mer stödjer oss alla; ty tiden är så ond, att ingen nu
mera. trodde på några gamla rättigheter; om icke våra or-
dens-kaplaner de lärde fannes, för att blanda bort
korten. Buga dig således djupt för mig och ugglan;
vi hafva lärt konsten att förvänrda ögon, sedan vi så-
go, att inan ej mera kan binda händer. i
Och nu, fortfor Minerva, vändande sig till båda
och borttorkande någonting under glasögonen, nu för-
manar jag eder moderligen att upphöra med dessa otymp-
liga gräl; J hafven sjelfve sett, hvad jag lidit derigenom.
Jag: är sannerligen icke mera densamma; ; glädjen och qvick-
heten, hafva, såsom Hans Eminens sagt, ölfvergifvit mig; och
jag kan omöjligen repa mig, om jag icke atminstone
heinma får fred och matra. Jag har magrat, och nå-
gra grå hår sticka fram. Jag, som förr aldrig behöf-
de diskutera en sak, utan kunde hjelpa mig ur hvarje
svårighet med ett infall, jag är ju nu tapprunnen och
kan icke göra mig rolig eller väcka skratt, om jag än
S
ville ge mig till att försöka de befängdaste arlekinskon-
sier, t. ex. hålla abe-skola på vers. Jag är torr och för-
Fisen, och då jag vill vara qvick, blir jag blott ilsken.
har förlorat konsten att framskratta eh: det gör in-
2 ting! då man trampar mig på liktonarna; mina
muskler äro nu mera så föga i mitt våld, att orden
jäfvas af smärtans grin. Jag kan icke ens stafva med
en liten slägting, utan att blifva arg och klösa honom,
: stället för att knäppa bonom på fingrarna med gyc-
kel, såsom jag tänkte. Jag faller straxt in i grofhet
under disputer och kallar mina vederparter svin o. d.,
hvilket verlden numera icke anser för qvickt. Allt
detta kommer af edra olyckliga krångel ( af den för-
dömda hönskärleken, hviskade ugglan); och jag ber
Er, gifven hvarandra handen till försoning och vän-
skap. !
Ja, af allt mitt hjerta, svarade tuppen, med ett
artigt hopp till ugglans möte och en högst. ami-
cal — framstråckning af foten. Ugglan reste — sig
högst ceremoniöst och framräckte sin klo med
en kall bugning. Sålunda var då fred ändtli-
gen stiftad, och Minerva fick tid att se sig om. Då
hon blef mig varse, for ett drag af missnöje öfver
hennes anlete, och hon frågade: är Herrn en anhän-
gare af de silfverhårige? i sådant fall får Herrn en
vacker historia att berätta sina principaler. — Nej,
bort det , svarade jag; vos ennemis sont les miens.
— Godt ! sade Gumman med en nådig nick, dem
revom äro all ting ren. Bland vänner betyda dessa
uppträden ej mycket; men man får icke visa dem ore-
nom dylikt.
Min audiens slutades med efterfrågan, om många rät-
vrogna finnas hemma hos oss ; och då jag bejakade de:-
, dock med klagan, att de äro så få, försäkrade gum-
nan de få om sin nåd och had helsa dem. Bror
nämndes specielt. Skrif mig till snart och berätta, om
antalet ökats; en Professor från Upsala försäkrade mig,
att det skulle ske, vid det här laget. Jag träffade ho-
nom på ångbåten; han var en för bålt interessant karl
och lärer mäta de hberala skäppan full, såsom han
sielf berättade. Att en sadan. mästare i Israel blifver
hårdt förföljd af de ogärningsmännen, faller af sig sjelft.
Med cestime tecknar Öc.
Tjenare och vän,
Quidam Quidamsson.