernesland och sin familj. De föremål, som den främmandes blick träffar, äro portratterne af hans mor och syster; derefter en byst af Fenclon, och teckningar af det hus, hvari Berthoud år född, äfvensom de förnämsta byggnaderna i Cambrai, hans födelsestad. Präktiga målade glas, af Gavarni, pryda ingången till rummet, äfvensom målningar af Engelsmannen Martin, Greuze David och Teniers Robert, Ficury, Granville, Lepaulle, Garneray, Sweback, Verbookkoven, och flera anda berömda miästare. —Lätom oss nu lemna gatan Saint Georges, och begifva oss till gatan La PRochefoucault N:o 21 i andra våningen. Vi komma nuinom en liten haltmörk korridor som för till ett rum, hyilket ej står i någon förbindelse med hufvudvåningen. Här se vi en ofantlig byrå af ek, som är polerad och bonad med utomordentlig sorgfällighet; ett litet bibliotek, som är tillslutet med glasdörrar och framställer hvarje verk i det elegantaste band en stor fruntimmersetude i olja, en hufvudskål, hvars hvithet kunde tätla med det hvitaste elfenben ; 2 eller 3 helt och hållet komfortabla länstolar; slutligen porträttet af en berömd Engelsk skådespelare. Allt detta utgör rummets möbler, i midteln hvaraf man ser en man med en liflig sarkasusk fysionomi. Ilan instuderar en rol; han tecknar eller skrifver, ty han förenar i sig den tvefalldiga talangen al skadespelare, tecknare och skriftställare. Vi hälsa här författaren ull Prudhomme, wi hälsa hår Henri Monnier! Paul de Kock arbetar på sina romaner uti ett högst enkelt kabinett, hvars fönster ligga åt gatan S:t Martin. Härifrån kan han eliter behag studera de oräkneliga originalen, som, utan att sjelfva veta det, lemna honom det fö träffligaste mönster. Under speltiden vandrar Herr Paul de Kock till Romainville, i granskapet af dessa kammarjungfrurnes favorit-tillhäll, hvilkas pikanta och muntra skönhet han så väl förstår att teckna. Man måste förvånas öfver, att de böcker, som mest falla i ögonen hos författaren till familjen Lupot, och hvilka han mest tyckes läsa, äro Voltaire och Jouy. Alexander Dumas, bebodde ännu nyligen en våning på Rue Bleue; en tiverhud tjente honom till matta; brokiga glasfönster, en berömd målares arbeten läto endast en lockande skymning falla på ÅAntonys författares säng. För närvarande har Herr Dumas, troligen af konstnärsinfall, flyttat in i en trång boning på passage Saulnier, som knappt har rum för hans rika amöblemang, hvilket är obeqvämt sammanpackadt i tre små och tränga rum. Lamartine bor r förstaden St. Germain, der han visar en lyx, som består i en anspråksfull enkelhet. och är af helt och hållet aristokratisk natur. Mera stolt öfver sitt ovissa adelskap, än öfver sin stora talang, tillåter sig Lamartine i sitt enskildta Hf ett uppförande, som ej mer passar för vår tid. Sålunda t. ex. infinner sig hans höga person sällan vid ett möte, som han sjelf utsatt; äfvenledes tar han sig friheter i så riklig grad, att man knappt skulle känna sig böjd att ursäkta dem hos en man, med aldraminst hundra tusen Jivres ränta. Fredric Souliers boning, på Boulevard Montmartre, i hörnet af den nya gatan Vincennes, utmärker sig genom en sträng och värdig enkelhet. WSecribe omger sig på ett småtäckt sätt med småtäcka möbler, i de små nätta rummen af ett litet smånätt hötel. Gaiblardet hor midt emot la Morgue, fyra trappor upp. Hos Emil Deschamps märker man en utsökt elegans. Jouy bebor ett kabinett, som framställer ett märkvärdigt monument af kejsaretidens lyx, och Georges Sand förenar i sin boning så många kontrasterande saker, att man känner sig böjd att på alfvar fråga, hvilkeidera könet den person tillhör, som bor i ett så besynnerligt inredt qvarter. Vi skola kanhända en annan ging återkomma till en skildring af flera jlitterära notabiliteters husliga ordning, men för närvarande nöja vi oss med att anmärka, att Herr Jouys by ra är prydd med pelare af mahogny, försedda med bronzkapitäler; att en staty af Voltaire är anbragt öfver densamma, och att på framsidan ser man en byst af General Foy, på ett prunkande sätt omgjordad med ett gammalt värjgehäng, hvilket till en del är förfärdigadt af läder, och till en del af stickadt bomullsgarn. Slutligen begifva vi oss till Alfred de Alussets rum, hvilket äfven så mycket liknar en bildhuggarlärlings attelier, som en Gippshandlares bod; i så rikt mått äro statyer och gippsmasker deri sammanpackade. Dertill föreställe man sig en nästan obeskriflig oordning, öppna skåp, kläder och linne strödda öfverallt på stolarne, och midt i denna oordning finner ni Poeten, klädd som man på Theatern föreställer en sådan för ungefär 50 är sedan. För öfrigt karakteriserar denna nn