mer stödjer oss alla; ty tiden är så ond, att ingen nu mera. trodde på några gamla rättigheter; om icke våra ordens-kaplaner de lärde fannes, för att blanda bort korten. Buga dig således djupt för mig och ugglan; vi hafva lärt konsten att förvänrda ögon, sedan vi sågo, att inan ej mera kan binda händer. i Och nu, fortfor Minerva, vändande sig till båda och borttorkande någonting under glasögonen, nu förmanar jag eder moderligen att upphöra med dessa otympliga gräl; J hafven sjelfve sett, hvad jag lidit derigenom. Jag: är sannerligen icke mera densamma; ; glädjen och qvickheten, hafva, såsom Hans Eminens sagt, ölfvergifvit mig; och jag kan omöjligen repa mig, om jag icke atminstone heinma får fred och matra. Jag har magrat, och några grå hår sticka fram. Jag, som förr aldrig behöfde diskutera en sak, utan kunde hjelpa mig ur hvarje svårighet med ett infall, jag är ju nu tapprunnen och kan icke göra mig rolig eller väcka skratt, om jag än S ville ge mig till att försöka de befängdaste arlekinskonsier, t. ex. hålla abe-skola på vers. Jag är torr och förFisen, och då jag vill vara qvick, blir jag blott ilsken. har förlorat konsten att framskratta eh: det gör in2 ting! då man trampar mig på liktonarna; mina muskler äro nu mera så föga i mitt våld, att orden jäfvas af smärtans grin. Jag kan icke ens stafva med en liten slägting, utan att blifva arg och klösa honom, : stället för att knäppa bonom på fingrarna med gyckel, såsom jag tänkte. Jag faller straxt in i grofhet under disputer och kallar mina vederparter svin o. d., hvilket verlden numera icke anser för qvickt. Allt detta kommer af edra olyckliga krångel ( af den fördömda hönskärleken, hviskade ugglan); och jag ber Er, gifven hvarandra handen till försoning och vänskap. ! Ja, af allt mitt hjerta, svarade tuppen, med ett artigt hopp till ugglans möte och en högst. amical — framstråckning af foten. Ugglan reste — sig högst ceremoniöst och framräckte sin klo med en kall bugning. Sålunda var då fred ändtligen stiftad, och Minerva fick tid att se sig om. Då hon blef mig varse, for ett drag af missnöje öfver hennes anlete, och hon frågade: är Herrn en anhängare af de silfverhårige? i sådant fall får Herrn en vacker historia att berätta sina principaler. — Nej, bort det , svarade jag; vos ennemis sont les miens. — Godt ! sade Gumman med en nådig nick, dem revom äro all ting ren. Bland vänner betyda dessa uppträden ej mycket; men man får icke visa dem orenom dylikt. Min audiens slutades med efterfrågan, om många rätvrogna finnas hemma hos oss ; och då jag bejakade de:, dock med klagan, att de äro så få, försäkrade gumnan de få om sin nåd och had helsa dem. Bror nämndes specielt. Skrif mig till snart och berätta, om antalet ökats; en Professor från Upsala försäkrade mig, att det skulle ske, vid det här laget. Jag träffade honom på ångbåten; han var en för bålt interessant karl och lärer mäta de hberala skäppan full, såsom han sielf berättade. Att en sadan. mästare i Israel blifver hårdt förföljd af de ogärningsmännen, faller af sig sjelft. Med cestime tecknar Öc. Tjenare och vän, Quidam Quidamsson.